| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
ÅT å4t, prep. o. adv.
I. ss. prep. med utsatt (l. ss. rel. pron. utelämnat l. i komparativ bisats l. attributiv inf.-förb. underförstått) styrt led. — jfr DÄR-, HÄR-, VAR-ÅT.
Anm. I fsv. styrde prep. åt dat., men efter mönster av motsv. stående uttr. med till (jfr TILL I anm. 1:o) förekommer den i ä. språkprov ngn gg med det styrda ledet i gen., i sht i bet. 1, särsk. i uttr. åt havs l. skogs (se HAV 1 b, SKOG 1 f).
A. i rumslig bet. (o. i bildl. anv. därav).
1) (utom i a o. i ÅTMINSTONE (jfr c α) numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) för att ange mål l. rumslig slutpunkt för förflyttning o. d.: till (se d. o. I 1); särsk. dels i förb. med sådana verb l. sbst. som resa, dels styrande ortnamn; äv. med huvudsaklig tanke på befintlighet (se b); jfr 2 a. Kære Swoger Actar iak sænde naagre knechther aath Skane. G1R 1: 57 (1523). Min visitations resa åth Börcklinge, Wendel, Tierp etc., then jagh nu på stunden .. achter företagha. OxBr. 12: 75 (1638). (Några) längta wäl .. åth Himmelen, dock äre the intet slätt frij för the kötzlige Lustars Frestelser. Preutz Kempis 394 (1675). Hwaraf iag inhämtat, att min käre Broder då warit resfärdig åth Österbotn. MennanderBr. 3: 374 (1734). Man trodde honom rest åt landet. Wetterbergh Selln. 138 (1853). Jag kan inte få komma åt kyrkan mer än hvar tredje söndag. Lönnberg Skogsb. 59 (1881). I mars gick jag åt Baggböle och där fick jag genast arbete. Lindgren OrmVäg 123 (1982). — särsk.
a) (fullt br.) i uttr. som av nutida språkkänsla närmast uppfattas ss. hörande till 2 (äv. i anv. som motsvarar b), dels i sådana uttr. som stiga ngn åt huvudet (se HUVUD 1 h β), dels (vard.) i sådana bildliga uttr. som åt fanders l. helvete l. pepparn l. skogen o. d. (se FANDERS 3 b, HELVETE 2 a, b, PEPPAR 2 d, SKOG 1 i ε).
b) med huvudsaklig tanke på (efter förflyttningen uppnådd) befintlighet; förr äv. i uttr. åt rad (se RAD, sbst.1 5 d); jfr a, c (β α’) o. TILL I 3. 1Kon. 7: 2 (Bib. 1541). At mig tå synes, det hade kunnat skie .. antingen i Hio, Wadstena eller åt Wisingzöö. HB 2: 322 (1597). Jag kiende dem intet ty det war mörckt, men en gosse kiende dem som nu är åth Stockholm. UUKonsP 13: 56 (1678). Äfven åt denna trakt i Norge var åkerbruket litet kultiveradt. Forsström Dagb. 89 (1800). Herrskapet var åt kyrkan. SDS 1897, nr 482, s. 2.
c) i bildl. anv.; äv. i anv. som motsvarar b (se särsk. β α’). — särsk.
α) († utom i ÅTMINSTONE) i fråga om att ange maximum l. minimum för ngts tillämplighet l. giltighet o. d., styrande superl., särsk. högst (se HÖG, adj. 12 b), mest (se MEST I 2 b), senast (se SEN, adj. 5 a), sist (se SIST, adj. III 2, 4 b); jfr TILL I 5 (d α). G1R 1: 195 (1524). På thet .. vndersåtherne .. skole beflithe sigh om att bygge theris rådh huus af steen sampt andre stenhuus eller åtth thet minste steengaffler vth medh torgett. PrivSvStäd. 3: 556 (1586). VDAkt. 1788, nr 238.
β) i tidsadverbiella uttr. särsk.
α’) styrande tidsangivelse; förr äv. händelse o. d. som utgör tidsbestämmande tillfälle; jfr 2 h α o. TILL I 8. Sitter quar (när han får bud), bötthe Sex öre, sitter han quar ått andra bud, bötte aderton öre. Skråordn. 266 (1589). Åt Måndagz Morgonen kom Pedr Michelson efftr min begäran, och strax förlickte iag Pedr och Anders. VDBötB 1632, s. 186. Jag ringer dej nån dag åt veckan så kan vi gå. Carlsson Hel 119 (1953).
β’) (†) i uttr. med bet.: till sist l. slut; särsk. styrande lykt (jfr LYKT, sbst.1 2 a), sist (se SIST, adj. III 4 a); jfr TILL I 13 d. Förr än .. (vätskan) åt lychtone bryther vth, och faller. Stiernhielm Arch. B 1 b (1644). Peringskiöld Hkr. 1: 175 (1697).
γ) (†) i resultativ anv., särsk. i uttr. komma åt skada (se SKADA, sbst. 1 g; jfr TILL I 11), köpa åt godo köpe, köpa till gott pris (jfr KÖP 2 o. TILL I 12 b). Mongen köper först åt godho köpe, men sedhan betalar han thet dyrt nogh. Syr. 20: 12 (öv. 1536). TbLödöse 56 (1587).
