| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OXE ωk3se2, om djur m. l. r., om person m.; best. -en; pl. -ar (G1R 1: 175 (1523) osv.) ((†) -er G1R 4: 51 (1527), Rosenfeldt Vitt. 159 (c. 1690); -or Phrygius Föret. 22 (1620); öxer G1R 22: 224 (1551), Därs. 26: 548 (1556)).
1) hanne av den ss. tamboskap använda djurarten Bos taurus Lin., nötkreatur (se d. o. 1); numera i sht (särsk. i fråga om ä. l. utländska förh.) om den ss. dragare använda kastrerade hannen (jfr STUT); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om tjur. Ett par oxar. Spänna oxarna för plogen. En gödd oxe. G1R 1: 175 (1523). Löser icke hwar och en aff idher om sabbatz daghen sin oxa eller åsna frå krubbona och leedher bort ath watna? Luk. 13: 15 (NT 1526). Den heel steckta Oxen. HovförtärSthm 1650, s. 477. Man brukar .. Oxar at upplöya åkren medh. Risingh LandB 70 (1671). Man kan af .. (kons) bölande förmärckia, när hon will hafwa Oxe. Rålamb 13: 54 (1690). 1 p(ar) röda Oxar, hvaraf en är Tjur. BoupptVäxjö 1800. På åkern går bonden bakom sina oxar och kör. Strindberg NRik. 30 (1882). Cassel TeorSocEkon. 354 (1934). — jfr ALP-, ARBETS-, DRAG-, DVÄRG-, DÄCKER-, ENBETTS-, FODER-, FODRINGS-, GÄRDE-, GÖD-, KONUNGS-, KÖP-, KÖR-, LEGO-, SKATTE-, SLAKT-, STALL-, TAM-OXE m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Tu skal icke binda munnen til på oxan som tröskar. 1Tim. 5: 18 (NT 1526). En fedt oxe är snart saak giffuen. Svart G1 7 (1561). Herrans öga gör Oxen Feet. Brahe Oec. 69 (1581; uppl. 1920). Han kommer och fram som medh oxan åker, såsom then medh hestar körer. SvOrds. A 8 b (1604). Är Lyckan god, så kalfwar så snart Oxe, som Koo. Grubb 901 (1665).
b) i jämförelser; i fråga om person särsk. med tanke på att vederbörande är dum l. trög o. lat l. klumpig o. d.; jfr 2. En trättesam quinna är sinom man allt så, / Som ett olijckt paar oxar mz åket gåå. DrSimon 5 (1627). Bæra sig åt som en oxe. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Han .. var en satans karl med krafter som en oxe. Dahlbäck Åb. 86 (1914).
c) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om större l. fullt utvuxen oxe (i motsats till: stut). CupVen. B 2 a (1669; i bild). VDAkt. 1708, nr 496. 4. par oxar, .. en tiur, 4. st: små stutar i 3dje och andra året gamle. HdlÅgerupArk. 1769. Ericson Fågelkås. 1: 2 (1906).
d) (förr) i uttr. dra(ga) l. tämja oxe, benämning på ett slags dragkamp; äv. om deltagare i denna tävlingslek. NordKult. 24: 22 (1933). Därs. (: tämja oxe).
e) om bild av oxe; äv. herald. Oxe .. (betyder i heraldiken) styrka, arbetsamhet, tienstaktighet. Uggla Herald. 85 (1746). Linderoth o. Norbrink SvKyrk. 112 (1937). — jfr KOPPAR-OXE.
f) (i sht i fackspr.) i allmännare anv., om nötkreatur (se d. o. 1) utan hänsyn till kön. Retzius Djurr. 43 (1772). Oxen är en af menniskans vigtigaste eröfringar inom djurriket. Thorell Zool. 2: 114 (1861). Nötboskapen eller oxarna äro idisslare. LB V. 1: 8 (1907).
g) i allmännare anv., om hanne av vissa andra idisslare; i sht ss. senare led i ssgr äv. om dylikt djur utan hänsyn till kön. Linné Skr. 5: 151 (1732; om hanne av ren). VetAH 1819, s. 207 (om älgkalv av hankön). GHT 1948, nr 4, s. 3 (om myskoxe). — jfr BISAM-, BISON-, BUFFEL-, DESMANS-, GRYMT-, HJORT-, JAK-, PUCKEL-, REN-, UR-, VILD-, ÄLG-OXE m. fl. — särsk. i uttr. blå oxe, om antilopen Boselaphus tragocamelus Ham. Sm., nilgaj. Rebau NatH 1: 307 (1879). jfr BLÅ-OXE.
h) (†) bildl., i uttr. våra l. mina läppars oxar, om tal l. bön ss. uttryck för tacksamhet, ”läpparnas offer” (se LÄPP 1 d α γ’). Förlåt oss alla synder och gör oss gott, så wilie wij offra wåra leppars oxar. Hos. 14: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: hembära dig våra läppars offer, såsom man offrar tjurar). Iag .. Hämbär .. med en trogen och Ödmiuk böön till min Nådiga Gudh och Barmhertigheetens Fader mine läppars oxsar. HFinlÖ 430 (1730).
2) bildl., om person.
a) nedsättande, om l. ss. okvädinsord till mansperson: enfaldig l. dum mansperson, dumbom; äv. om långsam l. drumlig l. klumpig l. lat mansperson, drummel; lathund; tölp. Twy skiämz djn Tok, djn Oxe. Warnmark Epigr. I 3 b (1688). Är det intet obegripeligt, at en sådan Oxe, som Jörgen Hanskemakare, törs förachta och kasta på nacken åt mina Discourser. Lagerström Westph. 45 (1737). (En) officer vid DalCorpsens; en stor tjock oxe. Kellgren (SVS) 6: 228 (1789). Om hon var ett nöt .. och han var en oxe, så borde de numera gå bra i spann. Strindberg Giftas 1: 266 (1884). SvD(A) 1933, nr 257, s. 6. jfr BOND-, BUFFEL-, DRIV-, HALM-, KORT-, LAT-OXE. särsk. (förr) öknamn på lärjunge i ngn av de lägre klasserna i Karlstads gamla gymnasium. 2NF 20: 1142 (1914).
3) i oeg. anv., om vissa djur som i ngt avseende ansetts erinra om en oxe (i bet. 1).
a) om hanne av näbbval. Det var en vacker ”oxe”, som fångstmännen kalla hanarna. Munsterhjelm NIsh. 17 (1911).
c) i ssgr, om vissa fåglar l. fiskar l. insekter; jfr BLÅ-, EK-, HORN-, KÖTT-, MULL-, RABB-, TALG-OXE.
