| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PLATT plat4, adj. -are; n. o. adv. =; förr äv. (i bet. 3) PLATS, adv.
1) som bildar l. har en (mer l. mindre) plan (i sht horisontell) yta; som saknar (mera framträdande) upphöjningar l. fördjupningar l. ojämnheter; flat; äv.: som har (betydligt) större utsträckning i längd o. bredd än i tjocklek (o. som har mer l. mindre plana bredsidor); äv. ss. adv.: på sådant sätt att ngt blir platt (i ovan angivna bet.); äv. mer l. mindre bildl. (jfr 2). Platt som en pannkaka. Platt kramla, se KRAMLA, sbst.1 Platt lina, se LINA, sbst.1 b. Platt tågen gwll. TullbSthm 18/6 1569; möjl. ssg. KlädkamRSthm 1627 D, s. 2 a. Turkiske hästskoorne (äro) platte utan hakar. KKD 5: 56 (1709). At jorden har värkeligen en Sphæroidisk figur, som är plattare under Polerne ock mera uphögd under Linien. VetAH 1741, s. 261. Hvad? — är jag ej så hög, så stor som denna tjur? / Skrek detta plattaste bland alla kreatur (dvs. paddan). Kellgren (SVS) 2: 29 (1779). Sängarna voro hårda och utan fotbräden, så platt uppbäddade, att man lätt kunnat falla ur dem. MoB 5: 22 (1783). Lifvet hade nu med ens blifvit så jämnt, alldagligt, nästan platt som en bordsskifva, utan något afbrott eller växlingar. Ramsay Barnaår 8: 222 (1907). (Motorbåtar) med skarpa förskepp och platta aktrar. 2NF 37: 614 (1925). jfr (†): Jernet smides til 1 5/8 tum plat (dvs. brett) och 3/4 tum tiockt. Rinman Jernförädl. 332 (1772). — särsk.
a) om terräng: som bildar en mer l. mindre plan (vanl. horisontell) yta l. en slätt o. d.; icke kuperad; flack; jämn; i uttr. platta landet [jfr t. das platte land, (f)fr. le plat pays] förr äv. om landsbygden (i motsats till av murar omgivna städer l. fästningar o. d.). HT 1912, s. 121 (1656). Pohlen, Ryssland .. och andra sådana platta länder. Hiärne 2Anl. 269 (1706). Hvar och en hade sit göromål. .. Uti Upstäderne allehanda manufacturinrättningar oräkneliga; uti platta landet med Spinnerier för Fabriquerne (m. m.). Ahlström PVetA 1745, s. 7. Åkrarne voro mästadelen för platte och ej aflutande. Hülphers Dal. 198 (1762). Den platta skånska jorden. Lagerlöf Holg. 1: 23 (1906). Siwertz Jord. 199 (1936).
b) om tak: (mer l. mindre) horisontell; motsatt: bruten. Kalm VgBah. 17 (1746). Basilikor med platt tak i midtskeppet. Hahr ArkitH 181 (1902). Bildmark Entrepr. 180 (1921).
c) om kroppsdel (jfr d—f), t. ex. näsa l. ansikte l. bröst o. d.: som bildar l. har en mer l. mindre plan yta; som saknar mera framträdande välvning(ar) l. framskjutande partier o. d.; som har en (i förhållande till kroppsdelens normala utseende) tillplattad form; äv. (i sht vard.) om person (i sht kvinna): vars kropp framtill l. baktill bildar l. ger intryck av en mer l. mindre plan yta (utan mera framskjutande partier o. d.). Hoorn Jordg. 1: 108 (1697). Gemenl(igen) ha .. (ostjakerna) breda ansichten och plata näsor. HH XVIII. 4: 72 (1714). Palmblad HbGeogr. 118 (1826; om ansikte). Den platta barmen. HLilljebjörn Hågk. 1: 88 (1865). Med modet följer blindt vår smak, / .. Än sätta vi en kudde bak, / Än ä’ vi som ett bräde platta. Nordlund Bit. 127 (1894). Platt bäcken. 2NF 4: 827 (1906). Han hade .. stora platta öron. Hallström Händ. 40 (1927).
d) (numera föga br.) i uttr. platta handen, flata handen (se FLAT, adj. 1 f); förr äv. i uttr. platta värjan, bredsidan av värjan (jfr FLAT, adj. 1 e). Nordforss (1805). På marken går .. (orangutangen) på alla fyra, men stöder dervid ej på platta handen. Sundevall Zool. 36 (1858). Slå med platta värjan. Ahlman (1872).
e) [jfr lt. he löppt platt bi l. in platt blode föt, han springer barfota; jfr 3, ävensom PLATT, sbst.1 2] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. (gå o. d.) på platta benen, äv. fötterna, (gå osv.) barfota. Cavallin (1876: På platta fötterne).
f) (†) om huvud: skallig, kal; äv. i uttr. platt rakat huvud, slätrakat (l. kortklippt) huvud. (Fångar) med platt rakade Hufvuden. Rüdling Suppl. 280 (1740; om förh. 1563). Lindfors (1824).
g) [jfr motsv. anv. i fsv. (SthmTb. 3: 110, 131 (1493)); jfr äv. motsv. anv. i mnl. o. (f)fr.] i sådana uttr. som lägga l. kasta l. trycka sig l. ngt l. ligga l. sitta o. d. platt (ngnstädes l. (e)mot ngt o. d.), ss. beteckning för att ngn (l. ngt) lägger l. kastar l. trycker sig l. ngt mot l. att ngn l. ngt ligger l. sitter osv. på marken l. ett underlag l. mot en vägg o. d. på sådant sätt att han resp. det så litet som möjligt höjer sig från marken osv. l. sticker l. skjuter fram från väggen osv.; stundom: lägga sig osv. raklång l. utsträckt (ngnstädes); äv. bildl., ss. beteckning för (överdriven) ödmjukhet o. d. (jfr NÄSA, sbst.2 1 b ζ slutet). Då jag förskräkt kastade mig plat neder uti en vatupus. VetAH 1740, s. 385; jfr 3. (Fältskären) måste .. utskrufva en kula, som satt inne platt emot lårbenet. Roland Minn. 68 (c. 1748); jfr 3. Då .. (uret) låg platt. Printz Uhr 89 (1769). (Hundens) hufvud och tassar stucko fram ur hundkojans dörr och lågo platta på marken. Hallström GHist. 35 (1895). Hon måste trycka sig platt emot väggen i entrén. Wägner KvartO 5 (1919). Regeringspressen .. ligger som vanligt platt på magen. GHT 1947, nr 40, s. 11.
h) [jfr motsv. anv. i mnl. o. (f)fr.] i uttr. falla platt (ned), falla så att man resp. det ligger platt (se g), äv. [sannol. delvis utgående från 3] med bibegrepp av plötslighet l. av handlöst fall; platt fall, fall som äger rum på sådant sätt, särsk. (vard., sport.) om dylikt fall på rygg vid brottning, varvid brottarens båda skuldror samtidigt beröra mattan; äv. bildl. (särsk. i uttr. falla platt till marken), ofta i fråga om totalt l. snöpligt fall, särsk. (i fråga om yttrande l. plan l. teaterpjäs o. d.) ss. beteckning för att ngt (fullständigt) förfelar sin värkan l. (fullständigt) misslyckas o. d. Som han talte .., föll han neder så platt af en Musquet kuhla igenom skuten, att han icke en gång kunde aija eller ömma sig. KKD 8: 187 (1701); möjl. till 3. Konungens häst blef .. skuten, föll platt neder. Därs. 6: 141 (1708). Nu (dvs. efter att ha talat om de kungliga) också något om oss andra dödliga. Men för att icke falla så platt ner, så vilja vi (osv.). MoB 2: 152 (1797). Pjäsen gjorde fiasko, redan andra akten föll platt till marken. Östergren (1935). (Brottaren) Lunda-Tor fick platt fall på Anton underkänt. Kvällsp. 1950, nr 55, s. 13. jfr (†): (Vältalighetens konst) Gick under på en gång, och föll ihop till platt, / som blåsan af en fisk gör, under skon, vid smällen. Leopold 2: 242 (1792, 1815).
