| Publicerad 1917 | Lämna synpunkter |
ED e4d, sbst.1, r. l. m. (f. Sahlstedt (1757), Tegnér 1: 169, 177 (1822)); best. -en; pl. -er e3der2 (O. Petri 2 Post. 5 b (1530), Dens. Kr. 75 (c. 1540) osv.) ((†) -ar Sv:s traktater 4: 28 (1522), O. Petri Kr. 75, 90 m. fl. ställen (c. 1540), O. Martini Pred. B 3 a (1606), Swedberg Schibb. 120 (1716)). Anm. Den fsv. nom.-formen i sg. eder kvarstår ännu hos Grubb 173, 174 (1665) o. Beronius Reb. 334 (1674). I vissa från det fornsv. lagspråket ärvda förb. användes stundom i juridisk stil långt ned i den nysv. tiden den gamla dat. sg. ede, best. edenom, t. ex. med sex l. tolv manna ede o. d. (Schmedeman Just. 8 (1538), Lagförsl. 118 (c. 1609)), med själv sins ede o. d. (Sjöl. 1667, Skipml. 11, 2 RARP 6: 553 (1731)), med svornom ede o. d. (Lagförsl. 310 (c. 1606), ÄB 9: 6 (Lag 1734), Publ. handl. 8: 608 (1767)), fällas åt ede l. edenom o. d. (Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 11 (1591), Lagförsl. 317 (c. 1606)); genom inflytande från dylika uttr. förekommer ede ngn gg oriktigt användt ss. ack. sg. (Växiö rådstur. prot. 1645, s. 112, Abrahamsson 476 (1726)).
1) under religiös form avgiven försäkran om tillförlitligheten av en utsaga l. ett löfte; vanl. i den form att en högre makt (l. högre makter) l. ett heligt föremål (som då ofta av den svärjande med handen beröres) åberopas som vittne(n) på sanningsenligheten av den svärjandes yttrande o. (Guds l. högre makters) hämnd l. straff nedkallas i fall av osannfärdighet l. edsbrott; bland såväl kristna som icke kristna folk i större l. mindre utsträckning använd ss. ett rättsligt medel till att utleta sanningen l. att förbinda ngn (till trohet mot myndighet l. till plikttrohet i tjänst osv.); stundom äv. om under högtidlig form avgiven försäkran utan religiös karaktär. Vittnet hänvisades till sin själasörjare för att undervisas om edens vikt (och betydelse). Vittnes ed. Parts ed. Hwadt j oss wtaff (dvs. på grund av) edher eedh plictuge ære. G. I:s reg. 2: 57 (1525). Edh skal icke gå mot Edh (dvs. om den ena parten med ed bekräftat ett påstående, får den andra icke gå ed på ett motsatt). Dom.-regl. mom. 30 (c. 1530). (Judas lät på Nicanor avhugga) then höghra handena, then han til eedhen vthreckt hadhe. 1 Mack. 7: 47 (Bib. 1541). En lärare är .. förplichtad at efter ed och samwete sitt embete förwalta. Swedberg Sabb.-ro Förmäle § 3 (1710). (Domaren) måste .. stundom låta saken ankomma på Eed. Nehrman Pr. civ. 285 (1732). Min flicka! var god; men dig stålsätt ibland / Mot älskarens suckar och eder! Wallin Vitt. 2: 88 (1808). Hvilka äro lofliga Eder? (Svar:) Trohets- och Embets-Eder, .. Vittnes-Ed .. och Värjemåls-Ed. Lindblom Cat. 31 (1811). Hans (dvs. odalmannens) handslag gälde mer än ed och skrift. Geijer I. 3: 177 (1811). All ed delas .. i promissorisk, som innefattar ett löfte, och affirmativ, som innefattar en bekräftelse. Kreüger Sv. kriminalpr. 