| Publicerad 2012 | Lämna synpunkter |
URIN uri4n, r. l. f. l. m. (UHiärne Suurbr. 30 (1679; sg. best.) osv.) l. n. (Hesselius Zaletta 1 (1740) osv.); best. -en resp. -et. Anm. Ordet förekom förr äv. ngn gg i lat. form med lat. böjning. UHiärne Underr. 7 (1702: urinam).
från njurarna utsöndrad gulaktig vätska (innehållande bl. a. för kroppen otjänliga ämnen som för(t)s ut ur kroppen genom urinröret) (jfr PINK, sbst.3, PISS 1); särsk. i sådana uttr. som driva (på) urin (se DRIVA, v.2 18 e), hålla urinen (se HÅLLA, v.1 6 b slutet), kasta sin urin (se KASTA, v. I 4); särsk. om sådan vätska (i sht från djur) använd ss. gödselmedel l. vid tvättning o. d. Schroderus Dict. 109 (c. 1635). Som .. han ingen upkastning hade och lät urinen utan sweda, så wore alla teken goda. KKD 6: 142 (1708). Om urin skal giöra något gagn uti en jord, måste han icke ensam brukas, utan blandas med jord eller dynga til at förtaga des skarphet och bitra salt, då han blifwer en giödsel utan like. Serenius EngÅkerm. 177 (1727). Urinen .. är en gulaktig och sur vätska, som hos människan .. består af omkring 93/100 vatten, 3/100 urinämne, 1/1000 urinsyra och en liten qvantitet mjölksyra, samt åtskilliga salter. Thorell Zool. 1: 121 (1860). (Ullen) lämnades vid fabrikerna till en utlakare eller ulltvättare, som lade den i en lag eller bröj av 2/4 vatten, 1/4 urin och 1/4 lut .. överhuvud taget måste man tillsätta mer urin ju mera inbiten svetten var. Kjellberg Ull 359 (1943). För att undersöka om det finns äggvita eller socker i urinen använder man en pappers- eller plastremsa som har ett par testrutor i ena änden – en för äggvita och en för socker. VLäkarb. 73 (1983). Doften av urin varvas med ett distinkt eko från tunnelbanan. DN 17/9 2010, På stan s. 12. — jfr DIABETES-, KATT-, KO-, MÄNNISKO-, PORTER-, RESIDUAL-URIN m. fl.
-AVGÅNG~02 l. ~20. jfr avgång 5. TLäk. 1835, s. 172. Ofrivillig urinafgång under natten eller i allmänhet i sofvande tillstånd. Wide MedGymn. 250 (1896). —
-AVSÖNDRING~020. (i sht i fackspr.) jfr avsöndring 3 o. -sekretion, -utsöndring. Berzelius Kemi 6: 381 (1830; hos snigel). Koffein ökar även urinavsöndringen i kroppen. Bolin VFöda 336 (1934). —
-BEHÅLLARE. jfr behållare 1. Ofta kommer mycken orenlighet från urinbehållarna, som anordnats under golfvet eller omedelbart utanför ladugården. Almquist Häls. 178 (1894). —
-BESKÅDNING. (förr) metod att gm iakttagelser l. observationer i ngns urin ställa diagnos. (De vunna resultaten ansågs under medeltiden) så viktiga att urinbeskådningen bland alla diagnostiska hjälpmedel så småningom blev det allra viktigaste, och i bilder begagnades urinbägaren såsom det utmärkande attributet för läkaren. Tigerstedt MedUtv. 1: 133 (1923). —
-BESVÄR. om besvär l. svårighet vid urinering l. tömning o. d. av urinblåsan; jfr urinerings-besvär. Nyström Kir. 2: 220 (1929). —
-BLÅSA. jfr blåsa, sbst. 1 a, o. pink-, piss-blåsa. Linné FörelDjurr. 82 (1748). Det händer stundom, at den rådda (dvs. gravida) Qvinnan ofta fäller Urinen emot sin vilja bort, men sådant skjer sqvättvis och litet i sender, härrörande af Fostrets tryckande på Urin-blåsan. Schützercrantz 1Förlossn. 207 (1785). —
-BRUNN. jfr brunn 1 c. (Kvartsit) är .. mycket lämplig till grundmurar under stallar, till urinbrunnar m. m. Juhlin-Dannfelt 323 (1886). —
-DRIVANDE, p. adj. som befordrar l. ökar urinavsöndring; särsk. om läkemedel; jfr driva, v.2 18 e. HdlCollMed. 1/4 1697, s. 929. Vissa urindrivande mediciner kan vid kontinuerlig behandling förhindra återfall i njurstenssjukdomen. VLäkarb. 224 (1982). —