i) [jfr motsv. anv. i holl. o. fr.] (†) om häst: som har från sidorna hoptryckta (föga utstående) revben (o. länder), som har jämförelsevis platta sidor. Två gångare, smucht platte och undersätte. G1R 28: 575 (1558). VRP 1700, s. 489. 50 ston vid hvart Compagnie må tillåtas, så vida de finnas platte. PH 8: 577 (1767).
j) om fartyg: vars skrov har stor bredd i förhållande till höjden o. därför är grundgående; äv.: flatbottnad. MoB 1: 138 (1788). 12 famnar långa, platta fartyg utan köl. Nordenskiöld Vega 1: 21 (1880). BygdFolk 1: 19 (1927).
k) (†) bef. i uttr. platt form, vid fästningsvall anlagd (skans o. d. med mer l. mindre rak framsida o. med) upphöjning av jord l. timmer o. d. för uppställning av kanon(er); jfr PLATTFORM 1 a. Rålamb 8: 42 (1691).
l) (†) mat. om yta l. figur: plan; om vinkel: vars båda ben ligga i samma plan o. icke utgöra en rät linje. Strömer Eucl. I. 1: 2, 3 (1744).
m) sjöt. om sjökort: konstruerad ss. plattkarta (som om den avbildade delen av jordytan vore plan). Strömer PVetA 1756, s. 12. Ekbohrn NautOrdb. 99 (1840).
o) (†) om långsträckt föremål o. d.: (som befinner sig) i vågrät ställning, vågrät. En Picqve drages på åthskillige sätt .. såsom .. Platt i Handen brede widh Sijdan. Söderman ExBook 21 (1679). (Riksdagsmannen) hade .. funnit det bästa prof vid ryttares antagande vara, at han med platt fot kunde gå in i stegbögeln. 2RARP 21: 167 (1761).
p) (†) sjöt. i fråga om segel; dels i uttr. vara anskotad platt långskepps, om segel: gm anhalning av skotet vara sträckt alldeles i fartygets längdriktning, vara (an)skotad midskepps (jfr 3), dels i uttr. låta seglen komma platt på stång, brassa seglen back l. på stång. När .. (mesanen) intet wore så platt långskeps anskootat. Rosenfeldt Tourville 87 (1698; fr. orig.: la voile d’artimon n’etant pas si plate). Serenius Iiii 1 a (1757).
q) [jfr d, g; jfr dock äv. sv. dial. platt, lätt slag, platta, v., slå till l. ihop (se PLATT, sbst.4)] (föga br.) i uttr. slå platt, i fråga om lek varvid de båda deltagarna mäta sina krafter gm att slå varandra i handflatan; jfr SMIDA. Schöldström Zigzag 284 (1895).
r) i utvidgad anv., om färg l. ljud; särsk.
α) (i fackspr., numera bl. tillf.) om färg(ton): som anbringa(t)s utan skuggningar l. förtoningar, plan. Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 80. Platta färgtoner. MeddSlöjdF 1899, 1: 36. jfr: En platt målning är den som har ingen hållning, där bilderna ej höja sig öfver taflan. Bergklint MSam. 1: 235 (1781); jfr 2.
β) (mera tillf.) om ljud l. smäll o. d.: som uppstår, då ngt faller platt (se h) mot ngt, l. som erinrar om dylikt ljud. Smällarne vid .. åsk-slagen .. liknade mera et platt skrällande, än et Canon-skott. VetAH 1780, s. 114. Johnson Här 243 (1935).
s) [jfr finlandssv. dial. plattlugnt, adj. n., ävensom fr. calme plate, död stiltje] (mindre br.) sjöt. i utvidgad anv., om vindstilla: fullständig l. total (så att vattenytan ligger spegelblank); äv. (ss. adv.) i uttr. platt lugn, om hav l. sjö; jfr 3, 4, ävensom PLATT-STILL. Hafvet .. var här nu nästan platt lugnt som en spegel. Wallin Bref 159 (1849). Än i det plattaste bleke / slokade standerten slak. Lundström Sjöfr. 139 (1929).
t) (†) bildl. (jfr g, h, 2), dels om skratt o. d.: bred, flat- (jfr FLAT, adj. 1 i), dels om utseende l. min: förlägen l. skamsen l. flat (se FLAT, adj. 2). Jag nödgades säga osanning; det gaf mig en flat och platt upsyn. Björn Barb. 63 (1785). Fråga vi .. en dräng om hans käresta .., så svarar han oss .. med ett platt grin. Axelson Verml. 45 (1852).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. fr.] bildl. (jfr 1, 1 g, h, t), om stil l. litterärt alster l. yttrande l. uppfattning l. egenskap l. företeelse o. d.: som saknar (all) lyftning; icke upphöjd över det vardagliga; banal, trivial; intetsägande l. andefattig l. innehålls- l. uttryckslös o. d., fadd; uddlös; äv. övergående i bet.: dum l. enfaldig. Platta kvickheter. Bergklint Vitt. 28 (1772). En platt stil. Dens. MSam. 1: 235 (1781). Jag önskar helt platt, men af alt mitt hjerta at Brunscuren måtte bekomma Min Bror väl. Leopold (SVS) II. 1: 118 (1781). Platta anecdoter. Livijn Bref 80 (1813). Den platta Empirism, som velat ”rentaf naturhistoriskt ställa menniskan bland aporna”. SKN 1841, s. 274. En sådan där platt kliché, som det officiösa språket älskar använda. GHT 1944, nr 178, s. 9. — särsk. om person med hänsyn till sätt att vara l. uttrycka sig: som saknar högre lyftning (o. god smak); andefattig l. fadd l. banal l. dum o. d.; numera nästan bl. om författare l. talare o. d. Du platta Moralist. Lenngren (SVS) 1: 330 (1780). Den plattaste Poet. Kellgren (SVS) 2: 194 (1784). Om .. (svaga poeter) fortfara att sinsemellan qväda Idyller för sina platta flickor .. hvad är det för ondt deri? Polyfem V. 35: 3 (1812). Öfver mina dåliga rimade stycken .. har Cometen fällt sin dom .. (o. jag) erkänner mig vara högst platt. HJärta (1825) i 3SAH XXXIX. 2: 190. Hedén 5: 306 (1907).