2) för att ange riktmärke för rörelse l. förflyttning o. dyl. l. riktning i vilken ngt (l. ngn) sträcker l. utbreder l. vänder sig l. (in)rikta(t)s o. d.: mot (se MOT, prep. osv. I 1 a, 3); ofta motsatt: från (se d. o. 5); särsk. dels i fråga om kroppsrörelse ägnad att uppfattas på mer l. mindre förutsägbart sätt av den som den riktas mot (i sht förr särsk. dragande o. riktande av vapen o. d.), dels styrande led som betecknar ände l. yttre del av ngt, dels i uttr. åt ngt till (se TILL II 2 a slutet), dels i uttr. åt sidan (se SIDA, sbst. 16 a); äv. med inbegrepp av kontakt (se g); jfr 1 a o. TILL I 2. Hon hade nickat menande åt mig hela tiden. Han pekade finger åt dem. Ke(m)mene(re)ne skwle beskatta larens howisk for th(et) ha(n) røchte syn korda(re) paa bron aat michel. OPetri Tb. 15 (1524). Tå hafwa Englarna åter fördt hans Siäl åt Himmelen, men hon är aff Dieflarna worden vptagin på Wäghen. Schroderus Os. 2: 291 (1635). Lijarna som äro krokote åt udden. Serenius EngÅkerm. 193 (1727). Jag .. makade mig till kakelugnen .. och hölt blessurerne åt wärmen. Roland Minn. 71 (c. 1748). Åt skyn opp, / Med glädtigt lopp / Liten fogel sig svingar så fort. Geijer Skald. 134 (1814, 1835). (Hon) visade .. med en artig åtbörd åt bordet, bedjande om ursäkt för det hon hindrade mig att supéra. Ljunggren Ber. 14 (1880, 1892). Dammen i kungsådran ledde mesta vattnet öfver åt midtgrenen, och vattnet i ån hade i allmänhet ”dragit” åt denna gren. 1NJA 1909, s. 143. — jfr BORT-, FRAM-, INNAN-, NED-, NORD-, UT-ÅT m. fl. — särsk.
a) i fråga om ngns förflyttning, styrande led som betecknar ställe l. område o. d., särsk. ortnamn; i ä. språkprov svårt att skilja (l. utan klar avgränsning) från 1. Worth kriigxfolk och skep som wij nw wtsende tiil siøøs in aath Gutlandt. G1R 1: 218 (1524). Der af hon förskrecktes fast / Och lop ått skogen hasteligh. Asteropherus 5 (1609). Från Helsingborg tog Hans Maj:t wägen åt Örebro. Nordberg C12 1: 55 (1740). Sedan folkskaran anländt till Jakobs torg, blef mängden .. upprepade gånger högljudt uppmanad att skingra sig och gå åt Jakobsgatan. PT 1902, nr 92 A, s. 3. De göteborgare som resa åt Alingsås eller Varberg på onsdagsmorgonen få vara med om pressbyråns premiär för kvinnliga tidningsförsäljare på tågen. SvD(A) 7/4 1943, s. 10.
b) (numera bl. tillf.) i fråga om att sikta (se SIKTA, v.1 3 a) på ngn l. ngt; äv. mer l. mindre bildl. Han .. kastadhe stenar åt Dauid, och åt alla konung Dauidz tienare. 2Sam. 16: 6 (Bib. 1541). Juncker Olof, då denne .. måste giömma sig i skåpet, och hade snart blifwit ihiählskuten af dee lustige giästerna, som .. wille skiuta till måhls åth skåpet. KKD 6: 61 (1708). Säkerligen hade slaget af mången hellre måttats åt Armfelt (än von Fersen), om han vid olycksdagen varit åtkomlig. Tegnér Armfelt 3: 253 (1887).
c) i fråga om i vilken riktning ngt i sig orörligt (särsk. område l. (del av) byggnad o. d.) vetter l. är vänt l. beläget. Wore tre wäldige Skandzekorger .. satte för porten ått Biscopsgården. Svart G1 33 (1561). (Ingen får) fördrista sigh .. att byggia nogra hwss eller felbodar .. annorstädz kringh om staden, än som vthe ått åhen. BtÅboH I. 13: 213 (1638). Vid stadsporten ligger åt Genèversjön en liten upphöjd plats försedd med bänkar. Berzelius Res. 291 (1819). Här kunde hon, genom den tunna brädväggen åt köket, erfara allt hvad som föreföll der. Carlén Klein 161 (1838). Det stora hörnrummet åt torget, där Masreliez’ vackra dekoration finnes. Eugen BrevBer. 244 (1942).
d) styrande höger l. vänster (i sht förr äv. led bestämt därav) l. led angivande väderstreck. Tå hon nu gick tädhan bleff man warse på hennes reene Slöijare åt högre skuldran, en stoor hoop Blodh. Schroderus Os. III. 1: 4 (1635); möjl. till 1 b. (Jag) hölt mig städse åt wänstre handen, på thet jag intet på then högra sidan vti dalen falla måtte. Humbla Landcr. 76 (1740). Hans är ingen sydskåning. Han har kommit från den fattiga skogsbygden åt norr. Benedictsson Ber. 159 (1885). Hon kollade åt höger och vänster för att försäkra sig om att ingen hörde. Östergren SistCig. 179 (2009).