4) [jfr lat. taurus, gr. ταῦρος] astr. benämning på en stjärnbild på norra stjärnhimmeln, Taurus, äv. på motsv. tecken i djurkretsen. Ps. 1567, Kal. s. C 1 b. Bergstrand Astr. 39 (1925). — särsk.
a) med anknytning till ä. föreställningssätt, i uttr. (ut)i l. under Oxen, vid den tid då solen har sin ställning i Oxens tecken. Schwartz Alm. 1656, s. 11. särsk. (†) i uttr. vara född under Oxen, vara dum (jfr 2 a). Murberg FörslSAOB Bih. (1791).
b) i uttr. Oxens öga, benämning på den ljusstarkaste stjärnan i stjärnbilden Oxen, Aldebaran. Rålamb 4: 6 (1690). Nordenmark Världsr. 708 (1910).
(1 f, g) -ARTAD, p. adj. De oxartade idislarne. Rebau NatH 1: 319 (1879). De oxartade djuren. Nathorst JordH 901 (1894). —
(1 f) -BEN. (ox- 1749 osv. oxa- c. 1645—1668. oxe- 1578—1689) jfr ben, sbst.1 I. Brend oxebeen. BOlavi 190 b (1578). SFS 1911, nr 75, s. 112. —
(1 f) -BENT, p. adj. (numera knappast br.) kobent. Wallin Bref 172 (1849; om person). Sjöstedt Husdj. 1: 68 (1859; om häst). Lundell (1893). —
1) betesgång för visst antal oxar under hela den tid djuren gå på bete. (Vissa) intager, såsom upodlade, ansågos kunna gifva ½ oxebete för en oxe. VDAkt. 1753, F III 7.
2) betesmark avsedd l. lämplig för oxar. Schück VittA 4: 472 (i handl. fr. 1738). Lindfors (1824). Meurman (1847). —
(1, 1 f) -BLOD. (ox- 1745 osv. oxa- 1526. oxe- 1642—1756) Omöghlighit är genom oxablod och bockablodh borttaghas synderna. Ebr. 10: 4 (NT 1526). Walin Födoämn. 34 (1906).
(1 f) -BLÅSA, r. l. f. (ox- 1719 osv. oxe- 1623—1755) urinblåsa av nötkreatur; särsk. (förr) om torkad o. bearbetad dylik blåsa; jfr blåsa, sbst. 1 a slutet. L. Paulinus Gothus Pest. 81 a (1623). Lyktor med ox- eller svinblåsor i stället för glas. Eneström Finv. 129 (1910). För uppsamlandet av gaser .. begagnade Scheele oxblåsor. SvFolket 6: 132 (1938). —
(1 f) -BLÅTARM. (ox- 1822. oxe- 1755) (†) blåaktig tarmdel på slaktat nötkreatur. Warg 451 (1755). (Korvsmeten) öses uti rena oxblå-tarmar, men ej för fulla. Nordström Matlagn. 14 (1822). —
(1 f) -BRINGA, r. l. f. (ox- 1681 osv. oxe- c. 1710) i sht kok. jfr bringa, sbst. b. HovförtärSthm 1681 A, s. 262. Kokt färsk oxbringa. Krusenstjerna Fatt. 3: 28 (1937). —
1) bromsen Tabanus bovinus Lin., boskapsbroms, fäbroms. Wikforss 2: 253 (1804). Rebau NatH 1: 648 (1879).
2) (föga br.) styngflugan Hypoderma bovis Lin., oxstyng. Lundberg HusdjSj. 488 (1868). Kjellin 171 (1927). —
(1 f) -BRÖST. (ox- 1755. oxe- 1621) (†) kok. jfr bröst 2 d β. Forsius Fosz 54 (1621). HovförtärSthm 1755, s. 726. —
-BÄR, se d. o. —
-DANS. benämning på en svensk grovt burlesk folkdans som utföres parvis av manliga deltagare o. framställer träta o. slagsmål. PT 1897, nr 141, s. 2. —
-DJUR. zool. till 1 f, g: individ av den till familjen slidhornsdjur hörande underfamiljen Bovinæ, som utom tamdjur omfattar bl. a. bison, buffel, jak o. uroxe. Nilsson Fauna 1: 536 (1847). —
-DRIFT. (ox- 1662 osv. oxa- 1749. oxe- 1608—1785) (i sht förr) samling av oxar som framdrives från ett ställe till ett annat; förr äv. allmännare: hjord av oxar. När Oxedriften Drefz emelann Örebro och Gripzholm. GripshR 1608, s. 30. GbgMag. 1759, s. 17 (allmännare). Flodström SvFolk 139 (1918). —
-DRIVARE. (ox- 1740 osv. oxa- 1525—1739. oxe- 1544—1764)
1) (i sht förr) person som driver fram oxar från ett ställe till ett annat; person som följer o. styr en oxdrift; förr äv.: person som köper upp oxar o. driver dem fram till en plats för att sälja dem där; jfr -fösare. G1R 2: 221 (1525). Bödh hans nade vppå ath oxadriffuare skulle giffua skæligt köp. Därs. 4: 171 (1527). Med en för några dagar sedan härifrån afgången oxdrifvare afsände jag några nummer af Upsalatidningen. Ahnfelt Rääf 8 (i handl. fr. 1809). Lundquist Jensen HimmH 81 (1907).
2) (numera knappast br.) astr. i best. form, benämning på stjärnbilden Bootes l. Arctophylax, Björnvaktaren. Lindhagen Astr. 134 (1858).
Ssg (till -drivare 1): oxdrivare-pänningar. (förr) viss skatteprestation. Almquist CivLokalförv. 2: 182 (1919; om förh. på 1500-talet). —
-DRÄKT. (numera knappast br.) draganordning använd vid körande med oxar; jfr dräkt I 2 b. VetAH 1765, s. 174. SD(L) 1897, nr 381, s. 3. —
-DRÄNG. (ox- 1791 osv. oxe- 1554—1694) dräng (se d. o. 2) med uppgift att köra o. sköta oxar. KlädkamRSthm 1554 A, s. 6 b. PT 1900, nr 37 A, s. 3. —
-DRÖG. (ox- 1856. oxe- 1756) (i sht förr) drög (se drög, sbst.1) avsedd att dragas av oxar. ÅgerupArk. Bouppt. 1756. Rääf Ydre 1: 39 (1856). —
(1 f) -DYNGA, r. l. f. (ox- 1720. oxe- 1643—1795) [fsv. yxna dyngia] (†) gödsel av nötkreatur. Månsson Trääg. 3 (1643). Törngren Artill. 3: 130 (1795). —
(1 f, g) -FAMILJ(EN). zool. om den till familjen slidhornsdjur hörande underfamiljen Bovinæ (se under -djur). Öfvergångsform mellan får- och oxfamiljerna. 1Brehm 1: 524 (1874). FoFl. 1926, s. 51. —
(1 f) -FETT. (ox- c. 1755 osv. oxa- 1642. oxe- 1664—1690) Månsson Åderlåt. 114 (1642). AHB 128: 6 (1887). —
(1 f) -FOT. (ox- 1755 osv. oxa- 1541—1636. oxe- 1589—1755)
1) ett nötkreaturs fot; förr äv. kok. (Väsendenas) been stodho rett, men theras fötter woro lijka som oxa fötter. Hes. 1: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: fötterna på en kalv). Oxe fötter, Jnälffwer, Leffrer och blodh. SthmTb. 11/1 1589. Nilsson-Tannér Falkberget ChristSext. 1: 290 (1927). särsk. (†): skinn från nedre delen av ett nötkreaturs ben. De förmögne (ha) kängor af oxe- och koofötter. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 80 (1737).