3) [jfr motsv. anv. i fsv., fd., mlt., mnl., meng. o. ä. eng., ävensom av ffr. o. fr. tout plat, fr. plat, (tout) à plat; betydelsen torde i de långivande språken urspr. utgå från motsvarigheter till 1 (g o.) h ovan] ss. adv.: alldeles; fullständigt, fullkomligt, totalt, helt (o. hållet); numera bl. (i sht med ålderdomlig prägel) ss. bestämning till ord som innebära ngt negativt l. ofördelaktigt o. d. (l. i satssammanhang som ha dylik innebörd), särsk. i sådana uttr. som platt omöjlig, platt öde, platt fördärva l. förgäta ngt o. d., ofta liktydigt med: ”rakt” l. ”rent”. Then ther sit egit rike plat förderffua ville. G1R 1: 30 (1521). Fadren j himmelen, och Christus Marie Son på iordenne, j alt theras wäsende, wilia, ord och gerningar platt itt äro. PErici Musæus 2: 362 a (1582). Platt omöjeligit. HC11H 10: 131 (1672). Wår rikedom och skatt / Är tu O Jesu platt. Lybecker 79 (c. 1715). Ville Dalarne icke derefter blifva en lydig landsände, skulle .. (G. I) lägga det så platt öde, att der icke skulle höras hund eller hane efter den dagen. Odhner LbFädH 65 (1870); jfr (med numera obrukl. konstruktion): Konungen .. sade .. att antingen schulle ther (dvs. i Dalarna) bliffua en lydig landzenda, eller platt en ödis landzenda. Brahe Kr. 5 (c. 1585). Naturvetenskapen slår platt ihjäl hela historien (dvs. legenden). Segerstedt Spalt. 261 (1933). — särsk.
a) i vissa uttr.
α) (†) platt och alldeles l. alldeles och platt l. alldeles platt och ganska l. platt med alle, fullständigt l. totalt; helt (o. hållet). Han haffuer aldelis plat oc ganszke niderlagt gudz tienst oc then helgie kirkes ceremonier. G1R 7: 516 (1530). HH XIII. 1: 146 (1564: platt medh alle). AOxenstierna 2: 97 (1612: aldeeles och platt). Sahlstedt Hoffart. 168 (1720: platt och aldeles).
β) (†) rätt platt, = α. Tå finge the Danske förnimme och wete, / Om Swenske någet dughlige wore / Eller ock rätt plat ostridbare. Svart Gensw. F 8 a (1558). BtFinlH 4: 32 (1561).
γ) [jfr motsv. anv. i sv. dial.; jfr äv. sådana uttr. som KRIMSKRAMS, SNICKSNACK m. fl., ävensom lt. plitz-platz-vull, t. plitz platz voll, om kärl o. d.: alldeles full (till det ord som föreligger i t. platz, interj.; se PLASS, interj.)] (†) plitt platt, = α. Tjugufem (gäster), som, Gunås så visst, reste plitt platt nycktre hem. Sjöberg (SVS) 2: 120 (1815).
δ) [jfr holl. plataf] (†) (så) platt (l. plats) av, (så) alldeles l. helt o. hållet; äv.: (så) utan vidare l. rent av; jfr c, d. 2RA 1: 265 (1723). Bliberg Acerra 186 (1737). Intet gaf jag Bonden så platt af rätt. Tessin Bref 1: 194 (1752).
ε) (†) lägga ngt ngn platt för näbben, eg.: lägga ngt mitt för näsan på ngn (se NÄSA, sbst.2 1 c η); anträffat bl. bildl.: framlägga ngt (klart o. tydligt) för ngn (så att han kan få full vetskap därom). Hiärne Suurbr. 126 (1680).
ζ) (†) säga ngt platt nej, säga blankt nej till ngt (jfr 4); säga ngt platt ut, rent ut. Thet säger iagh platt ney, / Doctor Simon will iagh ey bliffua. DrSimon 10 (1627). Jag säger platt uth, han liuger. HdlCollMed. 29/11 1723.
b) (†) övergående i bet.: mycket, synnerligen, ytterst; jfr ALLDELES 2 a, HEL, adj. 4 o δ. The äre plat fatige worne. G1R 7: 516 (1530). Så platt litet. Weise 1: 111 (1769; t. orig.: so gar wenig).
c) (†) övergående i bet.: utan vidare; rätt o. slätt; äv. övergående i bet.: på fläcken, omedelbart; äv. i uttr. så platt. FörsprRom. 4 a (NT 1526). Stickelbärs buskan svarade: Det Rum Naturen mig ägnat, öfvergier jag icke så platt för din skull. Frese Sedel. 69 (1726). Christiern .. förbannade dem, som rådt honom til detta fälttåg. Han trodde sig dock icke med heder kunna vända platt tillbaka. Dalin Hist. 2: 903 (1750). Vi finna merendels (vid åskslag), at djuren platt dödas. Duræus Naturk. 197 (1759).
d) (†) övergående i bet.: rent av; äv. i uttr. så platt [jfr t. sogar], rent av, till o. med; jfr a δ. (Israeliterna tycktes önska vara) lijka med Hedningarna eller och platt Hedningar med. Rudbeckius KonReg. 31 (1614). Intet dödeligit ting (kan) emot .. (skönheten) förlijcknat warda: Ja, så platt haffwer .. (Demostenes) kallat the deglighe Personer Gudhar eller Gudhinnor. Schroderus Albert. 1: 54 (1638). CAEhrensvärd (1789) hos Warburg Ehrensvärd 211. Det är .. visst, at .. (hans) arbetsamhet i en platt otroligt vidsträckt brefväxling var oändeligt stor. Schönberg Bref 1: XVI (1795); möjl. till huvudmomentet.
e) (i sht med ålderdomlig prägel) i förb. med en följande negation: alls, alldeles (se d. o. 4), absolut, rakt; förr äv. i uttr. platt allsintet, rakt ingenting, ingenting alls. Han tijgdhe, och swaradhe platt intit. Mark. 14: 61 (NT 1526). Man fan platt ingen skadha giord wara vppå honom. Dan. 6: 23 (Bib. 1541). Ach, at titt fagre Lijff så platt alzintet är! SColumbus Vitt. 144 (1667). Platt intet oss förfärar. Ps. 1819, 124: 3. Att en menniska förlöjligades .. kunde han platt icke tåla. 3SAH 11: 102 (1896). GHT 1946, nr 269, s. 9. jfr (med numera obrukl. ordföljd): I skole bliffua fångar allesamman, / Edher plat til ingen gamman. Gevaliensis Jos. 41 (1601).
4) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.; utvecklat ur 3] fullkomlig, fullständig, total; ren; ram(a); numera nästan bl. (mera tillf.) i sådana uttr. som platta intet l. en platt orimlighet o. d.; ngn gg äv. i nekande sats: (icke ens) så mycket som. OPetri Clost. B 1 b (1528). Frih. Stahl (framhöll) .. at tullens förhöijande voro et bättre medel än et platt (införsel-)förbud. 2RARP 8: 442 (1734). En platt orimlighet. Tegnér (WB) 1: 274 (1801). Om jag hade en man utan hjerta .. en platt egoist, då vore jag olyckligare. Wetterbergh SamhKärna 1: 159 (1857). Af den låga finska norden var inte ens platta minnet kvar. Mattsson Resebr. 118 (1908). Platta intet. Östergren (1935). — särsk. (†) i uttr. med platt nöd, med knapp nöd. Zeipel Set. 1—2: 153 (1847).
5) [jfr holl. plat voor’t laken zeilen, t. platt vor dem Winde segeln, segla platt fördevind, t. den wind platt vor dem laken haben, ha vinden rätt akterifrån; specialanv. av 3] i sht sjöt. rätt (akterlig) o. d.
a) ss. adv.: rakt, rätt; numera bl. dels i uttr. segla l. länsa platt för vinden l. stormen l. segla l. hålla o. d. platt fördevind, segla osv. med vinden (resp. stormen) blåsande rätt akterifrån, dels (numera knappast br.) i uttr. platt bidevind, dikt bidevind; förr äv. [jfr d. plat for de gat; sannol. av en lt. motsvarighet till holl. plat voor’t gat, fris. plat faar gat] i uttr. platt för de gatt, platt fördevind. Kommer en skralning platt ifrån fören, så (osv.). Roswall Skeppsm. 1: 120 (1803). Då .. (fartyget) seglar platt fördevind. Gosselman SNAmer. 2: 69 (1833). Jag har .. lust att försöka om din fregatt är lika öfverlägsen för en slör-hän, som hon är det platt-för-de-gatt. Därs. 70. Vi länsade nu platt för stormen. GHT 1905, nr 227 B, s. 4. Platt bidevind. Ramsten o. Stenfelt (1917).
b) [utvecklat ur a] övergående i adjektivisk anv. l. ss. adj.