e) i fråga om riktning för blick l. tittande o. d.; äv. i bildl. anv. Blinka åt en. Serenius Lll 3 b (1734). Se åt din morgon ej tillbaka. Leopold (SVS) I. 1: 225 (1783). Hon blickade oroligt åt dörren. Carlén Skuggsp. 1: 141 (1865). Adèle arbetade ut sig för honom. Men han, han såg inte ens åt henne. Krusenstjerna Pahlen 3: 27 (1931).
f) styrande ospecificerat riktningsangivande ord, särsk. håll; äv. i bildl. anv. (särsk. i fråga om innehållslig inriktning o. d.). De sprang åt det hållet. Alla variabler pekar åt samma håll. Då de fingo höra det aldraljufligaste spel åt det håll, der berget låg. Dybeck Runa 1847, s. 33. Har han inte sagt nånting åt det här hållet, frågar jag. Antti MyckJord. 249 (1987). Från Lissabon gick det båtar åt alla möjliga håll. Jonasson Hundraår. 83 (2009).
g) med inbegrepp av (efter rörelsen uppnådd) mer l. mindre påtaglig kontakt med (utsidan av) riktmärket; särsk. med styrt led betecknande dels (del av) klädesplagg o. d., dels (o. numera företrädesvis) kroppsdel (se α); förr äv. liktydigt med: utmed l. längs (jfr β). Åt alle gater strömede blodh. Svart Gensw. G 4 b (1558). Skal någon .. medh Epitaphiis pryda (gravarna), tå sättie them åt wäggene, eller widh en pelare, att liuset icke förtages. KOF II. 2: 171 (c. 1655). (Det var) många, som ej mera togo åt hatten när de mötte kungen på gatan. Hellberg Samtida 1: 130 (i handl. fr. 1840). Han tog åt bröstfickan för att ge antydan om att det fanns skriven handling i saken. Sjödin StHjärt. 84 (1911). — särsk.
α) med styrt led betecknande kroppsdel; särsk. i fråga om åkomma l. sjukdom(sanfall) (äv. med förbleknad bet. av riktning); äv. mer l. mindre bildl. Hon kände hur det högg till åt hjärtat. Sting åth brystet wil iagh (vid fäktningen) föra. Prytz OS C 2 b (1620). Den siuke började .. klaga öfver trög stolgång och någon stum värk .. med spasmodiska trykningar åt bröstet. VeckoskrLäk. 1: 36 (1781). (Haren) lägger öronen åt ryggen. Almqvist Törnr. 3: 152 (1850). Doktorn säger, att det är åt levern och obotligt. Enström Skärv. 229 (1933). (När man ser förslaget) tar man sig åt huvudet och undrar vart vi egentligen är på väg. SvD 15/10 1984, s. 3.
h) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr b, e, f, g α); särsk. i förb. med sådana verb som ligga (se LIGGA 9) l. luta (se särsk. LUTA, v.3 9 f). Men jag vänder mig med fasa åt den sidan, och hör heldre .. (andras) berättelser. MennanderBr. 2: 161 (1768). Ho will undra då jag nu går åt 40 år önskar .. få äta egit bröd? VDAkt. 1793, nr 416. I början av 1920-talet inköptes tidningen av ”parfymkungen” François Coty, som orienterade den åt fascismen. Bjurman 3Statsm. 133 (1935). — särsk.
α) i fråga om tidpunkt som ligger strax före l. närmar sig den som anges med det styrda ledet: (fram l. in) emot (se MOT, prep. osv. I 9 b; jfr FRAM 3 g slutet, IN EMOT 3); särsk. i förb. med verbet lida; i vissa ä. språkprov svårt att skilja (l. utan klar avgränsning) från 1 c β α′; jfr TILL I 7. När thet leedh ååt afftonen. Mark. 11: 11 (NT 1526). 23 (juni) .. til Wårdsätra. åt aftonen her Jons gest. 2Saml. 4: 92 (1625). Hvad England angår, befarar man, att det åt våren torde få att syssla med Frankrike. Rosenstein 3: 347 (1788). Hon hjälpte till i bagarstugan åt storhelgerna med tunnbrödsbaket. Väring Frost. 210 (1926).
β) i fråga om sinnesintryck uppfattat ss. placerat vid gräns på skala av sådana; äv. (numera bl. i Finl.) allmännare, i sådana uttr. som lukta l. smaka åt ngt (se LUKTA 1 resp. SMAKA, v. 4 c). (Lat.) Obolere .. Obolescere .. (sv.) Gifwa lukt åt, lukta af. Ekblad 251 (1764). Rödbrun karmelit, mycket skiftande åt gulbrunt. Westring SvLafv. 1: 18 (1805). Kristallerna .. smaka pikant, men hvarken åt sött eller salt. Berzelius Kemi 6: 236 (1830). Havet, med dess luft lik banal, åt saltlake smakande dryck. Söderhjelm Levertin 2: 477 (1917).