-FÖSARE. (i sht förr) = -drivare 1. Schultze Ordb. 1307 (c. 1755). VL 1906, nr 101, s. 3. Sakta men säkert är en oxfösares lösen. Karlfeldt NisseT 103 (1936). —
(1 f) -GALLA. (ox- 1756 osv. oxe- 1589—1834) [fsv. oxa galle] jfr galla, sbst.2 Berchelt PestOrs. D 1 a (1589). Oxegalla. Tjänar invärtes för gulsot; samt både utvärtes och invärtes för maskar. Darelli Sockenapot. 80 (1760). HantvB I. 2: 251 (1934). —
(1 f) -GOM. (ox- 1681 osv. oxe- 1664—1755) (numera knappast br.) kok. jfr gom 1. Salé 14 (1664). Kokta oxgommar. Hagdahl Kok. 469 (1879). —
(1 f, g) -HACKARE, m. l. r. zool. fågel tillhörande det i Afrika levande släktet Buphaga Briss. av stararnas familj. 1Brehm 2: 157 (1875). Oxhackare uppträda .. i närheten av större däggdjur, från vilkas hud de plocka insekter. 3NF (1931). —
-HAGE. (ox- 1752 osv. oxe- 1536—1665) inhägnad betesmark för oxar; jfr hage 2 a. G1R 11: 177 (1536). Moberg Rask. 7 (1927). —
-HANDEL. (ox- 1658 osv. oxe- 1662—1740) (i sht förr) jfr handel, sbst.2 11 b. HSH 6: 171 (1658). WoH (1904). —
-HANDLARE. (ox- c. 1755 osv. oxe- 1666—1752) (i sht förr) jfr handlare 3. OrdnLilleTull. 1666, s. I 2 a. —
(1 f) -HARE. (mindre br.) kok. o. slakt. visst köttstycke av slaktat nötkreatur; jfr hare 4, ävensom bog-, fläsk-hare. Oxhare kallas det köttet, som sitter under njuren jemt vid ryggbenen, imellan refbenen och robenet på bakfjärdingen af en oxe. Winberg Kokb. 50 (1761). Siwertz JoDr. 157 (1928). —
-HELG. (ox- 1764 osv. oxe- 1779. -helg (-hälg) 1764 osv. -helgd 1779—1791) (i Värml., förr) benämning på viss marknad i Filipstad, vid vilken en betydande mängd oxar såldes. SvMerc. 1764, s. 157. Wrangel TegnKärlekss. 60 (1916). —
-HERDE. (ox- 1804 osv. oxe- 1764) (numera knappast br.) jfr herde 1. Ekblad 35 (1764). PT 1903, nr 103 A, s. 3. —
(1 f) -HJÄRTA. (ox- 1804—1879. oxe- 1636—1668) jfr hjärta I 1; äv. ss. (beståndsdel i) maträtt. HovförtärSthm 5/3 1636 D. Dalman ÅrsbVetA 1822, s. 253. Hagdahl Kok. 470 (1879).
-HORN. (ox- 1640 osv. oxe- 1549—1762) förr äv. ss. ämnesnamn. Til Lybeck (avsändes) 26 Septembris .. Oxsse horn — 2 fatth. TullbSthm 26/9 1549. SDS 1946, nr 255, s. 5. särsk.
c) (förr) om blåsinstrument bestående av ett oxhorn. Aken Eldsl. 65 (1797). En låt på oxhorn. Fatab. 1931, s. 219.
(1 f) -HUD. (ox- 1525 osv. oxa- 1523—1635. oxe- 1525—1755) [fsv. oxa hudh] G1R 1: 152 (1523). Möbelläder av oxhud under olika stadier av garvningsprocessen. Form 1934, s. 146. särsk. (†) mer l. mindre bildl. i följande ordspr., betecknande att både unga o. gamla dö. Sijr man icke så månge kalfvehudar på väggen som oxehudar. RP 13: 366 (1649). Man förer så många kalfskin, som oxehudar til marcknadz. Scherping Cober 1: 364 (1734). —
-HUS. (ox- 1707 osv. oxe- c. 1580—1773) (i vissa trakter) = -stall. VocLib. avd. 30 (c. 1580). Fatab. 1921, s. 40. —
-HUVUD, se d. o. —
-HYVEL. snick. större hyvel med dubbelt handtag, avsedd att föras av två man. BoupptSthm 23/9 1654. Levander DalBondek. 2: 193 (1944).
-JÄRN. (ox- 1673—1807. oxe- 1680—1848) (förr) järn som bärgsmännen smidde på sina egna hamrar o. för vilket de tillbytte sig oxar o. spannmål av gränsbönderna, som i sin ordning sålde järnet till Norge. Johansson Noraskog 2: 414 (cit. fr. 1673). FörordnÖfversmide 19/12 1807, § 10. SKL (1848).
(1 f) -JÄRPE. kok. oxrulad som stekes omsnörd som fågel; numera vanl. om dylik rätt tillagad av malet kött. HbKokk. 94 (1846). Hoving Matmod. 184 (1905). —
(1 f) -JÄRPKÖTT~02. (numera knappast br.) kok. visst benfritt köttparti av oxe; jfr järpe 2 a, järp-kött 2. Sjöberg Singstock 25 (1832). Oxhjerpköttet, som sitter under njuren, skäres nätt derifrån. Björklund Kokb. 68 (1849). —
-KALV. (ox- 1706—1936. oxe- 1564—1667)
1) till 1: tjurkalv; särsk. om kastrerad tjurkalv. BtFinlH 2: 299 (1667). Stundom varda inga Ko-kalfvar födde, utan bara Oxkalfvar. Broman Glys. 3: 180 (c. 1730). Karlfeldt NisseT 101 (1936).
