| Publicerad 1999 | Lämna synpunkter |
SVAVEL sva4vel, n. (Jacobsson BevBeklädn. 62 (i handl. fr. 1563) osv.) ((†) r. Hembygden(Hfors) 1910, s. 66); best. -vlet (Jacobsson BevBeklädn. 62 (i handl. fr. 1563) osv.) ((†) -veln Hembygden(Hfors) 1910, s. 66); pl. (†) = (VetAH 1744, s. 33 (: svaflen, pl. best.)).
1) om (ickemetalliskt) gult (lättantändligt) ämne (utgörande ett (mineraliskt) grundämne med den kemiska beteckningen S); ss. senare led i ssgr äv. om kemisk förening med svavel, sulfid. TullbSthm 1535, s. 18 a. Träwärcket intet lätteligen ruttnar wid Fahlun för roströken skull som stärker det med swafwel och victriol. Polhem Invent. 12 (1729). Hon fann Henriette .. sysselsatt med tändningen af en vaxstapel .. Just när Amanda steg in .. sprakade svaflet på stickan. Almqvist DrJ 52 (1834). Svavel förekommer mycket allmänt i naturen dels såsom fritt (gediget, nativt), dels såsom kemiskt bundet vid andra kroppar. Keyser Kemien 1: 135 (1869). Svavel användes till krut .. i tändstickor, fyrverkeripjäser, till vulkanisering av kautschuk, framställning av koldisulfid, svaveljärn, svaveldioxid och svavelsyra. Starck Kemi 35 (1931). Till att framställa den gyllne färgen (på den antika lysterfajansen) använde man sig av silver, gammal koppar, svavel, rödockra och vinättika. Kulturen 1950, s. 56. Utsläppen av svavel från större fabriksanläggningar är .. stora. MotRiksd. 1971, nr 1049, s. 11. — jfr DROPP-, GULD-, HÅR-, RUBIN-, SELEN-SVAVEL. — särsk.
a) (i sht om ä. förh.) i fråga om desinficerande verkan av rök bildad vid förbränning av svavel; särsk. i uttr. röka (ngt) med svavel. De medel Chemien föreslagit til Smittors qväfvande äro: At afbränna Svafvel och kol. At afbränna Svafvel och Arsenik (osv.). VetHLäk. VI. 1: 66 (1798). Vi rökte skansen med svafvel, och hela hans koj tvättades med petroleum. Nylander Sjöfolk 1: 14 (1901). Bruket att röka syltburkar med brinnande svafvel förekommer ännu, om ock ej så allmänt som förut. Walin Födoämn. 150 (1906). I järngrytan hade Mathilda .. svavel, då det skulle rökas efter mig, när jag haft scharlakansfeber. Kræmer Brantings 14 (1939).
b) (i sht om ä. förh.) i fråga om svavel ss. ingrediens i läkemedel l. brunnsvatten o. d. Berchelt PestOrs. F 2 a (1589). Swafwel haar .. (vattnet i Medevi) fuller och; men intet något gemeent vtan ett rätt fullkombligt sulphur martis, som den råå och ofullkombliga minera mykit vthi sigh hafwer. Hiärne Suurbr. 11 (1679). Tinct(ur) af Swafwel. ApotT 1739, s. 85. Salfva utaf ister och svafvel. Svederus Jagt 73 (1831). — jfr HÄST-SVAVEL.
c) i sht kem. i vissa uttr.
α) bundet svavel, kemiskt bundet (se BINDA, v. 19 g α) svavel; motsatt: fritt svavel. TNCPubl. 39: 22 (1968).
β) fritt svavel, svavel som är fritt (se FRI 11 d α) i förhållande till annat ämne; motsatt: bundet svavel. BotN 1921, s. 53. TNCPubl. 39: 36 (1968).
γ) gediget svavel; jfr GEDIGEN 1. Linné SystNat. 3 (1735). Swafwel finnes rent wid eldsprutande berg, och kallas då gediget swafwel. Berlin Lrb. 126 (1852). SvTeknUppslB 2: 734 (1939).
δ) [jfr t. grauer schwefel] (†) grå l. grått svavel, vid svavelsmältning efter avtappning av rent svavel återstående restprodukt, svavelslagg. ApotT 1698, s. 83. Almström Handelsv. 113 (1845).
ε) [jfr lat. vivum sulphur, t. lebendiger schwefel] (†) levande svavel, gediget svavel. BOlavi 28 b (1578). Adlerbeth Buc. 103 (1807).
d) (förr) i utvidgad anv., om formbar massa, vari svavel utgjorde en viktig komponent, avsedd för tillverkning av form för avgjutning. Antonsson SergelUngd. 194 (i handl. fr. 1772). Genom offentelig Auction på Kongl. Carolinska Academiens Bok-auctionskammare (kommer) att försäljas .. (bl. a.) 40 Antiker, aftryckte i swafwel. NyttGam. 1812, nr 46, s. 4. Marcipantårta .. Härtill användas formar af gips eller svafvel, hvari uttryckas fasoner eller hela bottnar af marcipanmassa. Grafström Kond. 235 (1892).
e) (†) i individuell anv., om bit av svavel tillverkad o. avsedd för praktiskt bruk, t. ex. som läkemedel l. för svavling av vin. VinkällRSthm 1583. Ett svafvel ur mitt skört mot gikt och kramp och väder / Från stopets hvita lock din Vålnad jag förär. Bellman (BellmS) 10: 94 (c. 1787).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 l. i anv. med huvudsaklig tanke på svavels förgörande verkan. Wijd sådana Tillfällen (dvs. när Gud skickar straffdomar) måste i tänckia så: Wij hafwe allesammens till denne Elden Lunta och Swafwel anlagt. Fernander Theatr. 485 (1695). — särsk.
a) i uttr. anspelande på svavel ss. medel att förinta l. ödelägga l. bryta ner ngn l. ngt; i ä. tid i sht i fråga om Guds straffdom, särsk. utgående från Bibelns berättelse om Sodom o. Gomorra (, möjl. också från det faktum att rent svavel i vissa fall vid kontakt med levande organismer omvandlas till giftiga ämnen). Then daghen thå Lott gick vth aff Sodomis, regnadhe eld och swawel vthaff himmelen och förgiorde them alla. Luk. 17: 29 (NT 1526). (Gud) skal regna offuer the ogudhactigha snaror eeld swaffuel, och stormwädher skal han inskenkia th(e)m til löön. Psalt. 11: 6 (öv. 1536). O at tå Gudi täckts på mig (dvs. Lots hustru) sitt swafwel strö! / Thet är ei mera godt af salt, än swafwel, dö. Kolmodin QvSp. 1: 26 (c. 1710, 1732). I hans hydda få främlingar bo, / och svavel utströs över hans boning. Job 18: 15 (Bib. 1917). Eld och svavel skall jag låta regna över honom. Hes. 38: 22 (Därs.).