B. i fråga om mottagande l. tillgodogörande o. dyl. o. i därav nära avhängig anv.
3) för att ange (avsedd) mottagare av l. (avsett) mål för ngt (l. ngn) som överlämnas l. överförs l. tillhandahålls o. d.; särsk. i förb. med sådana verb som ge l. räcka, inledande prep.-förb. som motsvarar indirekt obj.; äv. med styrt led betecknande sak (jfr b γ), särsk. närmande sig l. övergående i bet.: avsedd för; jfr 4 o. TILL I 4. Det ähr högh krubba ått lågan häst. Asteropherus 54 (1609). Att han skall .. effter samma taxa sällja ådt alle man sine vahrur. RP 6: 52 (1636). För breder åth lijk kistan. BoupptSthm 1669, s. 675. Frey lemnade Grollen åt sin Son, den modige Härkuller. Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740). Många hushållningssällskap bestå både frön och plantor åt dem, som vinnlägga sig om trädgårdsskötsel och trädplantering. LbFolksk. 193 (1890). Hatten räckte hon åt en av flickorna, den slitna kappan åt en annan. Bergman LBrenn. 17 (1928). Han .. hade tänkt att när han en gång fick pengar skulle han i hemlighet köpa fyra stycken (kakor), ge två åt Hedvig, en åt Ida och en åt sig själv. Tunström Tjuven 66 (1986). — särsk.
a) i förb. med verb (l. motsv. sbst.) som anger språklig handling, särsk. tala l. skriva l. berätta; utom i förb. med sådana verb som (samtidigt) anger särskilt sätt att framföra sitt yttrande (särsk. skrika (se SKRIKA, v. 1 b ϑ), viska) numera nästan bl. i Finl.; jfr TILL I 4 b. Hon viskade åt mig att jag inget fick berätta. J detth samma kalladhe förnemdhe Ållerth ått Oloff Hanssonn och badh honom komma och se på samma penningier. TbLödöse 175 (1590); möjl. till 5 b. Hade han förmådt Chur-Saxen till att skrifva åth Regenspurg. RP 7: 62 (1637). Huru törs du tala åt mig, i så näswisa ord? Missförståndet 42 (1740). Samma sqvallerkäring, som åter .. ilat till oss för att berätta åt Kerttu dagens händelser. Hertzberg Päivärinta 1: 38 (1883). En dag .. begifver (han) sig bort från hemmet utan att säga det åt någon. PT 1912, nr 295 A, s. 3. När jag nämnde det här åt stadskamreren. HangöT 21/2 1980, s. 3.
b) i fråga om (väsentligen) rent abstrakt (l. symboliskt) överlämnande osv.; förr särsk. dels i fråga om fest o. d. anordnad för ngn, dels med styrt led betecknande part vid giftermål l. trolovning (jfr TILL I 4 d). Du måste lämna plats åt dem som kommer efter dig. Så bra betyg har jag inte gett åt någon elev förut. 28 (december) – Stodh Bröllop åt Lisbet i Ärentuna och Anders Jacobson. 2Saml. 4: 81 (1623). Fäster giftoman mö åt twänne; böte tretijo daler. GB 3: 4 (Lag 1734). Hvardera af dessa två vinklar (kallas) supplement (eller fyllnad i 180) åt den andra. Almqvist Geom. 21 (1833). Talet öfwer Skjöldebrand, hvilket Fru Silfwerstolpe, med tacksamhet åt Dig, återlämnat mig. 3SAH XLI. 2: 126 (1836). Den hemska, hotfullt öfverhängande fjällväggen .. som har gifvit åt hela dalen namnet Vaucluse. Wulff Petrarcab. 122 (1905). — särsk.
α) (numera nästan bl. i Finl.) i förb. med verbet visa: för. På dett jagh icke nödgas .. begära .. hemförlåff, att siälff visa mina skäll ått den Kånungsliga Regeringen. OxBr. 3: 504 (1638). Har du visat tidningen åt dina vänner? Norrskensfl. 1/7 1927, s. 4.
β) i fråga om ngt ont l. negativt l. oangenämt o. d., med styrt led betecknande den (l. det) drabbade; särsk. (ngt vard.) i uttr. (vara) rätt åt ngn (se RÄTT, adj.2 1 i). Mången giör rijs åth sin egen rumpa. Grubb 552 (1665). Det är en elak compliment åt Konungamagten at misstänka alla Uplysta för Republicaner. Kellgren (SVS) V. 1: 257 (1793). Förhatlig är den fege blott, Åt honom ensam hån och skam. Runeberg (SVS) V. 1: 107 (1848). Precis som han hade funnit sig i det mesta av den djävulskap som livet haft i beredskap åt honom. Ekman Dödsklock. 34 (1963).