2) (†) till 1 g, om unge av hankön av vissa idisslare. HFinLappm. 4: 29 (1564; om ren). VetAH 1819, s. 213 (om älg). —
-KARL. (ox- 1885 osv. oxe- 1541) [y. fsv. oxa karl (Arnell Brask Bil. 1)] (förr) person med uppgift att sköta gödoxarna på ngt ställe. AntT XVI. 1: 17 (1541). Hildebrand Medelt. 2: 265 (1885). —
-KEDJA. (förr) kedja varmed en oxes ungefärliga vikt bestämdes; jfr kreaturs-viktband. GbgVBl. 1889, nr 8, s. 1. 2NF 36: 1198 (1924). —
-olja. erhållen ur oxklövfett. (Ekenberg o.) Landin 525 (1892). —
(jfr 2 b) -KOMMUNIST. (förr) medlem av den ortodoxa riktningen av det kommunistiska partiet, vilken oförbehållsamt anslutit sig till den s. k. tredje internationalen. SocDem. 1924, nr 150, s. 6. —
(1 f) -KREATUR~002 l. ~200. (ox- 1797—1884. oxe- 1753) (numera knappast br.) nötkreatur; jfr kreatur 2 a. Kiellberg KonstnHandtv. Garfv. 8 (1753). 2VittAH XXIX. 1: 107 (1880, 1884). —
(1, 1 f) -KROPP. (ox- 1925 osv. oxe- 1558—1826) särsk. om kropp av slaktat nötkreatur. Svart Gensw. G 6 b (1558). —
(1 f) -KRÅS. (numera knappast br.) kok. kollektiv benämning på de matnyttiga inälvorna m. m. i slaktat nötkreatur; jfr krås, sbst.2 1. Hagdahl Kok. 471 (1879). Högstedt KokB 197 (1920). —
-KVARN. (förr) kvarn med snett liggande tramphjul som drevs medelst trampning av oxar. Dalin (1855). —
-KÄRRA. (ox- 1898 osv. oxe- 1773) framdragen av oxar. Barchæus LandthHall. 61 (1773). Bergman MorgStillhL 96 (1937). —
-KÖP. (ox- c. 1755. oxa- 1531—1532. oxe- 1614—1680)
2) (†) pris vartill oxar (kunna) köpas; jfr köp 2. G1R 7: 414 (1531). Ded dyre oxeköp som nu ähr i landed. AOxenstierna 2: 212 (1614). —
-KÖPARE. (ox- 1658. oxe- 1547—1666) (†) = -handlare. G1R 18: 790 (1547). OrdnLilleTull. 1666, s. I 2 a. —
-KÖPMAN. (ox- 1672—1749. oxa- 1559—1757. oxe- 1645—1733) (†) = -handlare. RA I. 1: 639 (1559). ÅgerupArk. Brev 29/3 1757. —
-KÖRARE. (ox- 1804 osv. oxa- 1603. oxe- 1561—1679)
2) (i sht förr) person med uppgift att styra oxar spända för fordon o. d. KlädkamRSthm 1561—65 M, s. 14 a (möjl. till 1). Balck Es. P 7 b (1603). En orientalier är en hastverksmänniska mot en småländsk oxkörare. Karlfeldt NisseT 103 (1936). —
(1 f) -KÖTT. (ox- 1586 osv. oxa- 1541—1739. oxan- 1623. oxe- 1521—1773)
1) kött av nötkreatur, nötkött. SthmSkotteb. 3: 189 (1521). Menar tu at iagh oxakött äta wil? Psalt. 50: 13 (Bib. 1541; Bib. 1917: tjurars kött). Det bästa oxköttet är från djur på 3—5 år. Högstedt KokB 143 (1920).
2) (†) kropp av slaktat nötkreatur. Röckar penningar (dvs. rökningspängar) för 28 st Oxkiött. HovförtärSthm 1727, s. 750.
-LASS. (ox- 1936 osv. oxe- 1678) av oxar draget lass; i sht om så mycket av ngt som kan föras på ett fordon draget av oxar. Fatab. 1913, s. 25 (1678). Lewenhaupt MinnV 222 (1936). —
(1 f) -LÅR, n. (ox- 1734 osv. oxe- c. 1710) kok. Valleria Hush. 44 (c. 1710). Oxlår, benfria, sockersaltade. SvD(A) 1930, nr 341, s. 4 (i annons). —
(1 f) -LÄDER. (ox- 1734 osv. oxe- 1679—1756) grovt läder berett av tjur- l. oxhud. BoupptSthm 3/10 1679. SvSkoT 1927, nr 1, s. 8.
(1 f) -LÄGG, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Broman Glys. 1: 437 (1731) osv.); i bet. 2 äv. -LÄGGA, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Valleria Hush. 54 (c. 1710) osv.) ((†) -er (möjl. att hänföra till sg. -lägg) Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 97 (1696: oxlaggerna, pl. best.), Samzelius Blomst. 25 (1760)). (ox- 1696 osv. oxa- 1628—1690. oxe- 1578—1792. oxo- 1642. -laggerna, pl. best. 1696. -leg 1685. -läga 1697, 1727. -lägg (-legg) 1578 osv. -lägga 1697 osv.) [fsv. oxalägger]
1) om ben på l. av nötkreatur; jfr lägg, sbst.1 1 o. 1 b. Schroderus Dict. 70 (c. 1635). Sahlstedt (1773). Såppa på oxlægg. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Lagerlöf HomOd. 252 (1908). särsk. oeg., i fråga om människa: långt o. kraftigt ben. Strömborg Runebg 1: 47 (1880).
2) [rörande anledningen till namnet se Lyttkens Växtn. 399 (1906)] (numera knappast br.; se dock a) växt tillhörande släktet Primula Lin., viva. Haartman Linné Indeln. 27 (1753). Liljeblad Fl. 82 (1792). särsk.
a) (fullt br.) Primula veris Lin. (Primula officinalis Jacq.), gullviva, yxlägg. BOlavi 16 a (1578). Månsson Ört. 261 (1628). Browallius Elida 217 (1938).
b) (†) Primula elatior (Lin.) Schb., trädgårdsviva. Then andre Oxelegg vthan lucht. Franckenius Spec. D 2 a (1659). Rudbeck HortBot. 94 (1685).
c) (†) Primula farinosa Lin., majblomster, majviva. Oxelegg med purpurblomma. Rudbeck HortBot. 94 (1685). Bromelius Chl. 90 (1694). Lindestolpe FlWiksb. 30 (1716).
Ssgr (till -lägg 2 a): oxläggs-, förr äv. oxlägg- l. oxlägge- l. oxlägger-blomma. (-lägg- 1730—1777. -lägge- 1765. -läggs- 1698—1759) ApotT 1698, s. Q 1 a. PH 11: 299 (1777).
-blomster. (-lägg- 1762. -lägge- 1613—1765) Chesnecopherus RegIter E 2 a (1613). Bruno Gumm. 48 (1762).