b) i fråga om den bibliska (o. folkliga) föreställningen om (den yttersta tiden o. därpå följande) helvetesstraff. Ach ney min Gudh och Herre kära, / Swår Eld och Swafwel migh förfära. Arvidi 17 (1651). Måtte .. (den falska gudaktigheten) aldrig intränga inom dessa murar, der icke svafvel och eld skall predikas, men frid och försoning och evinnerligt hopp. Tegnér (WB) 6: 243 (1828). (Till fånglägret) trängde sig ett komplett menageri av väckta fröknar och helvetespredikanter, som öste svavel och glödande pimsten över fångarna. Hemmer ManSamv. 167 (1931). Det var väl en predikant som svamlade sirap eller svavel om evigheten. Krusenstjerna Pahlen 6: 169 (1935). — särsk.
α) [jfr Uppenbarelseboken 21: 8] i fråga om sjö i helvetet som brinner av svavel; särsk. i uttr. den sjö(n) som brinner med (eld o.) svavel. Willdiwret wort fånget, och th(e)r medh th(e)n falske propheten .. Thenne twa wordo leffuande kastadhe vthi en brennande syöö som brann medh swaffuel. Upp. 19: 20 (NT 1526). The Christne .. skola på then ytterste dagen alldeles blifwa Satan qwitte, och få se honom kastas i then siön, som brinner medh eeld och swafwel. KOF II. 2: 167 (c. 1655).
β) i fråga om tal späckat av svordomar l. hotelser; särsk. i uttr. osa (av) svavel, vara så späckat av omnämnanden av helvete o. djävlar o. d. att lyssnaren nästan tycker sig förnimma en dunst från helveteselden; äv. i fråga om predikning vari det hotas med evig fördömelse o. helveteselden. Han svor så det osade svavel, så snart man kom i lä om honom. Engström Hemma 87 (1916). Hans predikningar osade alltid svavel. Widding Ryttmäst. 16 (1968).
-AMMONIUM~0102 l. ~0200. (numera mindre br.) kemisk förening av ammoniak o. svavelväte, ammoniumsulfid. Almroth Kem. 77 (1834). 2SvUppslB 1: 868 (1947). —
-ANTIMON. (numera mindre br.) spetsglans; jfr antimon 1, 2. Berzelius ÅrsbVetA 1830, s. 99. Krook Handköpsben. (1951). —
-ARSENIK. kemisk förening av svavel o. arsenik; förr äv. i sådana uttr. som gul svavelarsenik, auripigment (jfr arsenik 3), röd svavelarsenik, röd arsenik, realgar (jfr arsenik 4). Berzelius ÅrsbVetA 1826, s. 127. VaruhbTulltaxa 1: 144 (1931: röd). HantvB I. 2: 95 (1934: gul). —
-ARTAD, p. adj. nära besläktad med l. till sin natur l. beskaffenhet liknande l. påminnande om svavel (l. lukten o. d. hos svavel), svavelaktig. Rinman 2: 589 (1789). —
(1 d) -AVTRYCK~02, äv. ~20. [jfr t. schwefelabdruck] (förr) i formbar svavelmassa taget avtryck (av ngt, särsk. konstföremål). Nordforss (1805). De på .. (Sergels tid) så omtyckta svafvel-aftrycken af antika graverade stenar, ett så kalladt daktyliotek. Göthe Sergel 240 (1898). Karleboser. 2: 33 (1943). —
-BAD. (i sht förr)
1) till 1 b, om hälso- l. behandlingsbad med (naturlig) tillsats av svavel l. svavelföreningar; äv. om badanläggning med sådana bad. Hiärne Suurbr. 80 (1679). (Vid koxalgi) passa .. (bl. a.) svafvelbad. TLäk. 1834, s. 26. Min vän ville se de omtalade svavelbaden i Raitzenbad. Lagergren Minn. 8: 277 (1929). IllSvOrdb. (1964).
2) till 2, om pinobad av (brinnande) svavel för förtappade själar i helvetet. Braun Mårt. 3 (1856). Olrog Rosenbl. 5: 32 (1949). —
-BAKTERIE. om bakterie som oxiderar l. reducerar svavel(föreningar) i naturen; i sht i pl. NordRevy 1895, s. 203. —
(1 b) -BALSAM. (i sht förr) om för utvärtes (veterinär)medicinskt bruk framställd balsam med svavel. ApotT 1698, s. 10. Kjellin (1927; för veterinärmedicinskt bruk). Krook Handköpsben. (1951). —
-BARIUM. om kemisk förening av barium o. svavel. Almroth Kem. 421 (1834). Bariumsulfid, Svavelbarium .. användes i industrien till framställning av bariumnitrat, bariumoxid, vidare till beredning av självlysande färger .. och till avhårningsmedel. Kjellin 94 (1927). —
-BAS. (numera föga br.) om kemisk förening med svavel, i sht om sådan förening som motsvarar en oxid; äv. om sådan förening som motsvarar en syra, sulfid. Berzelius ÅrsbVetA 1844, s. 69. På samma sätt som syret, förhålla sig till de öfrige kropparne, äfven svafvel, selen och tellur, och deras på sådant sätt bildade föreningar, som få namn af svaflor och svafvelbaser, selenider (osv.). Almström KemTekn. 1: 30 (1844). Koldisulfid .. har fått sitt andra namn, kolsvavla, därför att den med metallsulfider (svavelbaser) ger salter, sulfokarbonater, som (osv.). Smith OrgKemi 152 (1938). —
-BERG.
1) berg (se d. o. 1) innehållande svavel; förr äv. om vulkan. Berättades at thet stådt i Swenska Avisorne, thet nyl(ige)n på Island swafwelberget, som ligger i Norra delen af Districtet Haswig begynt at brinna, och giordt the omgräntsande byar stor skada. BokvGP 175 (1729). Ödmann StrSaml. 4: 14 (1789).
2) (†) berg (se d. o. 2) innehållande svavel l. svavelhaltig malm. Forsius Phys. 190 (1611). Brytes Malmen i Grufwan och Swafwelbärget. König LärdÖfn. 6: 61 (1747).