α) ss. bestämning till ord betecknande (akterlig) vind, i uttr. som ange att vinden blåser rätt akterifrån; numera bl. i uttr. platt fördevind l. platt akterlig (vind), förr äv. platt förlig vind. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Platt förlig vind. 1NJA 1874, s. 447. Fartygen, som hade platt fördivind. TIdr. 1882, s. 137. Platt akterlig vind. Därs. 1896, julnr s. 42. Väl komna utanför Kobbaklintarne började det friska i värre. Vinden var platt. Därs. 1899, julnr s. 29. Vi gingo för platt akterlig ut mellan kobbarna. Engström Agn. 114 (1925).
6) [jfr motsv. anv. i d., lt., holl. o. t., ävensom sv. dial. tala platt, tala vårdslöst l. brett; sannol. urspr. från holl. o. utgående från den i detta språk (i ä. tid) förekommande (ur 3 o. 4 utvecklade) bet.: tydlig, förståelig, ren (särsk. om det egna språket i motsats till andra l. om folkspråk i motsats till högspråk), men tidigt mer l. mindre tydligt anslutet till (1 a o.) 2] (utom ss. förled i ssgr numera bl. ngn gg tillf.) om språk o. d.: som talas av de bredare folklagren l. av allmogen l. som har en vardaglig l. folklig l. låg prägel (i sht förr äv. med bibegrepp av uppfattning av dylikt språk ss. en förvrängning l. avart av högspråket); om dialekt äv.: bred; äv. om accent o. d.: som har bygdemålsfärgad l. vulgär prägel. (Dramatikerna) införa menniskorna talande samma platta hvardagsspråk, .. som mängden egde. Wieselgren SvSkL 3: 482 (1835). Wallin Bref 90 (1847; om accent). Den mycket fule, plattaste östgötska talande .. Wilhelm Fredrik Palmblad. Hellberg Samtida 1: 40 (1870). (Flamländskan) är icke .. någon platt dialekt af högtyskan. Samtiden 1873, s. 406.
-BAGGE. [jfr t. plattkäfer] entomol. skalbagge tillhörande familjen Cucujidæ, vars arter ha platt kroppsform; särsk. i pl., om denna familj. BonnierKL (1926; i pl., om familjen). —
-BAND, sbst.1 (sbst.2, se sp. 1133). (i fackspr., numera föga br.) platt (fyrkantig) hylsa avsedd l. använd att sammanhålla en sammansatt bladfjäder på mitten, fjäderband; jfr band 15. JernkA 1883, s. 394. —
-BILDAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som givits l. fått platt form, tillplattad. 2VittAH 14: 9 (1828, 1838). —
-BORR. (i fackspr.) borr med dubbla, raka (i vinkel mot varandra ställda) skär, som utgöra den nedre avslutningen av det tillplattade borrjärnet (motsatt: spiralborr); äv. om spiralborr tillvärkad gm vridning av en platt stålstång; jfr flat-, spets-, tapp-borr. SlöjdBl. 1887, nr 3, s. 3. SvTeknOrdb. (1946; om spiralborr). 2SvUppslB 4: 711 (1947). —
-BRÄNNARE, r. l. m. (i fackspr.) brännare (se d. o. 6) med (mot öppningen) tillplattad form, flatbrännare; motsatt: rundbrännare. Ahlström Eldsl. 80 (1879). —
(1 c) -BRÖSTAD, p. adj. som har platt bröst; särsk. om kvinna (jfr -barmad). Björkman (1889). Hon är plattbröstad och kantig. Molander O’Neill Klaga 14 (1936). —
-BÅLVÄRKE. [jfr t. plattbollwerk] (†) bef. (skans o. d. med mer l. mindre rak framsida o. med) upphöjning av jord l. timmer o. d. för uppställning av kanon(er); anträffat bl. om dylik (skans osv. med) upphöjning som befinner sig på den räta linjen mellan två hörn av en fästningsvall; jfr plattform 1 a. Rålamb 8: 30 (1691). —
-BÄNDSEL. [jfr t. plattbindsel] sjöt. bändsel utan krysslag, flatbändsel, slätbändsel. Smith (1917). —
-DRAGA. (i sht i fackspr.) draga (ngt) platt. Plattvalsverket, i hvilket den färdigblandade kautschuken plattdrages. TT 1876, s. 185. —
-DÄCKAD, p. adj. [jfr eng. flush-decked] (enst., †) sjöt. om fartyg: vars huvuddäck sträcker sig över hela fartyget o. icke har back o. skans; jfr glatt-däckad. Rydberg Frib. 284 (1857, 1877). —
-FISK. [jfr d. platfisk (i bet. 1, 2), t. plattfisch (i bet. 1)]
1) fisk tillhörande flundrefiskarnas underordning (Heterosomata) bland benfiskarna, med från sidorna starkt hoptryckt (flat) o. asymmetrisk kropp, flatfisk; äv. koll.; stundom motsatt: rundfisk. Oldendorp 2: 622 (1788; t. orig.: Plattfisch). Fischerström 4: 48 (1792; om helgeflundra). GHT 1895, nr 154 A, s. 3 (koll.). StKokb. 267 (1940).
2) [jfr motsv. anv. i d.] (†) fläkt, torkad torskfisk; jfr rund-fisk. PH 9: 540 (1771). Nisbeth 761 (1868).
3) zool. fisk tillhörande släktet Argyropelecus Cuv., vars arter ha från sidorna hoptryckt kropp; särsk. dels i pl., om detta släkte (förr äv. allmännare, om familjen Stomiatidæ), dels om arten Argyropelecus olfersii Cuv. (Olfers’ plattfisk, äv. olferska plattfisken). Olfers Plattfisk. Nilsson Fauna 4: 486 (1853). Lilljeborg Fisk. 3: 792 (1891; i pl., om familjen). Olfers’ska plattfisken. Stuxberg Fisk. 473 (1895). 4Brehm 12: 601 (1929; om arten A. hemigymnus Cocco). SvUppslB (1934; i pl., om släktet).