-FISTEL. kir. o. med. jfr fistel, sbst.1 1, 2, o. blås-fistel. Gadelius ÅmVetA 1819, s. 30. Urinfistel (dvs.) (sjuklig el. operativt anlagd) fistel (kanal, förbindelse) mellan urinvägarna och andra organ el. huden varigenom urin tömmer sig. Lindskog o. Zetterberg (1981). —
-FLASKA. flaskformad liggande behållare för sängliggande o. d. att kasta vatten i; jfr -glas. HufvudkatalSonesson 1920, 5: 219. —
-FLÄCK. jfr fläck, sbst.1 1 a. Urinfläckar behandlas med varmt vatten och därefter med ammoniak eller i vissa fall ättiksyra. Varulex. Beklädn. 318 (1945). Här och där var snön färgad av gula urinfläckar. Moberg Invandr. 483 (1952). —
-FLÖDE. urinets flöde (ut) genom urinröret vid tömning av urinblåsan; förr äv. om inkontinens (jfr pink-flöd 1, piss-flöd); jfr flöde 1 a. Nordforss (1805). Blad (från mjölon) kokas ock drickes vid urinflöde såsom adstringerande medel. Landsm. 3: 723 (1911). Männen hade vid studiens start relativt lindriga besvär med vattenkastningen av sin något förstorade prostata .. Gruppen som fick terazosiner fick .. ett kraftigt förbättrat urinflöde och mindre besvär. DN 24/8 1996, s. A5. —
-FÖRGIFTNING. tillstånd med höga nivåer av urinämne o. d. i blodet orsakat av nersatt njurfunktion, uremi. Hygiea 1859, s. 521. —
-GLAS. jfr glas 2 b o. -flaska o. pink-glas, urinal. BoupptSthm 1680, s. 496 a (1679). Hwarje rum (i lasarettet) skal .. wara försedt med .. et stickbäcken af ten, et uringlas, och en kringbygd nattstol. PH 14: 137 (1788). —
-GRUS. grusliknande avlagring i urinblåsa; jfr -sten. Uringrus af en qvinna, hvilket liknade en röd sand och bestod hufvudsakligast af kiseljord, blandad med beståndsdelar af urinen. Berzelius ÅrsbVetA 1830, s. 242. —
-GYTTRING. (†) avsättning av svårlösta ämnen i urinvägarna, urinkonkrement. Berzelius Kemi 6: 466 (1830). Tholander Ordl. (1872). —
-GÅNG. (urin- 1679 osv. urins- 1675–1760) gång (se d. o. III 1 e) mellan njurbäckenet o. urinblåsan, urinledare; jfr pink-gång 2. Hwilcka sig besorgia för Steenen, the måste bruka Petersilia, bittra Mandlar, som Vrinsgångarna öpna och uthwidga. Lindh Huuszapot. 176 (1675). Foglarnas uringång öppnar sig i ändtarmen, så att urinen afföres med excrementerna. Hartman Naturk. 152 (1836). —
-GÖDSLA, -ing. särsk. ss. vbalsbst. -ing konkret(are): gödsling med urin. (Han) hästhackade rotfruktsfältet, som fått en rik uringödsling. Larsson Livskall 379 (1948). —
-HINNA. (†) hinna som omsluter urinavsöndringar från djurfoster, allantoїs. SvMerc. 3: 712 (1757). Körtelafsöndringarne från .. (fostret) utgå genom nafveln i den näst innersta hinnan, urinhinnan, hvilkens innehåll äfven kallas det falska .. (foster)vattnet. Juhlin-Dannfelt 89 (1886). —
-INFILTRATION. kir. jfr infiltrera a α. Symptomen af en urinrörsbristning äro besvärliga och farliga. Den framträngande urinen orsakar en s. k. urininfiltration i den omgifvande väfnaden, och detta är farligare än den lilla inre blödning, hvilken samtidigt äfven kan uppstå. Wretlind Läk. 8: 97 (1900). —
-INKONTINENS. ofrivillig urinavgång, inkontinens; jfr -flöde, -läckage. År 1953 var Urininkontinens hos kvinnan föremål för ett symposion. Bergstrand SvLäkS 470 (cit. fr. 1953). —
-JÄSNING. (numera bl. tillf.) 2SvLäkSH 9: 87 (1855). Urinjäsningen uppträder i urin och har till resultat urinämnets omsättning till en ammoniakförening, ur hvilken ammoniak lätt kan frigöras. LfF 1910, s. 198. —
-KANAL. kanal som leder urinen från njurnystanen till njurbäckenet. Hernquist Hästanat. 56 (1778). Lindskog (1997). —