-rot. (-lägg- 1727. -lägge- 1759, 1765. -läggs- 1698) ApotT 1698, s. Q 1 a. Haartman Sjukd. 131 (1759, 1765).
-vin. (-lägge- c. 1710—1949. -lägger- 1762. -läggs- 1919) (förr) berett av gullvivor m. m. Valleria Hush. 54 (c. 1710). Lindgren Läkem. 106 (1919; om ä. förh.). Idun 1949, nr 25, s. 9 (om ä. förh.). —
-MARKNAD. (ox- 1753 osv. oxa- 1559. oxe- 1587—1773) (i sht förr) för försäljning av oxar; jfr kreaturs-marknad. RA I. 1: 639 (1559). TurÅ 1938, s. 219. —
(jfr 2) -MICKEL. (ox- 1697 osv. oxe- 1745—1828) [ordets ursprungliga bet. är möjl.: bonde som föser oxar l. sköter dem; se Hjelmqvist Förnamn 211 (1903)] (vard.) trög o. lat l. obelevad o. plump l. tölpaktig l. dum person. Weise 361 (1697). (Ungdomen borde) icke vara oxemikler utan höfviske med fruntimbret och alla. HSH 1: 40 (c. 1800). Har ni inte hört på berättelsen, era oxmicklar? Engström Milst. 91 (1929). —
-MOTARE. (vard.) person med uppgift att vakta l. driva oxar. Strindberg SvÖ 2: 187 (1883). (Vi) sjöngo ut vid trossarna snarare som oxmotare än som sjömän. GHT 1905, nr 233 B, s. 4. —
(1 f) -MULE, r. l. m.; äv. (numera bl. i bet. 3) -MULA, r. l. f. (ox- 1785 osv. oxe- 1636—1733. -mul (-muull) 1636. -mula 1636—1807, 1919 (: oxmulor, pl.). -mule 1660 osv.)
1) mule (se mule, sbst.2 1) på l. av oxe; särsk. (förr) använd ss. maträtt. HovförtärSthm 10/6 1636 C. Högstedt KokB 197 (1920).
2) (†) växten Pedicularis palustris Lin., kärrspira. Dybeck Runa 1845, s. 70 (1660). Bromelius Chl. 22 (1694).
Ssg (till -mule 1): oxmule-sko. (förr) framtill mycket bred sko, som var bruklig under 1500-talet. Hägg Fotbeklädn. 58 (1873). —
(1 f) -MÄRG. (ox- 1745 osv. oxe- 1578—1739) jfr märg 1. BOlavi 125 a (1578). (Ekenberg o.) Landin (1894).
Ssgr: oxmärg- l. oxmärgs-ben. (numera bl. tillf.) kok. märgben. HovförtärSthm 3/5 1745 A. Därs. 1755, s. 51.
-MÖTE. (ox- 1898. oxe- 1732—1736) (i vissa trakter) oxmarknad. VAccisrP 26/10 1732. VRP 7/7 1736. jfr: Fämarknad, eller som det på hyfsad småländska heter: oxmöte. Anholm Norm. 200 (1898). —
(1 f) -NJURE. särsk. ss. ingrediens i maträtt. Sjöberg Singstock 32 (1832). Hagdahl Kok. 470 (1879).
-OK. (ox- 1594 osv. oxe- 1525—1756) (numera i sht i fråga om ä. l. utländska förh.) använt vid körning med oxar. G1R 2: 268 (1525). Martinson Kvinn. 43 (1933). —
-PANNA. en oxes panna. Tranér Anakr. 170 (1829, 1833). särsk. (†) oeg., om bred panna hos häst. ARetzius hos Billing Hipp. 76 (1836). —
-PAR. (ox- 1831 osv. oxe- 1669) par av (förspända) oxar. Med lijka Oxepaar, wäl kiöres Lind och träde. CupVen. B 2 b (1669; i bild). Höijer Thukyd. 1: 589 (1831). —
-PIK. (i fråga om orientaliska förh.) pik varmed oxar pådrivas. Dom. 3: 31 (öv. 1862; Bib. 1541: heerdastaff). Den .. som går bakom plogen och har sin berömmelse i att hantera oxpiken. Syr. 38: 25 (Apokr. 1921; Bib. 1541: then gerna oxanar medh gijsslenne driffuer). —
-PISKA, r. l. f. (ox- 1639 osv. oxe- 1652—1729) piska varmed oxar pådrivas. Schroderus Comenius 390 (1639). Palmblad Nov. 4: 13 (1851). —
(2) -PROMOTION. (†)
1) promotion vid vilken doktorer (l. magistrar) kreerades utan tillräckliga kunskaper. Han hade blifvit Magister på en tid, då ännu inga så kallade oxpromotioner existerade. JournLTh. 1813, nr 12, s. 3. Tholander Ordl. (c. 1875).
2) bildl., om ordensutdelning. Herr Assessoren har sett af tidningarna at jag den 28 slank med på oxpromotion. Berzelius Brev 9: 121 (1815). —
-PÄNNINGAR. (ox- c. 1777. oxe- 1547—1560)
1) (†) pänningar avsedda för inköp av oxar l. erhållna gm försäljning av oxar. G1R 18: 792 (1547). Hallenberg Mynt 339 (i handl. fr. 1560).
(1 g) -REN, m. l. r. (ox- 1732 osv. oxe- 1559—1736) kastrerad hanne av ren; äv.: rentjur. HFinLappm. 4: 22 (1559). BygdFolk 1: 30 (1927).
(1 f) -REV, n. kok. om köttet på revbenen av nötkreatur, använt ss. maträtt. Klint (1906). Nilsson HistFärs 45 (1940). —
(1 f) -RYGG. (ox- 1559 osv. oxa- 1555—56. oxe- 1558—c. 1710) särsk. (föga br.) kok. om ryggstycket av slaktat nötkreatur, använt ss. maträtt. KryddRSthm 1555 —56, s. 21. Arnell Smith Hill 1: 190 (1829). —
-SKO, r. l. m. (ox- 1869 osv. oxe- c. 1753) skydd av järn, anbragt under klövarna på dragoxar; jfr häst-sko. Dalin Vitt. 6: 103 (c. 1753). Martinson Rågv. 83 (1935). —
(1 f, g) -SLÄKTE(T). zool. om den tama djurarten Bos taurus Lin., nötkreatur; äv. i allmännare anv., om den till slidhornsdjuren hörande underfamiljen Bovinæ, oxdjur. Buffeln är en art af Oxslägtet. Gravander Buffon 1: 150 (1806). Almström Handelsv. 510 (1845). —
-SPANN, n. par av oxar spända för fordon l. redskap o. d. ÅbSvUndH 34: 69 (1842). SvFolket 1: 136 (1938; om ä. förh.). —
-SPATT. veter. hos häst: ansvällning på hasens yttersida, kospatt, skakelspatt. Florman HästKänned. 121 (1794). 2NF 11: 42 (1909). —
-STALL. (ox- 1734 osv. oxa- 1620—1738. oxe- 1699—1755) stall för oxar. Phrygius Föret. 22 (1620). Fatab. 1932, s. 94. —
-STALLNING. (ox- 1726—1943. oxa- 1730. oxe- 1694—1773) (numera bl. i fråga om ä. förh.)