-BINDA. (†) med avs. på grundämne o. d.: binda (se binda, v. 19 g α) vid svavel, kemiskt förena med svavel; jfr -bunden. VetAH 1813, s. 59. Rosenberg OorgKemi 233 (1887). jfr IllSvOrdb. (1964). —
-BLANDAD, p. adj. G1R 11: 342 (1537). —
-BLANDNING. (numera bl. tillf.) blandning med svavel; förr äv. = -jord. Wallerius Min. 208 (1747). Weste FörslSAOB (c. 1817). —
-BLEK. (numera föga br.) blek som (om blekt med) svavel; jfr -bleka. Lindestolpe Matk. 18 (1714). Som jag dragits mot dess (dvs. norrskenets) svavelbleka sken. Blomberg OronM 7 (1918). —
-BLEKA, -ning. (numera föga br.) bleka (ngt) med svavel(ångor). EngSvOrdb. 1026 (1874). För att gifva gammalt, missfärgadt hvitklöfverfrö den vackra ljusgula färgen, svafvelblekes detsamma stundom. MosskT 1892, s. 156. HantvB I. 8. 2: 233 (1940). —
-BLOMMA.
1) (numera bl. i vissa trakter) om växt som i ett l. annat avseende påminner om svavel.
b) växten Primula farinosa Lin., majviva (som har ett gulvitt mjöl på bladens undersida o. delvis på stjälken). BotN 1896, s. 8. En sumpig glänta med Primula farinosa, svavelblomman. Kåhre Strandh. 12 (1933).
2) i sht kem. ss. ämnesnamn, numera bl. i sg., om svavel i form av gult pulver erhållet gm sublimering av råsvavel; förr äv. om svavel utfällt på ytan av svavelhaltigt vatten l. på ytor där sådant vatten runnit; jfr blomma, sbst. 5 h. Serenius EngÅkerm. 190 (1727). Svafvelblommor .. Är väl oskinligit, men gör dock en à part variation, emedan det finnes i pulfveraktig gestalt, antingen på vatnet flytande, eller vid Canalen och väggarne fastsittande, der sådant vatten framlöper. Wallerius Min. 207 (1747). Svafvel. Användes företrädesvis i form af svafvelblomma till att bespruta af diverse insektlarver angripna växter. Tullgren Skadeins. 135 (1906). särsk. ss. (beståndsdel i) läkemedel. Then som har ondt i Bröstet tager Swafwelblommor, Scabioza, Röllika (osv.). Block Pest. 36 (1711). På yngre hundar botas .. (skabb) med svafvelblomma, hvaraf en half thesked ingifves två gånger om dagen, i 8 dagar. Svederus Jagt 73 (1831). Bröstpulver, Wedels (anisolja .. socker, svavelblomma, violrot). SFS 1913, s. 1069. —
-BLOMSTER.
1) (numera bl. i vissa trakter) växten Viola tricolor Lin., styvmorsviol. Bolin Åkerogräs. 132 (1926).
-BLY. kemisk förening av bly o. svavel, blysulfid, blyglans. Berzelius ÅrsbVetA 1829, s. 131. Svafvelbly PbS utgör såsom blyglans den förnämsta blymalmen. Rosenberg OorgKemi 443 (1888). 2SvUppslB 4: 269 (1947). —
-BLÅ. blå som lågan från brinnande svavel. Då brinna / Lamporna svafvelblå i den skimrande borgen. Stagnelius (SVS) 3: 68 (1817). På däcket ses kaptenen stå / med gastars brödraskap, / hans näsa skiner svafvelblå / af drufvorna från Kap. Rydberg Dikt. 1: 129 (1876, 1882). Östergren (1951). —
-BRUK. (svavel- 1565 osv. svavels- 1699) (förr) (industriell) anläggning för framställning av svavel; jfr bruk 9. HSH 27: 116 (1565). Sådant .. (svavlet) lemnas från svafvelbruken, är det temligen rent stång-svafvel, men håller dock i allmänhet 3% till 4% främmande ämnen. Holmberg Artill. 2: 67 (1882). —
-BRYGGA. om kemisk bindning (se bindning 11 α) med hjälp av svavel; jfr brygga, sbst.1 5, o. -bindning. Ju mer svavel, som användes vid vulkaniseringen, med desto fler svavelbryggor bli kautschukmolekylerna bundna vid varandra. Bolin KemVerkst. 158 (1942). —
-BRÄNNARE.
1) (förr) person som yrkesmässigt utvann svavel. KlädkamRSthm 1565 G, s. 48 a. Lindroth Gruvbrytn. 1: 95 (1955).
3) på svavelugn: inmatningsmunstycke för svavel. TNCPubl. 29: 37 (1958). —
-BRÄNNING. (svavel- 1804 osv. svavels- 1588)
1) (†) bränning för utvinning av svavel; jfr bränna, v. I 3 b. PrivSvStäd. 3: 648 (1588). Heinrich (1828).