-KASTNING. urinering; jfr kastning 4. Denna plåga, med Catheter tvänne gånger afhjelpt, förvandlade sig uti en mer och mindre plågsam Urinkastning. VetAH 1793, s. 143. Den vanligaste orsaken (till kronisk blåskatarr) är .. att urinkastningen af en eller annan orsak hindras eller hämmas, så att en del urin alltid stannar kvar i blåsan. Wretlind Läk. 8: 69 (1900). —
-KONKREMENT. med. stenbildning (se d. o. 4 b) i urinvägarna; jfr -grus, -gyttring, -sten. Ett ömnigare bruk af sura viner i de varmare länder .. förorsakar urin-concrementer, då det deremot i de kallare oftare ger anledning till gikt-anfall. VetAH 1820, s. 35. —
-KUR. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om på offentlig plats (utomhus) uppförd kur (se kur, sbst.2) avsedd som bekvämlighetsinrättning för män, pissoar, urinoar. Tholander Ordl. (1872). Allmänna urinkurar finnas till ett antal af omkring 70 stycken och renhållas under sommaren hufvudsakligen genom ständig vattenspolning. Sthm 2: 430 (1897). Urinkur skall vara försedd med golv av asfalt, betong .. Väggarna skola till erforderlig höjd hava en slät och vattentät yta. SFS 1919, s. 1434. —
-LEDARE. organ som leder urinen från njurarna till urinblåsan; jfr ledare 8 o. -gång o. pink-ledare. Hygiea 1854, 2: 28. Urinledaren .. som är ett tolf tum långt och tre linier tjockt rör, sammanbinder njurarna med urinblåsan. Hartelius Anat. 147 (1867). —
-LUKT. lukt från l. typisk för urin. Lemnas urinen åt sig sjelf, så blir den om några dagar blekare, får en svag ammoniakalisk, men tillika obehaglig urinlukt. Berzelius Kemi 6: 392 (1830). När polisen kom till fastigheten möttes de av frän urinlukt i trappuppgången. Expressen 24/10 2000, s. 19. —
-LÅTANDE. (numera bl. tillf.) urinerande; jfr låta I 2 a. Lenande Saft .. uti swårighet wid Urinlåtande. Darelli Sockenapot. 252 (1760). —
-LÄCKAGE. jfr -inkontinens. Måttlig stressinkontinens på dagen. Urinläckage nattetid. SvLäkT 1963, s. 2091. —
-MÄNGD. mängd urin. NordMedArk. 1871, nr 6, s. 10. Urinmängden är abnormt liten vid många olika slag av sjuklig njurpåverkan. Sjövall Sjukd. 133 (1924). —
-ORGAN. Tholander Ordl. (1872). Urinorganen .. (dvs.) gemensam benämning på njurar och urinvägar. Lindskog (1997). —
-PROV. prov av urins beskaffenhet (jfr -undersökning); äv. konkret: viss mängd urin som underkasta(t)s prov. Lämna, ta urinprov. Kalmar 4/8 1880, s. 3. Analysera urinprof, peta i uppkastningar, gräfva i kroppens alla skrymslor, fy fan. Strindberg TjqvS 2: 107 (1886). Genom urinprov går det att se i fall en person rökt marijuana eller cannabis. Sydsv. 1/6 2010, s. C8. —
-PROVARE. (förr) jfr provare 3. FörslReglSjukvFält 1889, s. 240. En urinprofvare, som är en aräometer eller sänkvåg af samma konstruktion som dylika profvare för andra vätskor. Wretlind Läk. 8: 18 (1900). —
-PUMP. pump (se pump, sbst.1 1) för bortpumpning av urin. Maskiner, vagnar och redskap: .. 1 större urinpump, 1 mindre vattenpump. LD 3/3 1916, s. 1. —
-RESERVOAR. särsk. (†) i fråga om djurhållning: reservoar för urin. CAEhrensvärd Brev 2: 214 (1798). Hos arrendator Kattrup å Hellerup på Fyen såg jag en egendomlig urinreservoar. LAHT 1902, s. 339. —
-RETENTION. med. kvarhållande av urinen; oförmåga att tömma urinblåsan; jfr retention 5 o. -stämma. TLäk. 1832, s. 92. Vid benägenhet för urinretention bör antihistaminika användas med försiktighet. Fass 1978, s. 100. —
-RÄNNA. särsk. i stall o. d.; jfr ränna, sbst.1 1. Bakom spiltorna sträcker sig den s. k. urinrännan, hvilken uti häststallar ej får vara mer än 1 till 2 tum djup. Sjöstedt Husdj. 2: 31 (1862). —
-RÖR. rör (se rör, sbst.3 5 a) varigenom urinen töms ut från urinblåsan; jfr piss-gång. Först insattes cathetern i urin-röret, at altid hafva det känbart under operationen. VetAH 1752, s. 284.