71 (1884). För upprätthållande af edens helgd är det .. nödvändigt att från eds afläggande utesluta personer, hvilka icke kunna antagas akta eden. 2 NF 6: 1325 (1907). — jfr BESIKTNINGS-, BORGAR(E)-, BORGENÄRS-, BOUPPTECKNINGS-, DOMAR(E)-, FATTIGDOMS-, FJORTONMANNA-, FYLLNADS-, FÖR-, GÄLDENÄRS-, HELGEANDS-, HELGONS-, HYLLNINGS-, HÄRADSHÖVDINGE-, JÄMNADS-, KANSLI-, KLOSTER-, KONSISTORIAL-, KONUNGA-, KONUNGS-, KRIGSMANNA-, KRIGSRÅDS-, KRÖNINGS-, KÄRLEKS-, LAGMANS-, LANDTMARSKALKS-, LYDNADS-, LÄKAR(E)-, LÄNS-, MAGISTER-, MEDBORGAR(E)-, MEN-, MÄSTAR(E)-, NÄMNDEMANS-, ORDENS-, PARTS-, PRÄST-, REGEMENTS-, RIDDAR(E)-, RIKSDAGSMANNA-, RÅDS-, RÄTTEGÅNGS-, SALIGHETS-, SAMVETS-, SANNINGS-, SEXMANNA-, SKEPPAR(E)-, SOLDAT-, STUDENT-, TALMANS-, TJÄNSTE-, TOLVMANNA-, TREDSKEDOMS-, TREGGEMANNA-, TRO-, TROHETS-, TRYGGHETS-, TYSTHETS-, VASALL-, VITTNES-, VRÅNGO-, VÅDA-, VÄNSKAPS-, VÄRDERINGS-, VÄRJEMÅLS-, ÅTERGÅNGS-, ÄMBETS-ED m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Medh Edh skal man swara och icke klaga. Dom.-regl. mom. 30 (c. 1530); jfr Grubb 521 (1665) o. RB 17: 34 (Lag 1734) [jfr motsv. ordspr. i d.]. — Eedh är wäriemåål. Grubb 174 (1665) [jfr motsv. ordspr. i d.]. — Eed och Ägg är snart brutet. Grubb 173 (1665) [jfr motsv. ordspr. i dan. o. t.]. — Eeder moot heeder, hålls för leeder. Grubb 173 (1665). — Twungen Eed, är Gudh leed. Grubb 173 (1665) [jfr motsv. ordspr. i d., nt., holl. o. t.]. — Edher (är) .. så godh gifwen (dvs. efterskänkt) som gången. Grubb 174 (1665); jfr: Gifven ed (vare) så gild, som gången. RB 17: 17 (Lag 1734) [jfr motsv. ordspr. i dan. o. t.]. — En ed är aldrig så god, att den icke vore bättre osvuren. Sv. ordspråksb. 30 (1865) [jfr motsv. ordspr. i d.].
b) [jfr liknande uttr. i d., isl., t. o. eng.] i mer l. mindre fasta förb. med vissa adj. Dyr ed. Loffuade .. wår Herre them .. med en dyyr eedh, At hwadh som helst the wordo bidiandes j hans nampn, thet skulle warda hördt. L. Petri 2 Post. 72 a (1555). Falsk ed. Dom.-regl. mom. 28 (c. 1530). Helig ed. Johansson Hom. Il. 2: 339 (1846). Högtidlig ed. Odhner G. III 1: 115 (1885). Muntlig l. skriftlig ed. Schmedeman Just. 146 (1615). jfr: Parters Ed bör vara muntlig. Schrevelius Civilpr. 337 (1853). — särsk.
α) [efter t. leiblicher eid; jfr äv. t. körperlicher eid, eng. corporal l. bodily oath] (numera mindre br. utom i Finl.) jur. i uttr. livlig ed, muntlig (eg. kroppslig) ed, personligen avlagd ed (motsatt skriftlig ed). Schmedeman Just. 146 (1615). Alle the som uti Läroståndet .. något Embete tilträda, skola .. med lijflig Eed, til thenne Lära och Troos Bekännelse sig förplichta. Kyrkol. 1: 1 (1686). Samtiden 1873, s. 101.