2) brännande av svavel (i svavelugn). TNCPubl. 29: 37 (1958). —
-CYAN. kem. (†) om kemisk förening av svavel, kol o. kväve, S(CN)2; jfr rodan. Berzelius ÅrsbVetA 1830, s. 73. 2NF (1918). —
-DAMM. (numera bl. tillf.) jfr damm, sbst.2 2 c. Linné Dal. 330 (1735). Wikström ÅrsbVetA 1832, s. 215. —
-DESTILLERING. (numera föga br.) framställning av svavel gm destillering (se destillera 3 b). Wallerius PVetA 1783, s. 16. SAOL (1950). —
-DIOXID. [efterleden är ssg av di-, prefix, o. oxid] kemisk förening av en svavelatom o. två syreatomer; jfr -syrlighet. Cleve KemHlex. 345 (1883). Svaveldioxiden är den hittills mest uppmärksammade luftföroreningen. SvD 22 ⁄ 5 1971, s. 3. —
-DUK. [jfr d. svovldug] (†) duk (se d. o. 2) doppad i l. bestruken med smält svavel (vilken bränns vid svavling av vinfat). BoupptSthm 1673, s. 227 b. Tholander Ordl. (1872). —
-DUNST. (numera bl. mera tillf.) dunst av (svavel l.) svavelförening(ar); äv. mer l. mindre bildl. (jfr svavel 2 b). Brenner Dikt. 2: 117 (1718). Är det i psalmerna svafveldunsten, som får beteckna de fördömda själarnas kväljande känsla af äckel och orenhet, så söker Lucidor .. (i sin sorgepoesi) genom jämförelse med luktförnimmelser af angenämt slag försinnliga aningen om paradisets atmosfär. Karlfeldt i 3SAH 24: 159 (1909). —
-ELD. (numera bl. tillf.) eld vid förbränning av svavel. SvMerc. 2: 709 (1757). Svafvel-elden brann nu mycket svagt, och hade en ren blå färg, som jag med mina ögon icke kunde finna ännu falla i hvitt. VetAH 1787, s. 174. Oldendorp 2: 536 (1788). —
-ETER. (numera föga br.) om (etyl)eter (som framställs av en blandning av alkohol o. koncentrerad svavelsyra); jfr -syre-eter. Berlin Vextchem. 140 (1835). DjurVärld 15: 373 (1961). —
-FATTIG. fattig på svavel. Rinman 2: 457 (1789). —
-FLAMMA, förr äv. -FLAM. (svavel- 1784—1915. svavels- c. 1690) (numera bl. tillf.) flamma av brinnande svavel. Achrelius Mor. C 4 b (c. 1690); möjl. icke ssg. Lidner (SVS) 2: 297 (1784). Högberg Storf. 99 (1915). —
-FLOD. flod av svavel; särsk. mer l. mindre bildl. (jfr svavel 2 a, b), om flod av (brinnande) svavel i helvetet. Spegel TPar. 83 (1705). Bakom döden skall människan föreställa sig helvetets tusen slag av straff, klagoropen, svavelfloderna ur det tjocka mörkret. Fehrman DiktDöd. 141 (1952). —
(1 d) -FORM, förr äv. -FORMA. (svavel- 1884—1931. svavels- 1569—c. 1570) (förr) form (se d. o. II 1) för gjutning o. d., tillverkad av massa vari svavel ingår. ArkliR 1563, avd. 33 (1569). Svavelformar, bestående invändigt av svavel och utvändigt av gips, avsedda för konfektindustrien. VaruhbTulltaxa 1: 578 (1931). —
-FOSFOR. (†) om kemisk förening av svavel o. fosfor. Berzelius ÅrsbVetA 1834, s. 99. 2UB 7: 440 (1903). —
-FULL. (numera bl. tillf.) full av svavel, mättad med svavel. Phrygius HimLif. 138 (1615). Til al lycka låg vädret ifrån oss, så at .. de svafvelfulle ångorne (från Vesuvius) drefvos åt andra sidan. Björnståhl Resa 1: 242 (1771). —
-FÄRG, förr äv. -FÄRGA.
1) (numera bl. mera tillf.) färg (se färg, sbst.1 1) som har samma (ljus)gula färgnyans som svavel. Ahlich 56 (1722). Björkman (1889).
2) i sht färg. färg (se färg, sbst.1 2 b) vari svavel utgör viktig beståndsdel. Ekenberg o. Landin 176 (1889). Relativt goda tvättäkthetsegenskaper finner man .. hos .. de s. k. svavelfärgerna. HantvB I. 8. 2: 230 (1940). Östergren (1951). —
-FÄRGAD, p. adj. som har svavelfärg (se d. o. 1). BoupptSthm 1667, s. 1097. Middagen, sedan vi segladt 6 mil i OSO., fingo vi ännu grund med 104 famnar på fin svafvel-färgad sand. Landell Bligh 80 (1795). —
-FÖRANDE, p. adj. som innehåller svavel; jfr föra 13. Svafvelförande .. tackjern. JernkA 1889, s. 51. —
-FÖRENING. kemisk förening innehållande svavel. Dalin FrSvLex. 2: 500 (1843). —
-GAS. gas innehållande l. bestående av svavel. Almroth Kem. 83 (1834). Fotografier av vulkaniska trakter på Island, där svavelgaserna strömma ut ur hålen i marken. Serner CollinAffLond. 197 (1914). —
-GIFTIG. (numera föga br.) i fråga om färg: giftigt (se giftig 2) svavelgul. Söderhjelm Upps. 49 (1903). —
-GUL. som har samma (ljus)gula färg (med dragning åt grönt) som svavel. SkinnkamRSthm 1548—52, s. 5. —
-GULD. (†) guldsulfid; äv. om antimonpentasulfid, guldsvavel. Berzelius ÅrsbVetA 1841, s. 70. Krook Handköpsben. (1951). —
-HYTTA. (†) hytta (jfr hytta, sbst. 2) för utvinning l. smältning av svavel; jfr -bruk, -ugn. Lind 1: 1399 (1749). Björkman (1889). —
-JORD. (numera bl. tillf.) jord (se d. o. 7 a) vari svavel ingår, svavelblandad jordart; jfr -blandning. Forsius Min. 26 (c. 1613). Cook 2Resa 283 (1783). —
-JÄRN. kemisk förening av järn o. svavel, ferrosulfid, svavelkis. Berzelius ÅrsbVetA 1826, s. 166. —
-KIS. mineral. o. bergv. blekgult sprött mineral som består av en kemisk förening av järn o. svavel, pyrit; jfr kis, sbst.1 1, o. -järn. Hiärne Berghl. 450 (1687).
-KOJA. (†) svavelugn (jfr koja, sbst.2 e); äv. om koja l. hus för svavelframställning. BlBergshV 18: 145 (i handl. fr. 1687). Koja, Svafvelkoja, kallas vid svafvelbruk huset, där svaflet distilleras, och Kojgång retorterne med deras ugn, som på en gång eldas. Rinman 1: 1005 (1788). Dens. 2: 926 (1789). —
-KRUKA. (förr) kruka (se kruka, sbst.2 1 d) l. retort för destillering av svavel. Johansson Noraskog 3: 13 (cit. fr. 1581). JernkA 1904, s. 500. —
-KUR, sbst.1 (förr) om ugnsliknande påbyggnad av dragöppning på kallrost där svavelrök kondenserades o. svavel fälldes ut; jfr kur, sbst.2 g. Ekman RelSmältewStKåpparbg 24 (1704). LAHT 1912, s. 235. —
-KUR, sbst.2 (numera bl. tillf.) kur (se kur, sbst.3 1) som innebär behandling med svavel(haltig produkt). Darelli Sockenapot. 209 (1760). UNT 6 ⁄ 7 1934, s. 6. —
-KÄLLA.