-SALT. särsk. kem. trivialnamn på natriumammoniumvätefosfat, fosforsalt; jfr röt-salt. ApotT 1739, s. 66. Med det fatescerande Urin-salltet, eller Sal Perlatum, och i synnerhet med det häraf gjorde så kallade Sal Microcosmicus, uti watten uplöst, fälles Järnet utur solution i Salltpetter-syran till hwitt pulwer. Rinman JärnH 736 (1782). —
-SEDIMENT. (i fackspr.) jfr sediment b; numera bl. i fråga om mikroskopisk undersökning av urin utanför kroppen. Afsättning af urinsediment och chrystalliniskt grus .. i urinvägarne. TLäk. 1834, s. 264. Med urinsediment menar man den mer eller mindre rikliga bottensats, som efterhand afsätter sig i den låtna urinen. Hammarsten FysiolK 533 (1883). —
-SEKRETION. (i fackspr.) jfr sekretion 2 o. -avsöndring. TLäk. 1832, s. 94. Även den nedsatta urinsekretionen måste bero .. (på vätskeförlusten vid kolerasjukdom) ty njurarna få icke tillräckligt med blod. Bergstrand SvLäkS 196 (1958). —
-SKÅL. mer l. mindre skålformigt kärl att urinera i. FörslReglSjukvFält 1889, s. 240. Tvenne urinskålar af porslin, försedda med spolrör och cistern med erforderliga anordningar. ArbetsbeskrNyByggnUBLd 17 (1902). —
-SOCKER. i urin förekommande glukos; förr äv. om sådant socker förefintligt på andra ställen än i urin. Berzelius ÅrsbVetA 1821, s. 145. Drufsocker, Dextros, äfven kalladt glykos eller urinsocker, förekommer mycket spridt i växtriket, oftast tillsammans med levulos och rörsocker. Hammarsten FysiolK 40 (1883). Ägghvite-fettdiet .. brukas endast under kontroll vid vissa former af sockersjuka, för att minska urinsockrets mängd samt höja omsättningsförmågan för kolhydrater. 2NF 6: 369 (1906). —
-STEN. sten (se d. o. 6 b) bildad i urinvägarna; äv. om sjukdomstillstånd orsakat av sådana stenar; jfr -grus, -gyttring, -konkrement o. blås-sten 1. SvMerc. IV. 3: 273 (1759). Le Roy d’Etiolles har beskrifvit en urinsten, som innerst hade en kärna af urinsyra, derefter kom ett lag af urinsyradt natron .. och ytterst ett lag af oxalsyrad kalk. Berzelius ÅrsbVetA 1840, s. 547. Urinsten är i allra högsta grad en veterinärfråga, men en stressad katt kan få mer problem med urinstenar än andra. Hellman Holmström KattBet. 107 (2009). —
-STOCKNING. jfr stocka, v.2 V 1, o. -stämma. Finnes urinstockning för handen, måste göras tappning af urinblåsan. Hallin Hels. 2: 470 (1885). —
-STRÅLE. jfr stråle 5. Hygiea 1840, s. 587. Blåsstenar giva ofta det mycket karakteristiska symtomet, att urinstrålen plötsligt avbrytes under smärta. Nyström Kir. 2: 198 (1929). —
-STÄMMA. smärtsamt tillstånd då hinder föreligger för urinen att avgå; ofta hos djur; jfr stämma, sbst.3 2 a, o. -retention, -stockning. En gammal Man af 70. år, hade ofta varit plågad med urin-stämma. Acrel Chir. 234 (1759). Urinstämma visar sig såsom kolik, men hästen ställer sig, som om han ville stalla. Hö, kokadt i vatten lägges varmt öfver korset. Nordensvan o. Krusenstjerna (1886). —
-SYRA. (i fackspr.) organisk syra i l. från urin; jfr blås-sten 2. Widegren 897 (1788). Urinsyra .. som består af 5 at. kol, 4 at. qväfve och 4 at. väte .. och 3 atomer syre; förekommer upplöst uti urinen, hvarför den fälles vid dess kallnande och afsätter sig ofta inom kroppen i fast form, bildande ett slags urinstenar. Almström KemTekn. 2: 74 (1845). Under vissa förhållanden kan urinsyran utkristallisera i lederna och där förorsaka gikt. Bolin LevLivKem. 181 (1931).