γ) med styrt led betecknande ngt abstrakt; jfr c β. Han är hemfallen åt dryckenskap. Beskrivningen gjorde inte alls rättvisa åt deras insatser. Gudz. Fogdar. / Som .. måste. öpna. Öronen. åth. denna. / Citation. Runius (SVS) 1: 138 (1699). Jag har mer än någon annan varit sacrifice åt konjunkturerna. MoB 6: 119 (1791). Men då jag tyckte herrn vara för god åt sitt yrke, var det åtminstone icke meningen att säga en ohöflighet. Carlén Rosen 418 (1842). För att vinna en fastare grundval åt sina forskningar. Cederschiöld Rytm. 2 (1905). Jag har vigt mitt liv åt min karriär. Diakité DroppMidn. 15 (2016).
c) med helt förbleknad bet., utan tanke på överlämnande osv.
α) i fråga om samhörighetsförhållande o. d. särsk. (o. numera bl., i vissa trakter, i sht i Finl.) släktskaps- l. vänskapsförhållande o. d.; jfr TILL I 16 (a). Christus är dören ååt fårahuset. OPetri 2: 207 (1528); möjl. till 1. (Eva) een modher är ått allom leffuandom. 1Mos. 3: 20 (Bib. 1541). Ty bär sielf Nyckelen åt keller och Wisthws. Aschaneus HwsRegl. 24 (1614). Theröfwer jag förmodar Föräldrarne åt de döda få nu höras. VDAkt. 1760, nr 521 (1759). En upplysning, hvilken .. tillminstone kan betraktas som en åt ämnet hörande anekdot. Almqvist AmH 1: 157 (1840). Där stod .. den fjortonåriga Ella, dottern till värdfolket åt Bernt Andersson. Koch Timmerd. 297 (1913).
β) helt förbleknat, utgående från b γ.
β’) i uttr. åt gången (se GÅNG II 1 j), förr äv. åt gång. Kyrkoherde Undstedt (är) så stark och rask, at han predikar åt gång 1 3/4 tim(m)a. VDAkt. 1797, nr 153.
4) [eg. specialanv. av 3 (b)] för att ange att arbete l. tjänst l. åtgärd o. d. utförs för ngns räkning l. å ngns vägnar l. i ngns ställe; stundom utan klar avgränsning från 3, i fråga om arbete osv. som innebär att den för vars räkning osv. det utförs också mottar ngt konkret som är resultat av detta arbete osv. Jag brukar gå ut med hunden åt min syster, medan hon klipper gräset åt mig. Du måste göra det själv, ingen gör det åt dig. Att ther nogor .. tiil honum komma med klyppingha .. maa han .. myntha aath them ørtwgher Ffyrecker eller smaa pæningha. G1R 1: 206 (1524). (Han) bekende .. att hans sÿster hade fått honom talrickenn, till att sälia ått sigh. 3SthmTb. 5: 78 (1603). (Klockaren skall) slachta åth prestenom, om deth ock wedhertarfwes. Rudbeckius Kyrkiost. 42 (c. 1635). Först hade iagh warit wti Iönkiöpingh åth Hr Comminister någre ährende. VDAkt. 1696, nr 122. En annan, utom honom tyckte han, tog tag i hans arm, röck upp bössan till hans aksel, siktade och tryckte af åt honom. Forsslund Djur 25 (1900). Betala åt mig är du hygglig. Jag har litet bråttom. Fagerberg VitmålHj. 170 (1966). Investeringsföretaget .. räknar ut schablonintäkten åt dig och lämnar kontrolluppgift till Skatteverket. DagsDekl. 16 (2015).
5) för att ange föremål för förhållande (särsk. förhållningssätt) l. handling o. d.
a) i fråga om känsla l. reaktion l. ståndpunkt o. d.; jfr b o. TILL I 19 b.
α) med styrt led betecknande den l. det som är (orsak till o.) föremål för hörbar l. synlig reaktion l. känslo- l. åsiktsyttring o. d.; särsk. i förb. med sådana verb som le (se LE, v.1 1 a, 2 a) l. skratta (se SKRATTA b) l. gråta (särsk. i det bildl. uttr. (både skratta och) gråta åt ngt (se GRÅTA 1)); med styrt led betecknande person som är närvarande vid reaktionen osv. med kvardröjande bet. av (2 l.) 3. FörsprOb. (Bib. 1541). När Hustrun sukkar åt sin Mans ynkwärdig’ Pust. Lucidor (SVS) 39 (1668; uppl. 1997). Det tycktes varna en för at rådna; och derför rådnade man åt alt. Kellgren (SVS) 5: 246 (1790). Landström svor också åt överkulturen, som redan börjat infinna sig. Didring Malm 1: 45 (1914). Man skulle bara garva åt henne. Jörgensdotter BergDöttrar 315 (2009).