β) i numera obr. förb. Jagh bedher migh så Gudh hielpa, .. at hans Edh är reen (dvs. sanningsenlig) och icke meen (dvs. falsk). Dom.-regl. mom. 34 (c. 1530). En stoor eedh war gången. Dom. 21: 5 (Bib. 1541). Höga Eedhar. O. Martini Pred. B 3 a (1606). (Hon har) förfechtatt (sin oskuld) med diupa Eder och högh besuärielse. Växiö domk. arkiv 1650, nr 45. Swåra Eder. Växiö domk. akt. 1663, nr 400. Han hafver gådt een farligh hårdh eedh uppå tinget emoot sina egna ordh. Därs. 1674, nr 126.
c) i vissa stående förb. med verb (se för övr. de särskilda verben). Anbjuda ed, anbuden ed (jfr ANBJUDA 1), avfordra ngn (en) ed (jfr AFFORDRA, v.2 2), avlägga ed (se AFLÄGGA 7 e α), befria sig med ed, med(sin) ed bekräfta ngt (se BEKRÄFTA I 3), beplikta ngn med ed, med ed besanna l. bestyrka ngt (se BESANNA 1 slutet, BESTYRKA 2), besvärja (ngn) en ed l. eder (se BESVÄRJA I 1 a), med ed betyga ngt (se BETYGA, v.1 1 a γ), med ed bevisa ngt (jfr BEVISA I 2 a), bjuda ed, bjuden ed (se BJUDA 8 a γ), bjuda sig till ed (se BJUDA 8 c β α’ slutet), brista åt eden, bryta (en) ed, döma (ngn) till ed, eftergiva (ngn) ed l. eden, erhålla med (sin) ed, falla(s) åt ed(en), fordra ngn på ed, fria sig l. ngn med ed, fullkomna (sin) ed, fulltyga med (sin) ed, fylla sin ed, fälla (ngn) till ed, fällas åt ed(en), fästa ed, förbinda l. förplikta ngn l. sig med ed, förestava ngn ed, försvara sig med ed, giva (ngn) sin ed, giva (ngn) ed l. eden l. giva (ngn) eden upp, giva ngn hans ed lös, gå l. gånga ed, göra (sin) ed l. (sina) eder, hålla (en) ed, hålla vid l. med sin ed, hända ed(en) av ngn l. ngns ed, med ed lova (ngt), lägga ed(en) av, lösa (ngn) från (hans) ed, mottaga ed(en) av ngn l. ngns ed, prestera (sin) ed, rygga (en) ed, med (sin) ed sanna l. stadfästa ngt, stava ngn ed l. stava ed för ngn l. stava ngn ed före, med (sin) ed styrka ngt, stå l. stånda i ngns ed l. i eden o. d., svärja en ed, med svuren ed, taga ed av ngn, taga (ngn) i ed, taga på sin ed, tillbinda (ngn) med ed, tillbjuda ed, tillbjuden ed, uppgiva (ngn) ed(en), utfästa ed, vara i (ngns) ed l. i eden l. vara i ed med ngn, med ed vita ngt, värja sig l. ngn med (så l. så många mäns) ed, ådöma ngn (en) ed, ålägga ngn (en) ed, återbjuda ed, återskjuten ed, överträda en ed.
d) [fsv. mäþ sialfs sinum eþe l. mäþ sialf(s) sins eþe] (numera föga br.) jur. i uttr. (med) självs sin (fordom äv. själv sins) ed, med (sin) egen ed; eg. o. urspr. (före edgärdsinstitutionens avskaffande år 1695) om ed av part ensam i motsats till ed som avlägges med hjälp av edgärdsmän. Växiö rådstur. prot. 1645, s. 112. (Den som hotas med bysättning) hafwi .. mackt .., at borga medh sielff sins Eede, at han tilstädes blifwa skal. Sjöl. 1667, Skipml. 11. Parten .. dömes att med sjelfs sin ed betyga — att (osv.). Afzelius Rätteg. i tvist. 103 (1882).
e) i uttr. på (sin) ed l. under ed o. d.
α) (†) på min (osv.) ed, i kraft av min (osv.) ed, på grund av den förpliktelse (min osv. avlagda) ed ålägger. Altt som j för(skriv)ne wårtt breff wtloffuadt är skall aff oss på wåre konglige äd ere och cristelige troo obrutzlige holles. G. I:s reg. 6: 97 (1529). Then som sitter i nemnden eller retten vppå sin ed. Swedberg Cat. 115 (1709).