1) gödande av oxar som hållas i stall. Stiernman Com. 5: 445 (1694). Barchæus LandthHall. 39 (1773). HT 1943, s. 346.
2) konkret, om samtliga oxar som samtidigt gödas på ett ställe. Stutelängan finnes uti thet tillstånd .. at then endast af stötter .. uppehålles, så at oxestallningen med lifsfara ther vistas kan. ÅgerupArk. Syneprot. 1748. LdVBl. 1815, nr 100, s. 3. —
(1 f) -STEK, r. l. f. (ox- 1672 osv. oxa- 1557—1559. oxan- 1623. oxe- 1557—1766) kok. stek av nötkött; äv. slakt. om nötkött lämpligt för stekning. VinkällRSthm 1557. —
-STOCK. (†) dragstång använd vid körning med oxar. Brauner Åker 180 (1752). Wijnblad Tegelbr. 80 (1761). —
(1 f) -STYNG. styngflugan Hypoderma bovis Lin. Dannström Hering 147 (1848). Hanström MännParasit. 166 (1933). —
a) kok. koll., ss. ingrediens i maträtt. Soppa på oxsvans. Hagdahl Kok. 146 (1879; rubrik). Cirka 300 kg. oxsvans. TLev. 1901, nr 13, s. 2.
b) (†) koll., om tagel från nötkreaturssvansar. Ännu bättre (än av grova snören) äro de (telnar), som snos af tagel eller ox-svans. SkandFisk. Bih. 9 (1837).
Ssg (till -svans a): oxsvans-soppa. kok. kokad på nötkreaturssvans m. m. Dalin 2: 770 (1855). StKokb. 269 (1940). —
(1 f) -SYLTA, r. l. f. (ox- 1685—1918. oxe- 1685—1755) (numera knappast br.) kok. maträtt tillagad av köttet av huvud o. vissa inre organ m. m. av nötkreatur. HovförtärSthm 1685 A, s. 338 (för tvätterskor o. ”vakhustrur”). SvKock. 27 (1837). 2NF 27: 1391 (1918). —
(1 f) -TALG. (ox- 1762 osv. oxe- 1664—c. 1710) nötkreaturstalg. Salé 36 (1664). HantvB I. 1: 234 (1934). —
-TISTEL l. -TISTE. (ox- 1825—1841. oxa- 1868. oxe- 1753—1773) (†) tistelstång använd vid körning med oxar. BoupptVäxjö 1753. Hyltén-Cavallius Vär. 2: XXXII (1868). —
-TORG. (ox- 1804—1932. oxa- 1640) (i sht förr) torg där oxar säljas. Linc. (1640; under boarius). 2LundagKron. 388 (1921; äldre benämning på ett torg i Lund). —
-TULL. (ox- 1935. oxe- 1554 (: oxetullspengar)—1650) (förr) avgift som erlades för oxar som (för försäljning) fördes till stad l. marknadsplats. Stiernman Com. 2: 399 (1645). Att oxtull år 1554 uppbars i Örebro för 1782 oxar. Heckscher SvEkonH 1: 128 (1935).
Ssg: oxtulls-pängar. (förr) om pänningmedel som inflöto gm ”oxtullen”. Forssell Hist. II. 1: 103 (i handl. fr. 1554). —
(1 f) -TUNGA. (ox- 1636 osv. oxa- 1538—c. 1645. oxe- 1558—1868. oxen- 1698) [fsv. yxna tunga]
1) ett nötkreaturs tunga; särsk. kok. ss. maträtt; äv. koll. KryddRSthm 1555—56, s. 18. SvD(A) 1930, nr 341, s. 4.
2) [jfr lat. buglossum ss. växtnamn] ss. namn på växter av familjen Boraginaceæ, i sht sådana med sträva blad.
a) om (arter av) släktet Anchusa Lin.
α) om arten Anchusa officinalis Lin., äv. i uttr. vanlig, förr äv. gemen oxtunga. VarRerV 58 (1538). Franckenius Spec. B 1 a (1638). IErici Colerus 1: 165 (c. 1645). Bolin Åkerogräs. 112 (1926). Hultén AtlVäxt. 2: 374 (1951).
β) i allmännare anv., ss. beteckning för släktet Anchusa Lin. Palmberg Ört. 215 (1684; häri trol. inbegripet en del till Anchusa nu icke räknade arter). Serenius Iiii 3 a (1757). Liljeblad Fl. 81 (1792). Svensson Kulturv. 465 (1893). Hylander Prydn. 31 (1948). särsk.
γ’) (†) i uttr. oäkta l. mindre l. vild oxtunga, om Anchusa arvensis (Lin.) M. Bieb. (Lycopsis arvensis Lin.), fårtunga, rast. Palmberg Ört. 215 (1684: den mindre Oxetunga, med skarpstickande blad). Bromelius Chl. 12 (1694: Oächta will Oxetunga, norsk Borras). Serenius Iiii 3 a (1757).
b) (†) om arter tillhörande andra släkten än Anchusa.
α) Borago officinalis Lin., boretsch, gurkört, stofferblomma; i sht i uttr. välsk oxtunga. Franckenius Spec. B 1 a (1638: Welsk Oxetunga). Tillandz (1683: Wälsk oxetunga). Serenius (1734, 1757; under borage).
β) i uttr. röd oxtunga, om Alkanna tinctoria (Lin.) Tausch (Anchusa tinctoria (Lin.) Desf.), vars rot ger ett rött färgämne. Franckenius Spec. A 3 a (1638). Åstrand (1855).
γ) i uttr. oäkta vild oxtunga, om Lithospermum arvense Lin., sminkrot. Franckenius Spec. A 3 a (1659).
δ) i uttr. vidöppen spansk oxtunga svartbrun, om Nonea vesicaria (Lin.) Rchb. (Lycopsis vesicaria Lin.). Rudbeck HortBot. 8 (1685).
ε) i uttr. vild l. välsk oxtunga, om Echium vulgare Lin., blåeld(?). Franckenius Spec. B 3 b (1659: welsk Oxetunga, wild Oxetunga med tistelbladh). Lindestolpe FlWiksb. 11 (1716).
3) (förr) benämning på ett slags kort svärd l. dolk med bred, mot spetsen avsmalnande klinga. Balck Idr. 3: 376 (1888).