β) med styrt led betecknande det l. den som är (orsak till o.) föremål för ngns (huvudsakligen) inre känsla l. känslo- l. tankemässiga hållning o. d.; särsk. i förb. med glad (se GLAD, adj. 1 b), förtjust (se FÖRTJUSA 3 b β), stolt (se STOLT 4 d), i sht förr äv. hängiven (se HÄNGIVEN 1 b, c, 2), förr äv. intresserad (se INTRESSERA III 3), kär (se KÄR II 1 a, 2), missnöje (se MISS-NÖJE 1 a), trogen. RA I. 1: 5 (1522). Den vanart, at människan blifver obögelig åt bättre skäl. Höpken ÅmVetA 1745, s. 5. Professoren och Riddaren Acrel, fullkomligt trogen åt samhällsordningen. Hedin ÅmVetA 1809, s. 31. Han ser så upptröttnad och ledsen ut, eller huru? – Och det må man väl blifva åt en sjuk hustru. Knorring Cous. 3: 91 (1834). Helst besjunger han män och kvinnor ur folket, deras släp och bekymmer och deras glädje åt litet. Mjöberg Lb. 474 (1910). Det har du ju aldrig haft läggning åt förr. Sjögren TaStjärn. 67 (1957). — särsk.
α’) i förb. med verb som uttrycker känsla osv., särsk. dels (o. utom i Finl. numera i sht) glädja sig l. glädjas (se GLÄDJA 1 b), fröjda sig l. fröjdas (se FRÖJDA 3), dels reta sig (se RETA, v.1 II 2) l. (ngt ålderdomligt) fägna sig l. fägnas (se FÄGNA, v. 2), i sht förr äv. nöjas (se NÖJA, v. 1 b), förr äv. lysta (se LYSTA, v.2 2 a), nöja (se NÖJA, v. 1 a slutet), sörja (se SÖRJA, v. 1 c). Luk. 3: 14 (NT 1526). At han intet wille lijta åth wårt råd. Verelius Gothr. 166 (1664). Än harmas hon åt sin lott. Wallin 2Pred. 1: 184 (1824). Platsen, där man ännu i går förargade sig åt ett plank med en ojämn gångbana framför. Hufvudstadsbl. 3/3 1928, s. 7.
β’) (ngt ålderdomligt l. arkaiserande) i sådana opers. uttr. som (så att) det är en glädje åt det, förr äv. så att där är skam åt (se SKAM, sbst. 1 b ο slutet). 3SthmTb. 5: 118 (1603). Ja, det är förbannadt ömkligt åt modren. Wetterbergh Penning. 592 (1847). Emellertid växte allt .. så att det var en glädje åt det. Gellerstedt Glänt. 40 (1909).
b) i annan anv.; i sht (o. utom i vissa trakter numera nästan bl.) med styrt led betecknande det l. den som är föremål för handling l. verksamhet o. d., särsk. (o. numera i sht) dels (utan klar avgränsning från a) i uttr. som ha roligt l. (numera bl. mera tillf.) roa sig åt ngn l. ngt (se ROLIG 5 a α, ROA, v. III 2 c), dels i förb. med ägna sig l. göra l. verbförb. med ge l. ägna; jfr 3 a. Ge uttryck åt ngt. Ägna sin uppmärksamhet, stort utrymme åt ngt. Beskrivningen gjorde inte alls rättvisa åt deras insatser. Hwilket förorsakede H: K: Mtt: att göra alfwar åt saken. RARP 1: 30 (1627). Gudz upmuntrande till Paulum, at han i sin förföllijelse skulle låta sig wara nog åt hans nåd och kiärlek. KKD 12: 435 (1712). Ljusskenet i salen gör ondt åt mina ögon. Bremer Brev 4: 377 (1865). Då har du rätt åt musiken. Lindgren OrmVäg 33 (1982). Plötsligt hade jag en inkomst .. som gav mig möjligheter att ägna mig på heltid åt mina egna projekt. Berg Fotogr. 34 (2006). — särsk. övergående i bet.: med avseende på l. i fråga om; särsk. (o. numera bl., starkt ålderdomligt l. arkaiserande) i uttr. brista åt eden (se BRISTA, v. II 2 b β); jfr TILL I 18. Stånde (den anklagade) til jern och Gudz doom, warder han skäär ått jerne, wari frij, Brinner ått jerne wari felter. OPetri Kr. 52 (c. 1540). Huar icke hemma finnes ämbne åth Män, kalle dem vthan efter, som .. läre vngdom(m)en Rächne-Konsten. CalmPriv. 59 (1620). Hovrätten hade funnit Björn icke kunna åt saken fällas. Wedberg 1HD 89 (1922).
C.
6) (†) i uttr. åt åre l. året, äv. års, efter l. inom ett år, äv. allmännare: under nästa år. Dog schal han framdelis aath aare giöre rekenscap. G1R 3: 72 (1526). Den (som inte byggt på sin tomt) skall tu sakfälle .. och skall andogh icke slippe thermedh, vthan åth årett bygge ther sammastädhes like wist. PrivSvStäd. 3: 536 (1585). Förbundet med Hanover lärer .. åt års löpa til ända. Hermelin BrBarck 154 (1708). För närwarande tid och åt året blir det .. omöjeligit. Mennander Brev 280 (1776). Andra påstå, att man offrar, för att det må bli god äring åt året. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 181 (1864).