β) [jfr d. stævne en paa sin ed, t. der richter erkennt auf den eid, eng. examination (up)on oath] i uttr. på ed (fordom äv. på sin ed l. på eden), äv. på ed och samvete o. d., stundom under ed, under edsansvar l. edsplikt, äv.: efter avlagd ed; numera nästan bl. i vissa (i sht i det juridiska språket förekommande) förb., ss. yttra sig (om ngt), intyga (ngt) l. uppgiva (ngt) på ed o. d., höra (ngn) på ed. Det kan jag på min Ed betyga. 2 RARP 3: 118 (1723). Svän Svänson i Litzeryd intygade på Eden att min fästeman Måns kypte hanskar och book åt mig. Växiö domk. akt. 1735, nr 352. (Kommissionen skulle) på ed och Samvete .. utarbeta hvad som de .. angående mer berörde fyra mål angifva kunde. Botin Hem. 2: 229 (1756). (Partens) afhörande .. sker under ed. Afzelius Rätteg. i tvist. 60 (1882). Parts hörande på ed. Därs. 101.
f) (†) med bestämning i gen. (l. däremot svarande uttr.) betecknande den person till vilken den svärjande förpliktat sig gm eden. Tå skal tu wara min eedh qwitt. 1 Mos. 24: 41 (Bib. 1541; öv. 1904: från din ed till mig). Jagh håller .. Gudz eedh. Pred. 8: 2 (Därs.; Luther: ich halte .. den eid gottes). — särsk. [jfr t. einen in eid und pflicht nehmen] närmande sig l. öfvergående i bet.: med (trohets)ed bekräftat tjänsteförhållande l. undersåtligt förhållande o. d.; i sht i uttr. vara l. stå l. komma l. förbliva i l. under ngns ed (äv. ed och tjänst l. ed och plikt o. d.), bjuda sig i ngns ed, få l. hava l. (an)taga (ngn) i sin ed o. d. The knecther .. ære och bliffwe i wor eedt och tiænesth. G. I:s reg. 1: 118 (1523). All thenn stund the kneckter icke äre vnder wår eedh. Därs. 10: 150 (1535). Effter .. Churfursten wille låta sina guarnisoner altidh wara j E. K. M:ts eedh och pflicht. J. A. Salvius (c. 1630) i Sv:s traktater V. 1: 510. Prästerskapet i Stetin, som ännu stod under Svensk ed. Nordberg C. XII 2: 498 (1740). Et antal Tyska knektar .. böd sig under dess (dvs. G. I:s) Ed. Celsius G. I 2: 175 (1753).
g) [jfr t. es sol ein eid zwischen uns und dir sein (Luther); ytterst efter motsv. uttr. i hebr.] (†) med personbetecknande bestämning inledd av prep. med l. (e)mellan, närmande sig bet.: med ed bekräftad (bekräftat) överenskommelse l. förbund o. d., edsförbund. Thet skal wara en eedh emellan oss och tigh. 1 Mos. 26: 28 (Bib. 1541). Then eedh som Herren tin Gudh medh tigh gör j dagh. 5 Mos. 29: 12 (Därs.; öv. 1904: edsförbund).