1) (numera mindre br.) källa (se d. o. 1) med (varmt) svavelhaltigt vatten. Kalm Resa 3: 430 (1761). SAOL (1973).
-LAPP. (förr) med svavel preparerad lapp av tyg l. papper (vilken då den antändes avgav svavelhaltig rök för desinficering); äv. om tyglapp använd för att tända eld. Valleria Hush. 55 (c. 1710). (Fr.) L’Allumette, (sv.) Swafwel-Sticka, Swafwel-Lapp. Mont-Louis FrSpr. 225 (1739). Stiernstolpe ESkr. 82 (c. 1820). —
-LEVER. [jfr t. schwefelleber] (numera föga br.) om (leverfärgad, gulbrun) förening av svavel o. en alkalisk metall, i sht kalium; jfr kalk-lever, kalk-svavellever. Wallerius ChemPhys. II. 1—2: 113 (1765). Svafvellefvern är nyss beredd gulbrun, men blir i luften snart gulgrön; den smakar och reagerar starkt alkaliskt och luktar hepatiskt emedan vätesvafla utvecklas derutur genom inverkan af luftens kolsyra. Berlin Farm. 2: 682 (1851). Svavellever .. erhålles genom sammansmältning av pottaska och svavel. Vanligen användes en blandning av 2 delar pottaska och 1 del svavelblomma, som smältas i täckt järndegel tills smältan flyter lugnt. Kjellin 536 (1927). Om ni förgäves har prövat detta medel (dvs. svavel), skulle ni en dag, helst vid vackert väder, försöka med att strö ut litet svavellever i stället (för att mota bort hundarna från staketet). Holm AlltFläck. 50 (1946). SAOL (1973). —
-LUKT. lukt av svavel l. svavelförening(ar); för (brinnande) svavel l. svavelföreningar typisk l. utmärkande lukt; äv. (motsv. svavel 2) mer l. mindre bildl. Schroderus Comenius e 3 b (1639). (Det) seyes, dher som svafvellukt är, at dhit intet sjukdomen (dvs. pesten) kommer. Carl XII Bref 109 (1711). Det med svafvel blandade roffröet förvaras till sådden i tillknutna påsar, så att fröet får svafvellukt. Arrhenius Jordbr. 2: 264 (1860). Gnistrande arg var han .. och han for i väg, så det stod en gemen svafvellukt efter honom. Bergström Grundtvig Folks. 234 (1879). —
-LUT. (numera föga br.) svavellösning. Hiärne Suurbr. 138 (1680). Sedan Swafwel-luten swalnat, så wattna dermed Rofwe- eller Kål-plantorna dageligen. GT 1788, nr 95, s. 3. Det femte fula F:et kan knappast skrifvas ut, / men det har horn på knäna och osar svafvellut. Karlfeldt FridLustg. 74 (1901). —
-LÅGA. (blå) låga vid förbränning av svavel. Spegel GW 111 (1685). Hennes lurande ögon tycktes spruta svafvellågor, och när hon .. såg på mig, kände jag en försmak af olycksaligheten. Lilljebjörn Minn. 66 (1874). —
-MALM. malm (se d. o. II 1) innehållande svavel, särsk. om svavelkis. Forsius Phys. 190 (1611). Selen .. förekommer spårvis i flera svavelmalmer t. ex. svavelkis. 3NF 17: 647 (1932). —
-MJÖLK. (numera föga br.) mjölkliknande blandning som erhålls då man till en lösning av alkalisulfid tillsätter en syra (varvid en gulvit fällning bildas). Rinman 2: 923 (1789). Krook Handköpsben. (1951). —
-MUSSERON. bot. svampen Tricholoma sulphureum (Bull.) Quél. (som är helt igenom svavelgul). Romell Lindblad 38 (1901). —
-NEDFALL~02 l. ~20. särsk. konkretare, om (förorenande) svavelförening(ar) som med nederbörden faller ned från atmosfären. LantbrABC 34 (1980). På slutet av 1960-talet började forskarna bli klara över att den snabbt ökande försurningen av mark och vatten inte bara var ett lokalt problem utan att svavelnedfallet även härrörde från förbränning av svavelhaltig olja och kol och andra industriella processer i Storbritannien och på kontinenten. RenFramt. 185 (1988). —
-NICKEL. (†) kemisk förening av svavel o. nickel. Berzelius ÅrsbVetA 1843, s. 199. 2NF 19: 933 (1913). —
-OLJA.
2) (mera tillf.) om brännolja med tanke på däri ingående svavel(föreningar). SvD 23 ⁄ 10 1973, s. 16. —
-OSANDE, p. adj. som osar svavel (l. svavelföreningar); särsk. (motsv. svavel 2 b (β)) mer l. mindre bildl. Lewenhaupt Reddy 138 (1907). Ingenstädes svärjes så svavelosande (av skeppare) som här (i Alger). Jacobsson HavVag. 52 (1933). Vinkelpredikanternas vibrerande men svavelosande stämmor. Sundström InteDö 67 (1940). —
(1 b) -PLÅSTER. (förr) plåster med tillsats av svavel(blandning). ApotT 1739, s. 23. Björkman (1889). —
(2 b β) -PREDIKAN. (i sht förr) predikan (se d. o. 1 b) vari menigheten hotas med evig fördömelse o. helveteselden; jfr -predikant. Spångberg StMän 2: 149 (1921). NDA 13 ⁄ 6 1928, s. 1. —
(2 b β) -PREDIKANT. (i sht förr) jfr predikant 1 o. -predikan. SöndN 1862, nr 20, s. 3. Vallquist HNyblom 164 (1987). —
-PULVER. (svavel- c. 1613 osv. svavels- 1623) pulvriserat svavel, svavel i pulverform. Forsius Min. 41 (c. 1613). Det fint sublimerade svavelpulver som kallas svavelblomma. UNT 19 ⁄ 3 1938, s. 11. —
-PUTT, se C. —
-REGN. (svavel- 1748 osv. svavels- 1648) (numera bl. mera tillf.) regn blandat med l. bestående av svavel (l. svavelföreningar). The Sodomiters obootferdigheet förorsakade öfwer sigh eeldz och swafwels regn. Muræus Arndt 4: 62 (1648); möjl. icke ssg. Svafvel-rägn .. Är ej något Svafvel utan bituminöst och brinnande väsende, som kommer ifrån luften. Wallerius Hydrol. 51 (1748). Att frömjöl af Tall ibland tages för svafvelrägn är kunnigt, dock vill jag icke neka, att något svafvelartigt ibland kan falla ned. Bergman Jordkl. 262 (1766). SAOL (1973). —