Ssgr (i allm. till -tunga 2 a α; i sht farm.): oxtung- l. oxtunge-blomma. (-tunge-) ApotT 1698, s. Q 1 a. Haartman Sjukd. 251 (1759).
-blomster. (-tung- 1698—1739. -tunge- 1589—c. 1645) Berchelt PestOrs. H 6 b (1589). ApotT 1739, s. 28.
-gräs. (-tunge- 1688—1765. -tungo- c. 1645—c. 1740) (†) = -tunga 2 a. IErici Colerus 2: 142 (c. 1645). Haartman Sjukd. 343 (1765).
-pastej. (-tunge- 1636—c. 1710. -tunger- c. 1600) (förr) kok. till -tunga 1. Loenbom Upl. 4: 101 (c. 1600). Valleria Hush. 10 (c. 1710).
-rot. (-tung- 1855. -tunge- 1650—1930) 1) till -tunga 2 a α. Hildebrand MagNat. 247 (1650). Gentz Lindgren (1930). 2) till -tunga 2 b β; i sht i uttr. röd oxtungrot. ApotT 1698, s. 61. Åstrand 12 (1855). Lindgren Läkem. (1891, 1902).
-sirap. (-tunge-) (förr) ”sirap” beredd av oxtunga (i bet. 2 a α). ApotT 1698, s. 84. Därs. 1739, s. 80.
-socker. (-tunge-) (förr) socker tillsatt med oxtunga (i bet. 2 a α). Berchelt PestOrs. F 7 a (1589).
-svamp. (-tung- 1863 osv. -tunge- 1888) bot. till -tunga 1: svampen Fistulina hepatica Fr., leversvamp, som liknar en oxtunga. Smitt Svamp. 54 (1863).
-vatten. (-tunga- 1578. -tunge- 1613—1739) (förr) vattendestillat på oxtunga (i bet. 2 a α). BOlavi 3 b (1578). ApotT 1739, s. 3.
-ört. (-tung- 1816 osv. -tunge- 1642—1906. -tungos- 1642) = -tunga 2 a α. Månsson Åderlåt. 43 (1642). Kjellin (1927). —
(2) -TUR. (vard., numera knappast br.) oväntad l. oförtjänt framgång; jfr bond-tur. SvTyHlex. (1851). WoJ (1891). —
-VAKTARE. (ox- 1751—1872. oxa- 1539—1586. oxe- 1579—1755. oxen- 1578) (†) person med uppgift att vakta o. sköta oxar. VaruhusR 1539, s. 24 b. SvTyHlex. (1872). —
-VECKA. (i vissa trakter) bildl., om tung arbetsvecka. Innan de långa oxveckornas slit och arbetsdagarnas möda åter tog vid på allvar. Bengts Fäd. 40 (1921). SvD(B) 1944, nr 15, s. 4 (om veckorna mellan midsommar o. jul). —
(1 f) -VOM. särsk. (föga br.) kok.; äv. koll. Wikforss 2: 254 (1804). Sjöberg Singstock 82 (1832). 1 1/2 à 2 kg. oxvåm och juver. Högstedt KokB 197 (1920). —
-VÄG. (ox- 1718 osv. oxe- 1587—1807)
2) (numera mindre br.) bildl., om den vanliga l. mödosamma l. långsamma vägen, på vilken man i vanliga fall säkrast når ett visst mål; ofta i sådana uttr. som gå oxvägen, (gå) den vanliga l. stora oxvägen, (gå) den gamla o. vanliga vägen, (gå på) trampade stigar l. (i) de gamla hjulspåren. VgFmT II. 6—7: 120 (1587). GHT 1912, nr 271, s. 8. —
-VÄNDNINGS-VIS, adv. [efter gr. βουστροφηδόν (se bustrofedon)] språkv. bustrofedon. En läsning, som gick vexelvis ifrån höger till venster, och ifrån venster till höger, hvarannan rad .. sades ske βουστροφηδόν ”oxvändningsvis”. Almqvist GrSpr. 17 (1837). Fornv. 1937, s. 135. —
-YDD. (-yda 1600 (: oxydor, pl.). -ydd 1898 osv.) [sv. dial. oksydd] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) oxtöm. GripshR 1600, s. 172. Lindqvist Herr. 362 (1917). —
-ÖGA. (ox- c. 1550 osv. oxe- 1638—1757)
1) en oxes öga; ofta oeg.: öga som erinrar om en oxes; jfr ko-öga 1. En Juno med stora oxeögon. Scherping Cober 2: 104 (1737). Holmberg Mann Lotte 95 (1946).
2) oeg., om föremål o. d. som i ngn mån erinrar om en oxes öga; särsk.
a) [efter fr. œil-de-bœuf] (numera knappast br.) rund l. oval fönsteröppning. Murberg FörslSAOB Bih. (1791). Det brutna tegeltaket prydes av några runda kupor, œils-de-bœuf, oxögon, brukar man kalla dem. Fatab. 1931, s. 107.
b) i teatersalong: sluten loge försedd med rund l. oval åskådaröppning. Lindfors (1824). Priserne för Andra Radens Oxögon. DA 1825, nr 279, s. 1. Heidenstam Kastanj. 91 (1935).
c) (förr) om vid tillvärkning av fönsterglas efter äldre metod (s. k. månglas) bildade runda, linsformiga glasskivor, som förr användes ss. glas i lyktor, vissa fönster o. d. UB 4: 515 (1873). SD(L) 1900, nr 531, s. 2.
f) kok. stekt ägg; äv. om vissa äggrätter. Lind (1749; under ochsen-aug). Äggpannkaka (våra oxögon). AFSoldan (1852) hos Aho Soldan 249.
g) ss. namn på växter.
α) (†) Chrysanthemum segetum Lin., gullkrage; i uttr. gul oxöga. Franckenius Spec. B 1 b (1638). Tillandz B 2 b (1683).
β) (†) Chrysanthemum leucanthemum Lin., prästkrage; förr äv. i uttr. vit oxöga. 2LinkBiblH 4: 70 (c. 1550). Hwijt Oxeöga. Franckenius Spec. B 1 a (1638). Fries Ordb. (c. 1870; fr. Skåne).
γ) (†) Anthemis arvensis Lin., åkerkulla; i uttr. vitaktigt oxöga med röllekas blad. Rudbeck HortBot. 20 (1685). Bromelius Chl. 13 (1694).
δ) (†) Anthemis tinctoria Lin., färgkulla; äv. i uttr. gult oxöga l. (gult) oxöga med röllekas blad. Tillandz A 7 a (1683). Rudbeck HortBot. 20 (1685). Oxeöga med Rölekas blad. Lindestolpe FlWiksb. 6 (1716). Dens. Färg. 84 (1720).