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. eng.] bedyrande l. förbannelse l. utrop vari (ofta i eufemistisk, stundom rent obegriplig omgestaltning l. omskrivning) lättsinnigt användes Guds namn l. nämnas heliga personer l. ting l. djävulen l. onda andar osv.; svordom; ofta i förb. ed(er) och förbannelse(r), i sht förr äv. ed(er) och svordom(ar), förr äv. ed(er) och bannor o. d. En gruvlig, gräslig, grov, hemsk, hisklig, hårresande ed. En rå, kraftig ed. Grövre och finare eder. Brista ut l. utfara i (grova osv.) eder. Dra till med en mustig ed. Man seer nw mera ondsko j itt siw åra gammalt barn medh eedher och bannor, än til förenne haffwer warit j enne gambla menniskio. O. Petri 2 Post. 5 b (1530). Böte .. för hwar Eedh man swär ett runsticke penninger. Schmedeman Just. 60 (1571; ur Karl IX:s gårdsrätt). Then onde .. wane (är) opkommen, att een stor deell af undersåtterne, .. besynnerligenn udi Westtergöttland och Småland, näpligen tale thu eller Trij ord, med minder ähn the .. med dyre och förfärlige Eeder, förtörne gud alzmechtigh. Handl. rör. fin. kyrk. 1: 266 (1592). Kongl. May:tz Placat och Stadga om Eder och Sabbatzbrott. Schmedeman Just. 441 (1665; rubrik). Syndiga eder äro .. allt bedyrande vid Guds namn i dagligt tal och allt svärjande vid det, som icke är Gud, vare sig vid djefvulen eller vid något annat. Kat. 1878, s. 25. Bååth På gr. stig. 41 (1889). — i numera obr. förb. The swåre Eeder om Gwdz hårda död och pino. G. I:s reg. 16: 112 (1544). The farlige och blodige Eeder, som han .. falla lätt. Växiö rådstur. prot. 1635, s. 611. Gräseliga och fasliga eder, som edebukar the vtgiuta. Swedberg Sabb.-ro 1022 (1698, 1712). (Han) gjorde en grof ed, det vår Tobak ej dågde det ringaste. Ågren Gellert 118 (1757). — jfr FRUNTIMMERS-, KRAFT-, KÖTT-ED.
Sammansättningar (i allm. till 1):
-BRÅCKIG l. -BRUCKIG. [efter t. eidbrüchig] (†) som bryter (l. plägar bryta) sin ed l. sina eder. FH 10: 88 (1563). (Han förklarades för) ährelös, edbruchig och infam. A. Oxenstierna (1635) i HSH 37: 269. —
(2) -BUK. (e(e)d- L. Petri, Siam 58 (1675); eda- Ärkeb. Abrahams räfst. 27 (1596); ede- Carl IX Cat. Z 2 a (1604), Boije) [jfr GIRIGBUK, LATBUK, ävensom sv. dial. svärebäll, eg. ”svärjbälg” (Skåne)] (†) svärjare. L. Petri 2 Post. 219 b (1555). De Edebukar, som sällan kunna lyffta sin Mun upp, med mindre de skola swäria wid Christi Död, .. gifwa sig den onde i wåld, och bidia så mång tusend taga sig. Rudbeckius Kon. reg. 397 (1619). Boije Landthush. 349 (1756). —
-BUNDEN, p. pf. (†)
1) om person: gm ed (för)bunden (till ngt). (Överlöparna säga sig) intet wara Eedbundne mehra til at föllia Fältet. Widekindi Krigsh. 253 (1671). D. Tilas (1769) i HSH 16: 284.
-FALL. [jfr isl. eiðfall; med avs. på bet. av senare ssgsleden jfr fsv. þing(s)fall, uteblivande av ting, samt MÄSSFALL] (†) bristande åt ed(en), underlåtenhet att gå ed(en). Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 12 (1591). —
-FÄSTA.
1) [jfr d. edfæste] i sht jur. bekräfta l. styrka (ngt) med ed. Ehrenheim Tess. 155 (1819). Edfästa sin fordran. Körner Jur. rådg. 347 (1888).