-RUBIN. (†) realgar; jfr rubin, sbst.1 2 a, o. -arsenik. Wallerius ChemPhys. II. 1—2: 195 (1765). Svafvelrubin .. kallas egenteligen det röda svaflet, som uti en öfvermättad uplösning, i någon distillerad olja, skiljer sig därifrån uti crystallinisk form, med rubinröd färg. Rinman (1789). —
-RUTEN. (†) kemisk förening av svavel o. rutenium. Berzelius ÅrsbVetA 1845, s. 156. Därs. 1847, s. 95. —
-RÖK. rök (se rök, sbst.2 1, 1 c) från (brinnande) svavel l. svavelförening(ar); rök innehållande svavel l. svavelförening(ar), särsk. om roströk; äv. om rök (se rök, sbst.2 2) l. gas från svavelförening. Hildebrand MagNat. 11 (1650). (Roströken) kallas ock Svafvel-rök i anledning af lukten, ock det icke utan orsak. VetAH 1743, s. 64. Om Ekwerket lades innom hus, och i huset röktes med litet swafwel ifrån den 16. Junii til den sista Julii, skulle flugorna dels dö af swafwel-röken, dels hafwa afsky, at lägga sina frö på de rökta stockar. Linné Vg. 155 (1747). Ur de hundra rostugnarna omkring .. (gruvöppningen) uppsteg den tunga, stickande svavelröken. Lagerlöf Holg. 2: 144 (1907). Han sitter framför en av de puttrande och bubblande vattensamlingarna, och bredvid står hans åsna och rycker för svavelröken. Aurén EurOr. 158 (1936). —
1) röka (se röka, v.2 1 c) (ngt) med svavel (l. svavelhaltig gas). Har maskstungen frukt inlagts i källare eller bodar, böra dessa före nästa begagnande, sorgfälligt rengöras (svafvelrökas). Abelin Frukt 188 (1902). särsk. ss. vbalsbst. -ning, om förhållandet l. handlingen att röka med svavel. VetAH 1746, s. 57. (Till neuralgiers behandling hör bl. a.) Chlor-, Svafvel-, ætherrökningar. TLäk. 1835, s. 133. (Hönshuset bör,) om ohyra innästlat sig, noga desinficeras medels svafvelrökning. Juhlin-Dannfelt 171 (1886).
2) (†) ryka av svavelångor; särsk. i p. pr.; jfr röka, v.2 6. (Aeneas) lemnar de öar der Eolus herrskar, / Svafvelrökande land och Akeloidska Sireners / Klippor. Adlerbeth Ov. 361 (1818). —
-SALT. kem. om vart o. ett av de salter vari svavel ingår ss. beståndsdel; jfr salt, sbst. 3. Gadolin InlChem. 81 (1798). —
(1 b) -SALVA. (numera bl. mera tillf.) salva (se salva, sbst.2) vars verksamma komponent är svavel. Darelli Sockenapot. 99 (1760). Så skulle de hålla sig snygga och rena under resan; de fick inte glömma såpburken mot lort och svavelsalvan mot löss. Moberg Utvandr. 232 (1949). SAOL (1986). —
-SILVER. (†)
2) av svavel o. silver bestående malm, silverglans. Dalin (1854). Silfverglans ell. Svafvelsilfver. En af utlandets vigtigaste och rikaste silfvermalmer. KonvLex. 4: 138 (1864). —
-SJÖ.
1) (numera bl. tillf.) till 1: insjö vars vatten innehåller svavel o. svavelföreningar; jfr -källa 1. Är det en pestluft som jag andas, / En dunst ur Etnas svafvelsjö. Stiernstolpe ESkr. 74 (1815). SAOL (1973).
2) [efter Uppenbarelseboken 21: 8] till 2 b α, om sjö i helvetet; äv. i utvidgad anv. Columbus (SVS) 1: 92 (1674). I sielfwe eder swafwelsiö updämmen, / Och seglen på förderfwets mörka brädd. Lybecker 89 (c. 1715). Det fanns ingen oro i deras ansikten när han gläntade på helvetets portar och visade en glimt av svavelsjön därinne. Fridegård LHårdVid. 26 (1951). —
-SLAGG. (numera bl. tillf.) jfr slagg, sbst.3 a. Hiärne Berghl. 449 (1687). Svafvelslagg är den grå orena massan, som öfverblifver uti pannan, eller grytan, vid svaflets luttring genom omsmältning. Rinman (1789). Heinrich (1814). —
-SPÅN. (†) om ss. lyssticka avsett spån (se spån, sbst.1 2) preparerat med svavel; jfr -lapp, -sticka. VinkällRSthm 1585. Heinrich (1828). —
-STARK. (†) som innehåller mycket svavel; jfr stark 10. Rinman JärnH 451 (1782). Dens. 1: 1063 (1788). —
-STICKA. (förr) med svavel l. svavelförening preparerad trästicka (avsedd att lätt kunna antändas, t. ex. av gnista från eldstål o. sedan användas som tändare l. för desinficering o. d. (jfr -lapp)); äv. om tändsticka med tändsats (av svavel) avsedd att tändas gm strykning mot preparerad platta l. dyl.; jfr -trä. Schroderus Comenius 743 (1639). Man itänder en swafwelsticka uti mynningen på en Flaska, som wändes up och ned, när Flaskan är full med rök, slås hasteliga godt win thär uti som skwalpas af och an, thär af man et godt glas dricker. Block Pest. 12 (1711). Med en svafvelsticka trycker man på en i ett bläckrör insatt fosforbit, så att litet fosfor fastnar på svaflet; derpå gnides stickan mot en kork, hvarvid den tänder sig af det värme som gnidningen utvecklar. Berzelius Kemi 1: 135 (1808). För icke längesedan hafva ett slags svafvelstickor från England, under namn af Lucifer-motches börjat komma i bruk. Pasch ÅrsbVetA 1833, s. 66. särsk. (†) i uttr. icke (l. ej) gå av för svavelstickor, inte gå av för hackor. Den gubben går icke af för svafvelstickor! Læstadius 2Journ. 490 (1833). Topelius Ljung 106 (1885, 1889). —
-SVART. i sht färg.