II. ss. prep. i absolut anv. l. ss. adv.; i sht ss. partikel i förb. med verb; äv. ss. förled i ssgr.
A. i rumslig bet. (o. i bildl. anv. därav).
1) motsv. I (1,) 2, för att ange (mål l.) riktmärke l. riktning; särsk. dels i fråga om inriktning av kroppsdel, särsk. rygg, dels (numera bl. tillf.) efterställt (o. äv. sammanskrivet med) väderstrecksangivelse (möjl. att uppfatta ss. efterställd prep. (i bet. I 2 d)) (jfr NORD-ÅT 1, NORD-ÖSTER-ÅT, NORR II c δ, SUNNAN-ÅT, SYD-ÅT, SÖDER II 1 c γ, VÄSTER-ÅT), dels i förb. med sig utgörande obj. till verbförb., i fråga om att själv utgöra (tilltänkt) mål l. riktmärke för ngt (särsk. blick), äv. i fråga om att tränga ihop sig o. d., i förb. med maka (se MAKA ÅT SIG 1), förr äv. ligga (se LIGGA ÅT SIG) l. sitta (se SITTA ÅT 1), stå (se STÅ ÅT I); förr äv. i förb. med lägga (se LÄGGA ÅT 3), måtta (se MÅTTA ÅT); äv. motsv. I (1 c,) 2 h, i bildl. anv., särsk. i fråga om tid (särsk. ss. senare led i ssgrna EFTERÅT, EMELLANÅT (förr äv. FÖRE-ÅT, HÄDAN-ÅT, MELLANÅT, STUNDOM-ÅT), förr äv. i fråga om tidsutdräkt, i förb. med räcka (se RÄCKA ÅT 2)); jfr TILL II 1, 2. Alt thet som jfrå sönnan nörr ått ståår. Hes. 20 (”21”): 47 (Bib. 1541). Mijn läro later iagh lysa såsom then liwsa morgon, så at hon lyser fierran åt. LPetri Sir. 24: 32 (1561). Nu rustar jag till min långa resa – det bär åt till Nykterhetens hemland – de [Fören]ta Staterna. KyrkohÅ 1927, s. 213 (1841). Sin kondition kunde han icke lemna i midten utan att draga blickarna åt sig. Tavaststjerna Barnd. 121 (1886). Ska vi pröva (vem som är längst av oss)? Neej … inte ryggen åt! Gustaf-Janson ÖvOnd. 25 (1957). — jfr BAK-, DIT-, FÖR-, HEM-, HÖGER-, INNAN-, NED-, SKOGS-, UT-ÅT m. fl. — särsk. [sannol. med anslutning till ÅTER] (†) i uttr. åt och fram l. fram och åt, hit o. dit l. fram o. tillbaka; äv. bildl. Huru hon stodh och omakadhe sigh åt och fram och ville nidher. Bureus Suml. 39 (c. 1600). Kyrkofararenas färd fram och åt om Julhelgen. Læstadius 2Journ. 105 (1833). Högberg Utböl. 2: 20 (1912; bildl.).
2) motsv. I 2 g, för att ange (mer l. mindre fullständigt uppnådd) kontakt med ngn l. ngt; särsk. i fråga om dels beröring (särsk. i förb. med komma (se KOMMA ÅT 1)), dels nära l. tät anslutning till l. tillslutning (se d. o. 2) av ngt (särsk. i förb. med dels sluta, snäva, strama (förr äv. spika), se särsk. förb. under resp. verb, dels komma (se KOMMA ÅT 1), ligga (se LIGGA ÅT 1, 2), sitta (se SITTA ÅT 2 a, b), smyga (se SMYGA ÅT 1), förr äv. stryka (se STRYKA ÅT 3)), dels tätt mot kroppen sittande klädesplagg o. d. (särsk. i förb. med smeta, smita (se särsk. förb. under resp. verb)), dels (numera bl. tillf.) fastsättande o. d. (särsk. i förb. med sy (se SY ÅT 2), förr äv. klena, limma (se särsk. förb. under resp. verb)); äv. dels med inbegrepp av (möjlighet) att få tag i ngn l. ngt (se b), dels i allmännare anv. (se d); förr äv. i fråga om tilläggande o. d. (jfr TILL II 11), i förb. med foga (se FOGA ÅT); jfr TILL II 7. Verelius 238 (1681). Hvarjehanda betänkligheter och farhågor hos de liberala tyckas dock hafva mellankommit, så att de draga öronen åt sig. Stenhammar Riksd. 3: 261 (1848). Linnet smet åt om den smala, men muskulösa, överkroppen. Ingemarsson SmåCitr. 33 (2004). — särsk.
a) i fråga om att gm tryckande l. vridande l. dragande o. d. åstadkomma ((väsentligt) ökat tryck vid (o. mer l. mindre fullständig grad av)) närkontakt l. tillslutning o. d.; särsk. i förb. med dels binda, draga, dreja, fästa, knipa, knyta, samsa, skruva, snöra, snörpa, spänna, strama, strypa, surra, trycka, vrida (förr äv. rusta, skota), se särsk. förb. under resp. verb, dels klämma (se KLÄMMA ÅT 1), lägga (se LÄGGA ÅT 1), sno (se SNO ÅT 1), snärja (se SNÄRJA ÅT 1); jfr c. (Pigan) hade om hennes hals en lyst så hart ått knytter, att man icke kunne trengia en finger ther emillan. ÖstraHdDomb. 1: 57 (1603). Hon drog snodden åt om lifvet. Benedictsson Folkl. 147 (1886). Mannen .. böjde sig framåt mot koppen så att den enorma magen klämdes åt mellan hans överkropp och ben. Wolff PolyglÄlsk. 140 (2016).