η) Pulsatilla vulgaris Mill., backsippa. BotN 1893, s. 134 (fr. Uppl.). Därs. 1903, s. 101 (fr. Uppl.).
ϑ) Agrostemma githago Lin., kornnejlika, klätt; i sht i pl. Liljeblad Fl. 244 (1816). SödermNyh. 1895, nr 130, s. 3.
h) (föga br.) meteor. litet moln som stundom visar sig i Afrika söder om ekvatorn o. som förebådar en orkan. Wetterbergh KärlAff. 86 (1852). Det s. k. ”oxögat”, som hastigt vidgar sig i form af en tratt. Rubenson Meteor. 102 (1880). Stenfelt (1920). —
-ÖGD, p. adj. (mera tillf.) som har ögon som påminna om en oxes. Phosph. 1811, s. 77. Bengtsson Linklater JuanAmer. 171 (1931). —
-ÖRA. (ox- 1640 osv. oxa- 1739. oxe- 1638—1757)
2) ss. namn på växter.
a) Pulsatilla vulgaris Mill., backsippa; i sht i pl. Franckenius Spec. E 1 b (1638). Lindgren Läkem. (1902).
b) (†) i uttr. vita oxöron, om växten Pulsatilla vernalis Mill., mosippa. Rudbeck HortBot. 94 (1685).
d) (i vissa trakter) i uttr. blå oxöron, om växten Gentiana pneumonanthe Lin., höstklocka. Fries BotUtfl. 3: 222 (1864; fr. Småland).
e) (†) viss växt tillhörande familjen Vacciniaceæ(?). (Sv.) Oxöra, (lat.) Vaccinium. Linc (1640). (Sv.) Oxaöra, (lat.) Vaccinium. Schenberg (1739).
-BEN, se A. —
-BETE, -BLOD, se A. —
-BRÄCKA, f. växten Ononis spinosa Lin. (Ononis campestris Koch), puktörne. Linc. (1640; under anonis). —
-DRIFT, -DRIVARE, se A. —
-FALL, se D. —
-FETT, -FOT, se A. —
-GÄRD, se D. —
-HOP, -HUD, -KÖP, -KÖPMAN, -KÖRARE, -KÖTT, -LÄGG, -MARKNAD, se A. —
-RYGG, -STALL, -STALLNING, -STEK, se A. —
-STÄRKE, sbst. en oxes styrka. Then ey har samma Läru, / Han måste wist vthestå. / Han (dvs. Luther) kom i Oxastärke, / Och närmera stodh i wård. Bureus Nym. 11: 14 (1637; i bild). —
-TISTEL, -TORG, se A. —
-TRÄCK, se D. —
-TUNGA, -TÖM, -VAKTARE, -ÖRA, se A.
C (†): OXAN-KÖTT, -STEK, se A.
D (†): OXE-BEN, se A. —
-BET, se B. —
-BETE, -BLOD, -BLÅSA, -BLÅTARM, se A. —
-BRINGA, se A. —
-BRÄNNE. brännjärn för märkande av oxar; jfr bränne 2. ÅgerupArk. Bouppt. 1744. Därs. Bouppt. 1755. —
-BRÖST, -DRIFT, -DRIVARE, -DRÄNG, -DRÖG, -DYNGA, se A. —
(1 f) -FALL. (oxa- 1527—1558. oxe- 1525—1760) kropp av slaktat nötkreatur, oxkropp; äv. övergående i bet. av en måttsenhet: (mängden av) allt kött på ett slaktat nötkreatur; jfr fall II 3 samt nöts-fall. G1R 2: 266 (1525). 30 st oxssefall oxekiöt. HovförtärSthm 1619—20 A, s. 28. jfr: Skal jag ofra honom et Pythagoriskt oxefall, eller en hel Hecatombe af uprigtiga taksägelser. GbgMag. 1760, s. 212. —
-FETT, se A. —
-FOT, se A. —
-GALLA, -GOM, se A. —
-GÄLD, se B. —
-GÄRD. (oxa- 1527. oxe- 1535—1878) skatt utgående i oxar. G1R 4: 38 (1527). HA 6: 144 (1878; om förh. c. 1560). —
-HAGE, se A. —
-HAMN. en oxes gestalt. Dryselius Måne 29 (1694). (Gefion) förvände fyra Jättar, sina söner, i oxehamn och spände dem före (dvs. framför plogen). Afzelius Sag. 1: 43 (1839). —
-HANDEL, -HANDLARE, -HELG, -HERDE, -HJÄRTA, -HORN, -HUD, -HUS, se A. —
-JÄRN, se A. —
-KALV, -KARL, se A. —
-KREATUR, -KROPP, -KÄRRA, -KÖP, -KÖPARE, -KÖPMAN, -KÖRARE, -KÖTT, -LASS, -LUNGA, -LÅR, -LÄDER, -LÄGG, -MARKNAD, -MICKEL, -MULE, -MÄRG, -MÖTE, -OK, -PAR, se A. —
-PISKA, se A. —
-PÄNNING, -REN, -RYGG, se A. —
-SKO, se A. —
-SKRIVARE. ”ämbetsskrivare” som förde bok över tillförsel o. utlämnande av oxar. KlädkamRSthm 1555 K, s. 176 b. —
-STALL, se A. —
-STALLNING, se A. —
-STATIE. beräkning l. överslag över (behövliga) slaktoxar (ss. skatt). Gustaf II Adolf 504 (1625). —
-STEK, -STUT, -SYLTA, -TAGEL, -TALG, -TARM, se A. —
-TISTEL, se A. —
(1 f) -TRÄCK. (oxa- c. 1645. oxe- 1694—1762) IErici Colerus 1: 93 (c. 1645). Bruno Gumm. 169 (1762). —
-TULL, -TUNGA, -TÖM, se A. —
-VAKTARE, se A. —
-VÄG, se A. —
-VÄRDE. värdet av en oxe; jfr ko-värde. Så hafuer .. Nils biörn i Rakanäs låtit inbinda, renouera eller förnya vår Biblia, och ther på bekostat halft oxevärde. KyrkohÅ 1902, MoA. s. 81 (1604). —
-ÖGA, -ÖRA, se A.
E (†): OXEN-TUNGA, -VAKTARE, se A.
F (†): OXO-LÄGG, se A.
2) till 2; om person: enfaldig, dum; nötaktig. Dähnert 211 (1746). Hon .. sade, at jag var dum och oxaktig. Nordforss Aftonm. 13 (1796). Östergren (1934).
Avledn.: oxaktighet, r. l. f. —
OXNA, v. [sv. dial. oksna, om ko: vara brunstig; om tjur: betäcka]
1) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) till 1; om ko: vara brunstig; om tjur: betäcka. Broman Glys. 3: 13 (c. 1730). Därs. 182.
Spalt O 1730 band 19, 1951