2) (mindre br.) binda (ngn) gm ed, låta (ngn) avlägga (vederbörlig) ed (t. ex. ämbetsed); i p. pf. äv.: edsvuren. Flensburg Kyrkl. tal 148 (c. 1875). Revisorerna äro ej edfäste af staten. GHT 1895, nr 215 B, s. 1. —
-FÖR. (eds- Nordström) [jfr fsv. eþfør, om tid: på vilken det är tillåtet att gå ed, isl. eiðfærr, i stånd att avlägga ed; jfr VITTNESFÖR] (föga br.) berättigad att gå ed. Nordström Samh. 2: 293 (1840). Grimberg Sv. folk. öd. 1: 253 (1913). —
-GILL. [fsv. eþgilder] (knappast br.) = -FÖR. Nordström Samh. 2: 643 (1840; i fråga om förh. under medeltiden). —
-GÅENDE, n. (eds- Nordström) (mindre br.) edgång. Nordström Samh. 2: 344 (1840). NF 7: 185 (1883). —
-GÅNG, se d. o. —
-GÄRDSMAN, se d. o. —
-GÄRNINGSMAN. (eds- Gumælius Th. Bonde 124 (1828), Wahlström) (†) edgärdsman. Förarb. t. Sv:s lag 1: 258 (1690). J. G. Wahlström i Biogr. lex. 9: 297 (1843). —
-MAN. (eds- Hist. handl., Ångerm. domb. 27 nov. 1634, fol. 74; ede- Växiö rådstur. prot.) [fsv. eþamæn, pl., eþsmæn, pl.] (†) edgärdsman. Hist. handl. XIII. 1: 42 (1562). Växiö rådstur. prot. 1656, s. 1033. —
-STAD, se D. —
-SVUREN, se d. o. —
-SVÄRJA. [bildat efter EDSVUREN].
-SÖRE, se d. o. —
-VÄGRAN, se D. —
B (†): EDA-BUK, se A.
C (†): EDE-BUK, se A. —
-FORM, -FORMULÄR, se D. —
-MAN, se A. —
-MUN. svärjare. Öfwerdådige edemunnar, som esomofftast .. fåfengeligen swäria. E. Emporagrius (c. 1655) i KOF II. 2: 97.
D: EDS-ANBUD~02, äv. ~20. [jfr t. eideserbietung] jur. tillbjudande (åt motparten i en rättegång) att gå ed. Afzelius Rätteg. i tvist. 60 (1882). —
-ANSVAR~02, äv. ~20. i sht jur. ansvar ss. vid avlagd ed; edsförpliktelse (se d. o. 2). Intyga (osv.) ngt under edsansvar. —
-AVLÄGGELSE. —
-BAND. (†) med ed bekräftad förbindelse l. förpliktelse. Stiernman Riksd. 724 (1617). Schroderus Liv. 425 (1626). —
-BRODER. [jfr t. eidgenosse, ävensom FÖRBUNDS-BRODER] (föga br.) eg.: person som är förenad med en annan gm samma ed; om medlem av det schweiziska edsförbundet. (Medlemmarna av det schweiziska edsförbundet kallade) hwar andra inbördes Eedzbröder. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 291 (1680). —
-BRÖDRASKAP. [jfr t. eidgenossenschaft] (föga br.) edsförbund. Brask Pufendorf Inl. t. hist. 292 (1680; om schweiziska edsförbundet). —
1) (†) till 1: edsformel, edsformulär. L. Paulinus Gothus Rat. bene viv. 109 (1633). Ad. prot. 1789, s. 425.
2) till 1: form l. slag av ed. Båda edsformerna (dvs. fyllnads- o. värjemålseden, lida) af gemensamma olägenheter. Afzelius Rätteg. i tvist. 98 (1882).
-FORMEL. formel för l. ordalydelse av en ed; edsformulär. De gamla hedniska edsformlerna. Consist. acad. Abo. ä. prot. 4: 71 (1672). —
-FORMULÄR. (ede- Scherping Nyckelen 84 (1730)) (föreskriven l. hävdvunnen) lydelse av en ed, formulär efter vilket ed (muntligen l. skriftligen) avlägges. Schroderus Sleidanus 146 (1610). —
-FÖR, se A. —
-FÖRBINDELSE. (†)
1) med ed bekräftad förbindelse l. förpliktelse. Celsius G. I 2: 133 (1753). Frisäga ett helt Stånd .. ifrån en åtagen Edsförbindelse. Ad. prot. 1789, s. 565.