-kristall. av urinsyra(s salter) bestående kristallbildning. 2NF 19: 1095 (1913). Svullnaden vid (gikt)anfallet betingas av en stark inflammation med vätskeansamling i mjukdelarna. Att denna har med urinsyreavlagring att göra, har man kunnat konstatera genom att påvisa urinsyrekristaller i den genom stick i svullnaden erhållna vätskan. Ljungdahl ÄmnSj. 112 (1930).
-stenar, pl. av urinsyra(s salter) bestående stenbildning, uratstenar; jfr urin-sten. Hammarsten FysiolK 538 (1883). Renapur .. För att lösa upp urinsyrastenar och för att förhindra nybildning av sådana. PatFass 1990–91, s. 516. —
-SYRAD. (†) kemiskt förenad med urinsyra. Berzelius Kemi 1: 529 (1817). Normal urin är klar och genomskinlig .. men ofta är urinen så mättad med fasta ämnen, att dessa falla ut såsom urinsyra och urinsyradt natron samt grumla urinen, när den kallnar. Wretlind Läk. 8: 13 (1900). 2NF 26: 1200 (1917). —
-TRÄNGNING. trängande behov av att tömma urinblåsan; jfr tränga II 3 slutet. VetAH 1794, s. 72. Urinträngningar kan bero på att urinmängden är större än normalt (mer än 1,5 liter per dygn) på grund av att man dricker mycket. VLäkarb. 40 (1982). —
-UTSÖNDRING~020. utsöndring av urin i l. från njurarna. 2NF 19: 1095 (1913). Så länge den andra njuren är frisk, kan den övertaga bägges uppgifter vid den nödvändiga urinutsöndringen, och en människa kan leva vid bästa hälsa och till hög ålder med endast en njure. Nyström Kir. 2: 193 (1929). —
-VERKTYG. (†) TLäk. 1834, s. 263. Med urinverktyg menas de organ, hvilkas förrättning består i att från blodet upptaga, afsöndra och från kroppen utkasta den till kroppens näring obrukbara vätskan, som kallas urin. Wrangel HbHästv. 609 (1885). Lundell (1893). —
-VÄG. sammanfattande, om njurkanaler, njurbäcken, urinledare, urinblåsa o. urinrör; ofta i pl. (best.). Fåren .. gifwa blod från sig genom ändetarmen eller urinwägen, mera sällan genom halsen. Florman Abildgaard 130 (1792). Vid sjukdomar i urinvägarne .. förekommer ofta ägghvita i urinen. NF 1: 378 (1875). Forskningen rörande njurarnas och urinvägarnas sjukdomar kommer även under 1965 att få stöd av livförsäkringsbolagen. DN(A) 29/10 1964, s. 6.
Ssg: urinvägs-infektion. av bakterie framkallad infektion i (del av) urinvägarna. ASvLäkT 1917, s. 107. Urinvägsinfektioner är näst efter de oerhört spridda luftvägsinfektionerna de vanligaste. SvD(A) 30/9 1964, s. 11. —
-ÄMNE. (i fackspr.) i urin förekommande kvävehaltig kemisk förening (som bildas i levern), urea, karbamid. FKM 1: 169 (1806). (1828) lyckades .. den tyske kemisten Wöhler med sin epokgörande syntes på laboratoriet av urinämne ur enbart oorganiskt material. Bolin KemVerkst. 32 (1942). Vid äggvitans förbränning i djurkroppen bildas energi samt avfallsprodukterna kolsyra, vatten samt urinämne och urinsyra. Träskman Fjäd. 44 (1948).
Spalt U 847 band 36, 2012