-släkte. (-fisk- 1853 osv. -fiske- 1786) 1) (numera föga br.) till -fisk 1, om flundrefiskar. Oldendorp 1: 101 (1786; t. orig.: dem Geschlechte der Plattfische). 2) zool. till -fisk 3: släktet Argyropelecus Cuv. Nilsson Fauna 4: 486 (1853). —
-FJÄDER. (i fackspr.) (rak l. böjd) fjäder (se d. o. II 1) bestående av en platt metallskiva; motsatt: spiralfjäder; jfr blad-fjäder. JernkA 1888, s. 8. —
-FORM, -FOT, se dessa ord. —
(1 c) -FOTAD, p. adj. [jfr t. plattfüssig] som har platt fotform; särsk.: som lider av plattfot (se d. o. 1); äv. i utvidgad anv., om sko o. d. Serenius T 3 b (1757). Fröding Brev 74 (1889; om stövlar). Plattfotade stackare. Moberg Rask. 46 (1927). särsk. (†) zool. om däggdjur: som är hälgångare; äv. i pl., substantiverat. De plattfotade (Plantigrades). LittT 1796, s. 480. Schulthess (1885). —
(1 c) -FOTING. (mera tillf.) person som är plattfot (se d. o. 4 b), plattfotad person. GHT 1946, nr 40 A, s. 15. —
-GARN. [jfr holl. platgaren, t. plattgarn, fr. fil plat] (†) ett slags (importerat) platt (otvinnat) vitt lingarn (särsk. använt för stoppning). Synnerberg (1815). Åstrand (1855). —
-GATTAD, p. adj. [jfr lt. o. t. plattgattet; till gatt 4] sjöt. som har platt (bred) akterspegel; äv. bildl. Ekbohrn NautOrdb. (1840). GHT 1947, nr 122 B, s. 2 (bildl.). —
-GRAVYR. (i fackspr.) gravyr på ädel metall, utförd ss. ytornering i liknande manér som ett kopparstick; motsatt: dels: blankgravyr, dels: skulpterad gravyr. 2UB 6: 585 (1904). —
-GULD. (†) (stycke av) till plåt l. platta (l. plattor) uthamrat (l. utvalsat) guld, guldplåt, guldbläck; äv.: bredvalsad tråd av guld, guldlan. KlädkamRSthm 1589 A, s. 7 a. Weste (1807; om guldlan). Meurman (1847). —
-GÅRD3~2, stundom 4~1. [jfr ä. d. platgård; möjl. efter fr. maison plate, lantgård utan vallar o. vallgrav (jfr platt, adj. 1 a)] (i vissa trakter, i sht i Skåne) större (till ett gods hörande) utgård l. avelsgård; motsatt: huvudgård; jfr ladugård 2. Holmberg 1: 950 (1795). Björkeberga, en plattgård under Skeinge. Brunius SkK 391 (1850). Floda hufvudgård (i Västergötl.) .. har en åkerareal af circa 200 tunnland; Högsboholm, som brukas som plattgård, har 100 tunnland åker. Höjer Sv. 2: 1062 (1879). SvUppslB (1934). —
-HAMMARE. [jfr t. platthammer, plätthammer] (i fackspr.) hammare med (bred o.) platt ban; ofta: hammare l. slägga med två platta baner (l. med en platt o. en obetydligt konvex ban), särsk. använd för att platthamra l. plattsmida ngt; jfr planer-, slät-hammare. Möller 1: 198 (1745). TT 1901, Allm. s. 310. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 108. —
(1 c) -HOV, i bet. 1 r. l. m., i bet. 2 m. l. r. [jfr t. platthuf (i bet. 1), fr. sabot plat (i bet. 1)]
1) (i fackspr., i sht veter.) (låg o. vid) hov med platt (i st. f. uppåtvälvd) sula som ligger i samma plan som bärranden; jfr full-hov. Florman HästKänned. 103 (1794).
2) [efter t. platthufer, pl.] (†) zool. i pl., om ordningen Hyracoidea bland hovdjuren, omfattande klippgrävlingarna (som ha platta, hovliknande naglar). NF 8: 856 (1884). Därs. 9: 622 (1885). —
(1 c) -HOVAD, p. adj. (i fackspr., i sht veter.) om häst: som har platthov (se d. o. 1). Möller (1790). —
(1 c) -HOVIG. [jfr t. platthufig] (†) = -hovad. Florman Abildgaard 91 (1792). Dens. Hushållsdj. 165 (1834). —
-HUGGARE, r. l. m. (†) del av jordborr, bestående av ett mejselliknande järn av samma form som en plattborr; jfr huggare 5 b. Salander Gårdzf. 121 (1731). —
-HUGGEN, p. adj. som gm (av- l. till)huggning erhållit en plan yta; som huggits platt. TurÅ 1907, s. 201 (om stockar). —
(1, 1 c) -HUVAD, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) om person: som har platt l. tillplattad huvudform; förr äv. bildl.: som har ringa l. inskränkt förstånd, inskränkt; jfr -huvud 1 o. flat-, trång-huvad. Bremer Brev 1: 497 (1838; bildl.). Backman Dickens Pickw. 1: 259 (1871).
2) om djur: som har platt huvud; särsk. (zool., numera knappast br.) i uttr. platthuvad(e) ålbrosme(n), fisken Lycodes frigidus Coll., enfärgad(e) ålbrosme(n). Lilljeborg Fisk. 2: 19 (1886). Stuxberg Fisk. 357 (1895).
(1, 1 c) -HUVUD. [jfr lt. platthoofd (i bet. 2), t. plattkopf (i bet. 1, 2), eng. flat-head (i bet. 1)]
1) (numera bl. tillf.) på person l. djur: huvud med platt l. tillplattad form; äv.: person med dylikt huvud, särsk. [efter motsv. anv. i eng.]: platthuvudindian. Sundevall ÅrsbVetA 1845—50, s. 34 (i pl., om platthuvudindianer). särsk. (†) bildl.: dum l. inskränkt person, dumhuvud; jfr -huvad 1. Thorild Bref 1: 163 (1788). Hammarsköld SvVitt. 1: 172 (1818).
2) (i fackspr.) om platt huvud på spik o. d.; nästan bl. vidsträcktare, om (kort) spik med (stort) platt huvud (använd för fastspikning av papp, segelduk o. d.); jfr -huvad 3. Rinman Jernförädl. 178 (1772). HantvB I. 1: 163 (1934).
Ssgr: platthuvud-, äv. platthuvuds-indian. [jfr eng. flathead indian] till -huvud 1: indian tillhörande i (nordvästra) Nordamerika boende stammar, bland vilka förr de späda barnens huvuden tillplattades gm tryck av fastbundna skivor av trä l. bark o. d.; numera särsk. om den östligast boende stammen av det i British Columbia o. nordvästligaste U. S. A. boende indianfolket ”salish” (hos vilken stam deformering av huvudena hos barn icke synes ha förekommit); i sht i pl. UB 6: Reg. 118 (1875). 2SvUppslB 9: 928 (1948).
-spik. (i fackspr.) till -huvud 2: (kort) spik med (stort) platt huvud, platthuvud (se d. o. 2). Rothstein Byggn. 510 (1859). —
-HÅLLA. (†) hippol. hålla (tyglar) så, att de icka vrida l. sno sig. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 21 (1836). —
(1, 1 c) -HÖVDAD, p. adj.
1) (numera bl. tillf.) = -huvad 1, 2. Platthöfdade Fiskar. Landell Bligh 68 (1795). Retzius EthnolSkr. 114 (1847; om indianer).
2) (föga br.) mil. om projektil: vars främre del är tvärt avskuren; jfr flat-huvad. UB 7: 419 (1875; om engelska pansargranater). —
-IGEL. (†) zool. (individ av) igelarten Glossosiphonia complanata Lin., som har platt kroppsform, snäckigel, broskigel; äv. allmännare, om igel tillhörande det numera i flera släkten uppdelade släktet Clepsine Sav.; särsk. i pl., om detta släkte. Fischerström Mäl. 235 (1785). Thorell Zool. 2: 429 (1865; i pl., om släktet). Uppl. 1: 149 (1901). jfr FoFl. 1925, s. 237 (i fråga om ä. systematik). —
-INDIGO. [jfr t. plattindigo] (†) (i fackspr.) i skivor saluförd indigo (se d. o. 1). Synnerberg (1815). Åstrand (1855). —
-JÄRN [jfr t. platteisen (i bet. 1), fr. fer plat (i bet. 1)]
1) (i sht i fackspr.) (stycke av) valsat l. smitt järn (l. stål) i stänger med rektangulär genomskärning; plattstål; jfr järn 4. Bergv. 3: 516 (1774). Växelstaget förlängdes med ett horisontalt plattjärn. 2UB 9: 254 (1905). 3 ton plattjärn 80 × 5 mm. GHT 1944, nr 20, s. 16.