2) (†) som (har samma svarta färg som ngt som) har färgats med svart svavelfärg. Lundegård DrMarg. 1: 237 (1905). SFS 1917, s. 2226. —
-SYRA, r. l. f. [jfr t. schwefelsäure] (färglös, relativt tjockflytande o. oljeliknande, starkt frätande) syra som utgörs av en förening av svavel, väte o. syre, H2SO4; äv. om denna syras ofullständiga anhydrid, särsk. i uttr. rykande (förr äv. rökande) svavelsyra (se ryka, v.2 2 b; jfr oleum); förr äv. i uttr. engelsk svavelsyra, koncentrerad svavelsyra. Hiärne Förb. 38 (1706). Svafvelsyra, vitriolsyra eller vitriololja .. förekommer i handeln af tvenne slag, nemligen s. k. engelsk eller koncentrerad svafvelsyra och nordhansisk eller rökande. Almström Handelsv. 113 (1845). jfr glycerin-, kammar-, pyro-svavelsyra m. fl.
Ssgr (i sht i fackspr.): svavelsyre-, äv. svavelsyra-anhydrid. (-syre-) kem. svavelsyrans anhydrid svaveltrioxid. UB 4: 556 (1873).
-eter. (-syre-) (†) eter ((se d. o. III) som bl. a. framställs med hjälp av svavelsyra). Berzelius Kemi 5: 1048 (1828). Berlin Vextchem. 140 (1835).
-fabrik. (-syra- 1964 osv. -syre- 1818 osv.) VetAH 1818, s. 13. Boliden investerar 25 milj. i en ny svavelsyrafabrik. SvD(A) 21 ⁄ 2 1964, s. 20.
-SYRAD, adj. [avledn. av -syra] (numera mindre br.) kemiskt förenad med svavelsyra. LittT 1795, s. 86. Till den första lösningen (för impregnering av trävirke) förtjena, af de svafvelsyrade salterna, Mangan- och Jern-vitriol företrädet. Rothstein Byggn. 49 (1856). TurÅ 1952, s. 114. —
-SYRLIG. (numera föga br.) kemiskt förenad med svavelsyrlighet. Ekeberg o. Afzelius Nomenkl. 25 (1795). Svafvelsyrliga salter hafva en egen smak, ej olik lukten af brinnande svafvel, som i synnerhet merkes, sedan man hållit dem en stund på tungan. Berzelius Kemi 1: 403 (1808). Kjellin 530 (1927). —
-SYRLIGHET~102, äv. ~200. om syra som bildas då svaveldioxid löses i vatten; i sht förr äv. om svaveldioxid. Ekeberg o. Afzelius Nomenkl. 17 (1795). (Lukten av vulkansvavel) härrör af gasformig Swafwelsyrlighet. Hartman Naturk. 101 (1836). Svafvelsyrligheten kan framställas såväl genom oxidation af svafvel (fritt eller bundet), som genom reduktion af svafvelsyra (fri eller i sulfater). Rosenberg OorgKemi 242 (1887). Man plägar icke skarpt skilja benämningarna svavelsyrlighet och svaveldioxid. Ofta begagnas namnet svavelsyrlighet, icke blott om den egentliga syran H2SO3, utan även om anhydriden SO2. Starck Kemi 37 (1931).
Ssgr: svavelsyrlighets-gas. (†) svaveldioxid. LittT 1795, s. 251. Svafvelsyrlighetsgas användes .. såsom eldsläckningsmedel vid skorstenseld. Keyser Kemien 1: 204 (1869). SvSkog. 1125 (1928).
-vatten. (numera föga br.) svavelsyrlighet. Rosenberg OorgKemi 244 (1887). Köksväxter, tillfälligt konserverade i saltvatten, svavelsyrlighetsvatten eller andra lösningar. SFS 1969, s. 1424. —
-TICKA. bot. svampen Laetiporus sulphureus (Bull.) Murr. (vars undersida är svavelgul). Lönnegren Svampb. 37 (1895). —
-TILLVERKNING. (svavel- 1723 osv. svavels- 1693) om utvinning av svavel. RARP 16: 123 (1693). —
-TINKTUR. tinktur bestående av (i sprit) upplöst ”svavellever”. ApotT 1698, s. 88. Svaveltinktur. Hästhandlare använda denna tinktur för hästar, som fått kvickdrag (vilket motsvarar människans astma). Gentz Lindgren 281 (1940). —
-TONING. fotogr. toning (av fotografisk bild) med hjälp av svavel (varvid silversulfid bildas o. bilden blir brun). Roosval Schmidt 220 (1896). Bromsilfverkopiornas svarta ton kan genom svafveltoning lätt förvandlas till en mer eller mindre sepiabrun färg. Dens. Vogel PraktFotogr. 205 (1901). GrafUppslB 831 (1951). —
-TRIOXID. Lundell (1893). Svavelsyreanhydrid, svaveltrioxid SO3, framställes numera som mellanprodukt vid fabrikation av svavelsyra enligt kontaktmetoden. Kjellin 1043 (1927). —
-TRÅD. (förr) med svavel indränkt o. överdragen tråd för överförande av eld vid antändning, lunta, stubin; förr äv. om sådan tråd för desinficering o. d.; jfr -lapp. VarRerV 25 (1538). Ähr giffuid slotzennss bysseskyttere till Swaffuell trådh Suaffuell — 5 (marker). ArkliR 1564, avd. 20. (Svavel) stöpes omkring tråd eller segelgarn, som kallas Swafweltråd, hwilken brinner långsamt och tjänar at tända eld på skått wid malm och stensprängningar. Rothof 504 (1762). Kjellin (1927; för svavling av vinfat). —
-TVÅL. [beträffande benämningens ursprung jfr språkprov 1940] (numera bl. mera tillf.) medicinsk tvål med tillsats av svavel l. svavelförening(ar). NDA 4 ⁄ 7 1861, s. 4. SAOL (1973). jfr: På grund av vattenlösningens alkaliska reaktion kallades svavellever förr även svaveltvål, ett namn, som emellertid överflyttats på medicinska tvålar, som försatts med fällt svavel eller olika alkalisulfider. Gentz Lindgren 281 (1940). —
-UGN. tekn. ugn för förbränning av svavel, särsk. för framställning av sulfitsyra l. svaveldioxid; förr äv. om svavelhytta; jfr -bränning 2. Carl IX Cal. 1 (1581). Sulfitsyran framställes genom förbränning av svavel, vanligen i små roterande svavelugnar. HbSkogstekn. 573 (1922). TNCPubl. 74: 259 (1980; för framställning av svaveldioxid). —
-UTSLÄPP. utsläpp av svavel l. svavelförening(ar) i atmosfären. DN 7 ⁄ 3 1968, s. 2. Görs ingenting för att minska svavelutsläppen minskar den svenska skogens årliga tillväxttakt med upp till 15 proc. till år 2000 och hälften av alla vattendrag i vissa utsatta områden surnar ner till kritiska gränser. SvD 31 ⁄ 8 1971, s. 9. —
-VATTEN. (numera bl. mera tillf.) vatten som innehåller svavel l. svavelförening(ar), särsk. om sådant vatten använt till svavelbad l. ss. medicinsk hälsodryck; förr äv. i varumärkesnamnet Kummerfelds svavelvatten, om kosmetisk vätska med bl. a. svavel. At nu til Medwij Brunn, Wijs-heten sielfwer sökte, / Och Swafwel Watnet tar til Kroppsens Läkedom. Brenner Dikt. 1: 220 (1706, 1713). Svafvelvattnet vid Sandefjord .. är rikare på svafvelväte än Aachenersvafvelvattnet; i afseende på sin sammansättning närmar det sig mest källorna vid Dobberan. Hygiea 1855, s. 31. Svafvelvatten, Kummerfelds. Lindgren Läkem. (1891). Jag rullade mig rätt länge i det ångande svavelvattnet, men kunde inte njuta riktigt odelat av badet. Mörne Elef. 185 (1931). Krook Handköpsben. (1951). —
-VERK.