2) edsansvar, edsförpliktelse (se d. o. 2). Under Eds-förbindelse ingångne contracter. C. G. Tessin (1753) hos Ehrenheim Tess. 171. Arfwidsson Oisian 1: 25 (1842). —
-FÖRBUND. med ed bekräftat förbund. Björner Vols. 80 (1737). särsk. om politisk l. statlig sammanslutning, i sht om sammanfattningen av de suveräna fristater som tillsamman bilda republiken Schweiz. Regnér Första begr. 102 (1803). Det schweiziska edsförbundet. Svensén Jorden 381 (1886). —
-FÖRBUNDEN. förbunden (med ngn) gm ed; nästan bl. i fråga om de schweiziska fristaterna (jfr -FÖRBUND); vanl. substantiverat. Möller (1790). Bremer G. verld. 1: 1 (1860). —
-FÖRGÄTARE. [jfr ä. d. edforgættere] (†) person som icke håller sin ed (l. sina eder). Bidr. t. Åbo hist. I. 8: 60 (1636). —
-FÖRGÄTEN. [jfr t. eidvergessen, ävensom PLIKTFÖRGÄTEN] (numera bl. i högre stil) som icke håller sin ed (l. sina eder). Sådana upröriske edz och äres förgätne skalkar. RA 1: 410 (1544). Runeberg 3: 110 (1833). —
-FÖRPLIKTELSE.
1) (numera mindre br.) med ed bekräftad förpliktelse; stundom nästan synonymt med ed. Schroderus Liv. 741 (1626). SFS 1891, nr 4, s. 1.
2) i sht jur. förpliktelse att med ed bekräfta riktigheten av en lämnad uppgift. Ad. prot. 1800, s. 664. Vid konkursansökning .. vare (bo-)uppteckningen med edsförpligtelse underskrifven. SFS 1862, nr 51, s. 5. —
-FÖRPLIKTING. (†) = ED, sbst.1 1 f slutet. Epter the kneckter .. icke äre vdj vår eedzforplicting. G. I:s reg. 10: 171 (1535). Därs. 11: 63 (1536). —
-FÖRSÄKRING. (mindre br. utom i Finl.) jur. om den del av ett edsformulär som innehåller själva försäkran. Nordström Samh. 2: 726 (1840). —
-FÖRVANT, m. [jfr BUNDSFÖRVANT] (†) edsförbunden (i sht om medlem av det schweiziska edsförbundet). Weste (1807). Dalin (1850). —
-FÖRVANTSKAP. (†) = -FÖRBUND. Öfverväldet öfver det Böotiska edsförvandtskapet. Palmblad Fornk. 1: 60 (1843). —
-GÅENDE, n., se A. —
-GÄRNINGSMAN, se A. —
-HJÄLPARE. [jfr t. eideshelfer] (mindre br.) rättshist. edgärdsman. Pallin Medelt. hist. 27 (1875). —
-LÖFTE. (†) edligt löfte. C. Gyllenhjelm (c. 1640) i Hist. handl. 20: 367. —
-MEDHJÄLPARE. rättshist. edgärdsman. —
-OFFER. rel.-hist. Sak samma (som med reningsoffren) är det med edsoffren. I forntiden beledsagades en högtidlig ed af en offerhandling. Offerdjurets slaktande var en akt af homöopatisk magi; den edsafläggande önskade, att döden skulle drabba honom på samma sätt som offerdjuret, om han bröt eden. Nilsson Prim. rel. 132 (1911). —
-PLIKT.
1) (numera föga br.) = -FÖRPLIKTELSE 1. G. I:s reg. 13: 34 (1540). Malmström Hist. 5: 343 (1877). i numera obr. förb. Andriscus, som medh een stoor Eedzplicht vthgaff sigh för Persei .. Son. Schroderus Liv. 918 (1626). Giör någon til en annan Öfverhet sin huldhets-Eed, tå skall han sig vid Riksdagarne ifrån Riddarhuset afhålla, så länge han i samma Edsplickt står. 2 RARP 4: 232 (1726).
-STAD. (ed- Bidr. t. Åbo hist., Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 482 (1671)) [jfr mnt. in eneme edestat] (†) i uttr. i edsstad, på ed, under edsansvar. Det vittnesmål, som Ross ”vthi eedstadh” afgifvit å kämnärskammaren. Bidr. t. Åbo hist. I. 9: 5 (1637). Consist. acad. Abo. ä. prot. 5: 342 (1683). —
-TEMA. jur. om (det i edsformuläret avgränsade o. formulerade) föremålet för ed(en). Broomé Civilpr. 223 (1882). —
-VÄGRANDE, se A.
Spalt E 19 band 7, 1917