2) om redskap av järn; numera nästan bl. (snick.) om stämjärn med rak, tvärställd ägg; jfr järn 5 b. Keyser Kemien 2: 262 (1871; om platt järn använt vid glastillvärkning). HantvB I. 2: 263 (1934).
Ssgr (till -järn 1; i sht i fackspr.): plattjärns-, äv. (föga br.) plattjärn-band. (-järns-) 2NF 27: 228 (1917).
-köl. (-järns-) skeppsb. köl av på kant ställt plattjärn, balkköl; jfr stång-köl. 2UB 9: 611 (1906).
-smide. (-järn- 1938. -järns- 1852 osv.) utsmidning av plattjärn; äv. konkret, om produkten. JernkA 1852, s. 320. SvFolket 2: 188 (1938; konkret).
-KARTA, r. l. f. [jfr t. plattkarte, fr. carte plate] (i fackspr.) karta i cylindrisk projektion vari meridianer o. paralleller avbildas ss. räta, på samma avstånd från varandra liggande, mot varandra vinkelräta linjer; jfr platt, adj. 1 m, o. -grad-karta, -kort. Kvadratisk, rektangulär plattkarta, varpå gradnätets rutor ha form av kvadrater resp. rektanglar. Eriksson Kartproj. 28 (1916). —
-KIL, r. l. m. [jfr t. plattkeil] (i fackspr.) kil (se kil, sbst.2 II 2) med platt form; platt krysskil. IllTeknOrdb. SvSuppl. 2 (1916). —
-KILNING. (i fackspr., numera bl. tillf.) fastkilning med platt(a) kil(ar). JernkA 1829, Bih. s. 302. —
-KONKAV. (numera knappast br.) grunt l. svagt konkav. Nilsson Fauna 4: 693 (1855). Dens. Ur. 2: 11 (1862). —
-KONKAVERAD, p. adj. (numera knappast br.) grunt l. svagt konkaverad. Nilsson Ur. I. 1: 38 (1839). —
-KOPPAR. (i fackspr., numera föga br.) koll.: koppar utsmidd l. valsad till skivor l. stänger med rektangulär genomskärning; jfr -guld, -järn 1 o. plåt-koppar. OxBr. 11: 455 (1631). Engström (1945). —
-KULA, r. l. f. (i fackspr., numera föga br.) kula (se kula, sbst.3 1) med mer l. mindre tillplattad (från den sfäriska avvikande) form; förr äv. om gevärskula som efter laddningen plattades till med laddstaken (för att kulan skulle gripa in i pipans räfflor). KrigVAT 1848, s. 66 (om gevärskula). TT 1899, M. s. 35 (om kulor till kullager). —
-KULLRIG. (numera föga br.) svagt buktig l. kupig l. konvex; jfr -konvex. PH 6: 4410 (1756). UtsädT 1893, s. 205. —
-KÄL, r. l. m. (-kehl) (†) urtagning l. ränna med rätvinkligt tvärsnitt; jfr käl, sbst.3 JournManuf. 3: 315 (1833). —
-LACK. [jfr t. plattlack] (†) om (olika slag av) i platta stänger salufört lack (se lack, sbst.2 1); jfr schellack. Synnerberg (1815). Nisbeth 859 (1868). —
-LAGD, p. adj. som lagts platt (mot ngt); förr äv. om tyg: som hoplagts till en packe av platt form; jfr platt, adj. 1 g. KlädkamRSthm 1636 B, s. 66 a (om tyg). Mot väggarne plattlagda och väl sträfvade bräder. Stål Byggn. 1: 201 (1834). —
(1 a) -LAND. [jfr t. plattland (i bet. 1)]
1) (numera bl. mera tillf.) (platt) slättland. Hisinger PVetA 1811, s. 13. Det uppländska plattlandet. Ergo 1927, s. 228.
2) (numera föga br.) lant. platt (icke drillagt) land (se d. o. 1 a α). (Rotfrukter) radsås på plattland. TLandtm. 1897, s. 237. —
-LASK. [jfr holl. platlasch] skeppsb. lask vari timren l. plankorna ligga an mot varandra med snett från den ena flatsidan till den andra avfasade ändar; numera bl. om sned lask vari laskläpparnas längd är högst tre gånger så stor som laskens höjd. Dalman (1765). Nilsson Skeppsb. 222 (1932). —
-LAV. (†) bot. laven Peltigera horizontalis Lin., som har platta, horisontala, sköldlika fruktkroppar, sköldlav. VetAH 1795, s. 49. Wahlenberg FlSv. 843 (1826). jfr Fries Ordb. (c. 1870). —
-LED, r. l. m. (†) led (se led, sbst.1 1) vari två platta ledytor glida mot varandra. Hernquist Hästanat. 2 (1778). ARetzius hos Billing Hipp. 23 (1836). —
-LIST. (platt- 1790 osv. platte- c. 1690) (numera föga br.) byggn. o. snick. = platt, sbst.1 1 b. TT 1901, Ark. s. 59 (c. 1690). Balck Idr. 3: 14 (1888). Ahrenberg Männ. 6: 224 (1914). —
-LOD, förr äv. -LODD. (-lod 1851—1891. -lodd 1798) [sannol. efter t. plattlot; jfr holl. platlood] (†) blyplåt utgörande lock över fänghålet på skeppskanon; jfr bly-lapp slutet o. platt, sbst.1 1 e. Röding SD 66 (1798). WoJ (1891). —
-LUMMER. bot. växten Lycopodium complanatum Lin., som har platta (små)grenar, jämna. SvBot. nr 95 (1803). —
-LÄDER. (i fackspr.) fett, jämförelsevis mjukt läder med jämn (glättad), ss. översida använd narvsida, i sht använt för framställning av seldon o. remmar; jfr blank-, smor-läder. ExposSlöjdprodSthm 1847, s. 18.
-MALNING. [jfr t. flachmüllerei] (i fackspr.) malning med nära varandra ställda löparstenar l. valsar (varigm sädeskornen hårt krossas o. man erhåller mycket, men klihaltigt mjöl); motsatt: högmalning. TT 1874, s. 101. —
-MASK; pl. -ar. [jfr t. plattwurm] zool. mask (med mer l. mindre platt kroppsform) tillhörande ordningen Turbellaria (virvelmaskar); numera företrädesvis allmännare: mask tillhörande klassen Plathelminthes; ofta i pl., sammanfattande, om denna klass, stundom äv. med inskränktare omfattning. Fischerström Mäl. 237 (1785). Thorell Zool. 2: 433 (1865; i pl., om klassen). Uppl. 1: 149 (1901; i pl., om virvelmaskar). FoFl. 1937, s. 137. —
-MEJSEL. [jfr t. plattmeissel] (i fackspr.) med rak, tvärställd ägg; jfr -järn 2. SamlFörfArméen 5: 632 (1867). —
(1 c) -NAGEL. [jfr t. plattnagel] (i fackspr.) hornbildning med mer l. mindre platt form på översidan av fingrarnas o. tårnas yttersta falanger (hos människan o. vissa apor), (platt) nagel (se nagel, sbst.1 1); stundom motsatt: klo. (De brednäsiga apornas) fingrar och tår bära plattnaglar. 3NF 4: 728 (1925). —
-NATE. (†) bot. växten Potamogeton obtusifolius M. & K., som har ngt plattad stjälk, trubbnate. Liljeblad Fl. 104 (1816). Gosselman BlekFl. 30 (1865). —
(1 c) -NOS. (vard.) platt nos (se d. o. 1, 2); äv. om djur med platt nos l. (starkt vard.) om person med platt näsa. SvTyHlex. (1851). Krusenstjerna Fatt. 2: 255 (1936; om person). —
(1 c) -NOSIG.