2) (numera mindre br.) anläggning för framställning o. förädling av svavel; jfr -bruk. BlBergshV 18: 148 (i handl. fr. 1687). SAOL (1973). —
-VERKARE. (-wir(c)kare) (†) arbetare vid svavelverk. Aff Oluff Esbiörnnsonn Swaffwellwirckare widh kopparbärg(e)t Oluttradt Swaffuell — 8 schippund 17 ℔ 19 [markland]. ArkliR 1566, avd. 9. Därs. 1567, avd. 8. —
-VÄTE. kem. (starkt illaluktande) gas, som utgör en kemisk förening av svavel o. väte. Meurman (1847). Vid organiska ämnens förruttnelse, t. ex. äggs, sprides en elak lukt, som härrör af svafvelväte eller vätesvafla, H2S, en giftig gas. Holmström Naturl. 1: 62 (1888).
-vatten. (numera föga br.) lösning av svavelväte i vatten. Nyblæus Pharm. 450 (1846). Starck Kemi 35 (1931). —
-ÅNGA, r. l. f. ånga l. gas innehållande (l. bestående av) svavel l. svavelföreningar, särsk. dels om svavelväte, dels om ånga från rykande svavelsyra; äv. (motsv. svavel 2 b) mer l. mindre bildl.; förr äv. om rykande svavelsyra; jfr -dunst, -gas, -imma, -rök. Wallerius Min. 179 (1747). Silfwer .. Swartnar af swafwelånga. Brander NatH 146 (1785). Svafvel ångan eller rykande Vitriolsyra har länge varit känd för et af de kraftigaste medel at förstöra Smittan. Men som denna ångan är för människolifvet högst farlig, har man därmed rökt kläder, Möbler och toma rum. VetHLäk. VI. 1: 66 (1798). Om kol förbrännes i svafvelångor och gasen kondenseras i ett med is fyldt kärl, får man kolsvafla. AHB 113: 18 (1883). Svavelångorna, tjocka och kväljande, insvepte trakten. De spyddes ut ur hål i marken, där sublimerade gula eller vita svavelkristaller hade uppbyggt hela skorstenar. Gislén UppgSolL 170 (1933). Har du sett, när två bilister kört ihop nästan men inte riktigt och efteråt resonerar om det? Det må du tro är svavelångor. Ekman Kont. 238 (1939). —
-ÄMNE. (†) ämne l. materia (se d. o. 1 b) av vilket svavel består. Hiärne 2Anl. 234 (1706). jfr: Så t. ex. skulle svafvel bestå af ett, så till sägande, svafvelämne och lyse, kol af kolämne och lyse, o. s. v. Berzelius Kemi 1: 97 (1808). —
-ÖRT. [jfr d. svovlrod, t. schwefelwurz] (†) växten Peucedanum officinale Lin. (vars rotsaft har en lukt som påminner om svavel). Franckenius Spec. B 2 b (1638). Serenius Iiii 4 b (1757).
B: SVAVELS-BRUK, -BRÄNNING, -FLAMMA, -FORM, -PULVER, -REGN, -TILLVERKNING, se A.
C (†): SVAVLE-MUNKE. möjl. om växten Aconitum lycoctonum Lin., nordisk stormhatt (som har blåvioletta, ibland gulvita blommor). Rudbeck HortBot. 2 (1685). —
-PUTT. (svavel- 1687. svavle- c. 1685—1688) svavelsjö; särsk. motsv. svavel 2 b, om helvetet; jfr putt, sbst.1 2, o. svavel-sjö. SkrVSocLd 22: 145 (i handl. fr. c. 1685). Til ewig Swafvel Putt, the fara. Medeen JacobSt. C 2 b (1687). LejonkDr. 126 (1688).
1) som liknar l. påminner om svavel l. har smak l. lukt av svavel; i ä. språkprov ofta svårt att skilja från 2. Hiärne Suurbr. 51 (1679). När det rängnat att det blifvit vattenpussar. då kokar det (på somliga ställen i Italien) beständigt så att vattnet sprutar ett helt qvarter i vädret. men utan minsta hetta eller rök. men har en Svafvelaktig luft. CAEhrensvärd Brev 1: 21 (1780). Den svavelaktiga, litet söta bismaken som utmärker Medelhavet och som man även återfinner hos alla fiskar och skaldjur som fångas här. Schildt Önsk. 184 (1949).
2) (†) svavelhaltig; jfr 1. Willman Jap. 168 (1667). Swafwelaktige Berg, som wid Kopparkies. Hiärne Berghl. 439 (1687; rättat efter hskr.). Rinman JärnH 504 (1782).
Avledn.: svavelaktighet, r. l. f.
SVAVELSK, adj. [jfr t. schweflisch] (†) som liknar l. för tanken till svavel. The som såto på .. (hästarna), the hadhe glödhande, goll, och swawelsk panzare, och huffuudh(e)n vthaff hestanar woro så som leyona huffuudh. Upp. 9: 17 (NT 1526).
Spalt S 14962 band 32, 1999