Avledn.: plattnosighet, r. l. f. (mera tillf.) till 1 o. (starkt vard.) 2; förr äv. bildl.: oförskämdhet l. dryghet o. d. DA 1847, nr 210, s. 2 (bildl.). —
(1 c) -NUNAD -nɯ2nad, p. adj. [till nuna, sbst.1] (vard., mera tillf.) som har platt nuna. Mattsson Resebr. 190 (1911). —
(1 c) -NÄBB. [jfr t. plattschnabel] (numera föga br.) zool. fågel tillhörande det västindiska fågelsläktet Todus Lin., vars arter ha platt näbb; särsk. i uttr. (den) gröna plattnäbben, fågeln Todus todus Lin., vitbröstad jamajkatodi. 1Brehm 2: 209 (1875). Den gröna plattnäbben. Erikson Djurnamn 12 (1905). —
(1 c) -NÄBBAD, p. adj. (mera tillf., i sht zool.) som har platt näbb (se d. o. 1, 1 d). Stuxberg Fisk. 241 (1894; om svärdfisk). Kolthoff DjurL 326 (1899; om fågel). —
(1 c) -NÄSA. [jfr t. plattnase] platt näsa; äv. (vard.) om person (l. djur) med platt näsa. Wikforss 2: 313 (1804). Kullberg Ariosto 4: 276 (1870; om person). särsk. [jfr motsv. anv. i t.] zool. = plattnäs-apa; i sht i pl., särsk. ss. benämning på gruppen Platyrrhina. Nathorst JordH 893 (1894; i pl.). BonnierKL (1926; i pl., om gruppen).
Ssg: plattnäs-apa, f. l. r. zool. apa tillhörande gruppen Platyrrhina, vars arter ha utåtvända näsborrar skilda med en bred skiljevägg, brednäsapa, västapa (motsatt: smalnäsapa); särsk. i pl., om denna grupp. SvUppslB (1934). —
(1, 1 c) -NÄST, äv. (mindre br.) -NÄSAD, p. adj. (-näsad 1819—1949. -näst 1833 osv.) som har platt näsa; om (ansikte l. huvud hos) person l. djur, stundom äv. om stövel o. d. Stiernstolpe DQ 4: 142 (1819; om person). De plattnästa apornas typ. Reuter DjurgSkildr. 95 (1903); jfr plattnäs-apa. Plattnästa stöflar. Heidenstam Skog. 170 (1904). —
-PROV. metall. konkret: för provning avsedd stång (av järn l. stål) med rektangulär genomskärning. JernkA 1897, s. 93. —
-RELIEF. [jfr t. flachrelief] (i fackspr.) planrelief, lågrelief; jfr -skärning. Rig 1920, s. 126. —
-RUND, adj. som har form av (l., om form: som utgör) en tillplattad sfär l. en skiva med utåtbuktade smalsidor o. d.; äv.: halvrund; förr äv. om fil: som har oval genomskärning, oval: jfr flat-rund. Fischerström 2: 130 (1780). Weste 1: 602 (1807; om fil). (Sv.) Plattrund .. (eng.) halfround, semi-circular. Björkman (1889). Dahl Pom. 1: 12 (1943). —
-SEKTION. (i fackspr.) rektangulär sektion med betydligt större bredd än höjd. HandInd. 453 (1926; i fråga om plattjärn). —
-SILKE. [jfr t. plattseide, fr. soie plate] (i fackspr.) löst tvinnat (l. otvinnat) råsilke, i sht använt till broderier (där tråden skall ligga platt o. utbredd på underlaget), flatsilke. Synnerberg (1815). HandHantv. Hand. 10: 29 (1942). —
-SKARV. [jfr t. plattscherbe] snick. bladskarv vari det ena (vanl. snett avfasade) bladet ligger platt på det andra; jfr -lask. Eneberg Karmarsch 1: 195 (1858). —
-SKENA, r. l. f. [jfr t. plattschiene, eng. plate-rail, flat-rail] (i fackspr.) platt skena; särsk. (förr) järnv. järnvägsskena med rektangulär genomskärning (o. stundom på ena sidan försedd med en uppstående fläns). Jungberg (1873; om järnvägsskenor). HufvudkatalSonesson 1920, 4: 106. —
-SKIVLING. (†) bot. om svamp tillhörande sådana arter av släktet Clitocybe (Fr.) Quél. som ha hattar, vilka först äro konvexa o. till slut bli platta; äv. allmännare, om svamp tillhörande släktet Clitocybe (Fr.) Quél., trattskivling; särsk. i pl., om detta släkte. Fries Ant. 39 (1836). Dens. Svamp. 49 (1866). Hallstén o. Lilius (1896). —
-SKÄRNING. (i fackspr.) (metod för) skärning (snideri) i trä som utföres så, att ornamenten framträda i låg (platt) relief (begränsad av två plan, överplan o. underplan); äv. konkret, om resultatet; jfr -relief. Karlin KultM 9 (1888). RedNordM 1929, s. 9 (konkret).
-ornament.
-SNIDERI3~002, äv. 1004. (i fackspr., mera tillf.) = -skärning. Fatab. 1907, Red. s. 14 (konkret). —
-SPÅR. tekn. valsspår med mer l. mindre rektangulär genomskärning (o. med större bredd än höjd) vari i regel två motstående sidor äro parallella med valsens axel; äv. om spår av dylik form i maskindel, avsett för fastsättning av ngt. JernkA 1861, s. 83. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 62 (i ringar till spindel i fräsmaskin).
-STARR. bot. starrarten Carex disticha Huds., som har tvåradig, platt axsamling. Lilja SkånFl. 670 (1870). —
-STEN. (mera tillf.) platt sten; stenplatta; särsk.: platt golvsten. Ymer 1903, s. 445. SD(L) 1905, nr 97, s. 2 (om golvsten). —
-STICK. [jfr t. plattstich] textil. i kardläder på vals i kardmaskin: (uppsättning av) nock som är anbragt jämnt (med lika avstånd mellan kardstiften) över kardlädret (varigm nocken bildar en jämn yta); motsatt dels: kolonnstick, dels: kypertstick. Hagberg o. Asklund Textilind. 177 (1924). —
-STIFT. (numera bl. tillf.) stift med stort, platt huvud; jfr -huvud 2. Eneberg Karmarsch 2: 680 (1862). —
-STILL3~2 l. 4 4, l. -STILLA3~20 l. 4 32, adj. (mera tillf.) fullständigt stilla; särsk. om hav l. vatten o. d.; jfr platt, adj. 1 s. Kåhre VersHavsk. 32 (1929; om natt). Plattstilla vatten. Dens. Strandh. 52 (1933). —
(1 c) -STJÄRT, m. l. r. (numera föga br.) zool. = -svans. 1Brehm III. 1: 110 (1876; i pl., om släktet). (Stuxberg o.) Floderus 3: 595 (1904). —
-STRUKEN, p. adj. som strukits platt; stundom äv. bildl.: slätstruken, jämnstruken (se d. o. 2 b). Roosval RomK 358 (1930). Östergren (1935; bildl.).
Avledn.: plattstrukenhet, r. l. f. äv. bildl. —
-STYGN l. -STYNG, ngn gg -STING. [jfr t. plattstich] (numera bl. mera tillf.) sömn. stygn i plattsömsbroderi; äv. (i pl.) övergående i bet.: plattsöm (se d. o. 3). Berg Handarb. 124 (1874: plattstingen). Arbeten i .. platt-, klump- och knutstyng. PT 1903, nr 237 A, s. 2. —
-STÅL.
1) (i sht i fackspr.) (stycke av) valsat l. smitt stål i stänger med rektangulär genomskärning; jfr -järn 1. DA 1824, nr 101, s. 5. 2NF 13: 874 (1910; om stycke).
2) (i fackspr., numera föga br.) om platt svarvstål för träsvarvning, platt svarvjärn. 2UB 8: 50 (1900). —
(1 c) -SVANS, m. l. r. [jfr t. plattschwanz] zool. orm tillhörande släktet Laticauda Laur. (bland havsormarna), vars arter ha från sidorna mer l. mindre sammantryckt stjärt; särsk. i pl., om detta släkte; jfr -stjärt. 4Brehm 10: 197 (1927; i pl., om släktet). —
(6) -SVENSKA, r. l. f. (†) svenskt talspråk l. vardagsspråk; motsatt: högsvenska. Wieselgren SvSkL 3: 196 (1835). —
-SVEPMOSSA~020. bot. mossan Radula complanata Dumort., som har platt form. Krok o. Almquist Fl. 2: 62 (1907). —
-SÄV. bot. halvgräset Blysmus compressus (Lin.) Panz., som har mer l. mindre platt axsamling; jfr flat-säv. Nyman HbBot. 357 (1858). —
-SÖM, r. l. m.
1) [jfr t. platte naht, eng. flat-seam] sjöt. i fråga om segelsöm: söm varigm två segelstycken hopsys på sådant sätt att de läggas om lott o. tillsys med två enkla sömmar, slätsöm (förr äv. kallad dubbel plattsöm). Segel hafva en dubbel plattsöm. Platen Glascock 1: 299 (1836).
2) (föga br.) söm varigm två tygstycken hopsys så, att kanterna fällas åt samma håll o. utan invikning tillstickas platt till tyget. Sömnadsb. 91 (1915).
3) sömn. prydnadssöm sydd med täta, parallella stygn, så att tråden täcker en yta (o. ligger platt mot tyget); äv. om den för åstadkommande av dylik söm använda tekniken; jfr -stygn o. hög-, klump-söm. NJournD 1854, s. 15. Silkesbroderier i korsstyng och plattsöm. Svensson SkånFolkdr. 102 (1935).
-TEGEL. [jfr t. plattziegel] (numera bl. tillf.) byggn. platt taktegel, fjälltegel, bäversvanstegel; särsk. koll. Björkman (1889). —
-TICKA, r. l. f. bot. tickan Polyporus applanatus Pers., som har platt fruktkropp. Krok o. Almquist Fl. 2: 268 (1907). —
-TRIND. (föga br.) som har form av (l., om form: som utgör) en tillplattad sfär l. en skiva med trinda smalsidor o. d.; äv.: som har ett tvärsnitt överensstämmande med en dylik kropps; äv. om yta: svagt rundad; jfr -rund. Nilsson Ur. I. 1: 13 (1838). Dens. Fauna 1: 290 (1847; om klor hos säl). Därs. 4: 329 (1853; om yta). —
-TRYCKT, p. adj. som tryckts platt; äv.: platt (se platt, adj. 1 g) tryckt (mot l. till ngt); ofta i utvidgad anv., särsk.: som har sådan form som om den l. det tryckts platt, tillplattad, platt. Retzius FlVirg. 182 (1809). 100 st. fikon, uppträdda på bast och plattryckta. Ekenberg (o. Landin) 263 (1889). Vid den .. mongoloida .. formen av idiotien (finner man) ansiktet plattryckt. Wigert PsykSj. 1: 77 (1924). Med näsorna plattryckta mot glaset. VeckoJ 1931, nr 17, s. 5. —
(6) -TYSK, m.||ig. [jfr t. plattdeutsche(r)] (numera föga br.) lågtysk (se låg-tysk, sbst.). Lind (1749). Lundell (1893). —
(6) -TYSK, adj. [jfr lt. plattdütsch, plattdüd(e)sch, t. plattdeutsch] lågtysk (se låg-tysk, adj.). Möller (1790). —
(6) -TYSKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f. [jfr lt. plattdütsch, t. plattdeutsch (båda i bet. 2)]
2) lågtyska; ngn gg äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (särsk. med anslutning till platt, adj. 2). Schück VittA 4: 110 (i handl. fr. 1693). Under den avsevärda period, då luthersk teologi talat neologisk och rationalistisk plattyska. SvD(B) 1945, nr 300, s. 10. —
-TÅGENGULD. (-to-) (†) tunn o. platt guldtråd; jfr guld-lan, platt-guld. KlädkamRSthm 1589 A, s. 7 a (: plattogenn Gull). Därs. s. 15 a (: platogen gull). —
-TÅGENSILVER. (-to-) (†) tunn o. platt silvertråd; jfr silver-lan, platt-silver. KlädkamRSthm 1589 A, s. 7 a. Därs. s. 15 a (: platogen sölffuer). —
-TÅNG; pl. -tänger. [jfr t. plattzange] (i sht i fackspr.) = flack-tång. Klemming Blecksl. (1848). —
-VAKT, se d. o. —
-VALV. (numera föga br.) byggn. valv med obetydlig (l. ingen) välvning; flackt valv; särsk.: bömisk kupa. Stål Byggn. 1: 267 (1834). Ikonen (1889; om bömisk kupa). —
(1 c) -VINGAR, pl. [jfr t. plattflügler, nylat. Planipennia] (†) entomol. benämning på den i ä. systematik förekommande insektordningen Planipennia, till vilken urspr. hänfördes insekter med i vila plant liggande (icke veckade) vingar. Thorell Zool. 2: 366 (1865). Björkman (1889). —
-VÄRK, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1111), n. (mera tillf.) byggn. o. konst. om plattrelief; jfr -skärning. Hahr NordeurRenässArkit. 139 (1927). —
-ÄRT. [jfr t. platterbse (i bet. 1)]
1) (i sht i fackspr., numera föga br.) (individ l. varietet av) växten Lathyrus sativus Lin. (med platta, kantiga frön); äv. allmännare, om växt tillhörande släktet Lathyrus Lin., vial; ofta i pl. Lundequist Landtbr. 280 (1840; i pl.). LAHT 1886, s. 211 (allmännare). LB 2: 389 (1900; i pl.). jfr kik-plattärt.
2) (†) bot. växten Lens culinaris Med., lins (se d. o. I 2); anträffat bl. i pl. ss. benämning på växten. HbTrädg. 2: 114 (1872).
B (†): PLATTE-LIST, se A.
PLATTHET, r. l. f. [jfr t. plattheit] egenskapen att vara platt.
1) till 1, 1 a; i sht förr äv. (i sht i pl.) konkret(are), särsk.: avplattning. Melanderhjelm Astr. 1: 222 (1795; konkretare). Blomberg BlVulk. 174 (1924).
2) till 2; äv. (i sht i pl.) konkret(are), särsk. om platt yttrande l. uttryck l. passage (i skrift) o. d.; trivialitet; fadäs; plattityd. OBergklint MSam. 1: 235 (1781; abstr.). Asklund Fanfar 116 (1934; konkretare).
PLATTING, sbst.1 (sbst.2, se sp. 1139), r. l. m. [jfr finlandssv. dial. platting] (numera bl. tillf. l. bygdemålsfärgat) till 1; särsk.: platthuvad spik, platthuvud (se d. o. 2). Lind (1749). —
Spalt P 1112 band 20, 1953