b) med inbegrepp av (möjlighet) att få tag i ngn l. ngt (för åtföljande omhändertagande l. (omild) behandling o. d.); särsk. i förb. med komma (se KOMMA ÅT 2, 5), förr äv. dels giva, hinna, rusa, slippa, söka (se särsk. förb. under resp. verb), dels bära (se BÄRA ÅT 2), nå (se NÅ ÅT 1), räcka (se RÄCKA ÅT 1), stryka (se STRYKA ÅT 1); stundom svårt att skilja från l. utan klar avgränsning från c. Om wij kunne bliffua honom offuermechtighe, och komma åt honom, och hempnas offuer honom. Jer. 20: 10 (Bib. 1541). Jag war mycket åt Läderhandlaren och wille ha .. (råttan) från honom, men han wille icke släppa henne. CMBlom hos Linné Bref I. 3: 275 (1760). Det var en patronlåda jämte några konservpaket, jag särskildt ville åt. Janson CostaN 1: 183 (1910).
c) i bildl. anv. utgående från a l. b, i fråga om ngns l. ngts ansättande (se ANSÄTTA II 4) av l. ngns handskande i mer l. mindre abstrakt avseende med ngn l. ngt l. ngns handhavande av ngt abstrakt, särsk. i förb. med gå (se GÅ ÅT 1, 2), klå (se KLÅ ÅT 2), klämma (se KLÄMMA ÅT 2), komma (se KOMMA ÅT 3, 4), ligga (se LIGGA ÅT 3), sätta (se SÄTTA ÅT II 1, 2, förr äv. 3), ta (se TAGA ÅT), vara (se VARA ÅT 1), vilja (se VILJA, v.1 I 3 slutet), förr äv. fara (se FARA ÅT), lägga (se LÄGGA ÅT 2), snusa (se SNUSA ÅT), sticka (se STICKA ÅT 2), stå (se STÅ ÅT II); äv. med mer l. mindre förbleknad föreställning om föremål för handskandet osv., i fråga om beteende o. d., särsk. (o. numera bl.) i förb. med bära sig (se BÄRA ÅT 7), förr äv. i fråga om (slumpmässig) händelseutveckling o. d., i förb. med opers. bära(s) (se BÄRA ÅT 5); jfr b o. 4 slutet. OPetri Kr. 79 (c. 1540). Han foor såå sagta och thogliga åtth medh henne. LPetri Œc. 25 (1559). Man kom icke åt, at der dela tienster, förmoner och Rikets medel emellan sig. Schönberg Bref 1: 208 (1778). Det är framför allt vintern som går hårt åt stammen (av nötväckor). DN 11/5 1987, s. 64. — särsk. (†) i speciellare anv., i uttr. tycka ngt åt vara, äv. att ngt är åt, finna ngt (särsk. angivet med att-sats) otillfredsställande l. olämpligt l. dåligt l. misstycka med avseende på ngt. Thet Konungen hade achtadt sigh sökia gifftermoell i främande land, thet skulle alle förstondige men hans vndersåter tyckia hordeliga ååt wara. Svart G1 161 (1561). Efter iag tÿckte dät war föga åt, att han skulle weta, att dät war pänningar. Ekeblad Bref 2: 342 (1662; rättat efter hskr.). [In]gen kan heller tyckia åth wara at han stijger öfwer oss [in] Facultate philosophica. ConsAcAboP 6: 61 (1685).
d) övergående i allmännare resultativ anv., i fråga om sträckande o. d., i förb. med strama, i sht förr äv. stramna (se särsk. förb. under resp. verb; äv. i mer l. mindre bildl. anv.); jfr TILL II 8 (a). Lindqvist Dagsl. 2: 128 (1900).
3) för att ange att ngn l. ngt är l. varit (på plats) l. verkar o. d. sida vid sida med (l. längs med l. (mitt)emot) l. i ömsesidigt (samverkans)förhållande till ngn l. ngt annat, i förb. med reciprokt verb (äv. med sådant verb i tr. anv.), särsk. (o. i sht) följa(s) l. hjälpas l. skilja(s) (jfr FÖLJA ÅT 1, 2, 4, FÖLJAS ÅT resp. HJÄLPAS ÅT resp. SKILJA I 1 a slutet, b, 5 b, 7 a, 8 b, 12, 13 a, 14, 23 a, b, d, 25, 27, II 5 a, III 1, 5, 11, 19, 21, 22 b, IV 1, 5–7, 10, 11, 16, V 6 a, 9, 11), äv. (numera bl. tillf., i motsv. ssg) sämjas (se SÄMJAS IV 1 b), förr äv. möta(s) (se MÖTA ÅT, MÖTAS ÅT). (Vi vill) lata komma .. (saken) in för vort rikisins rad eller annan gode men .. at the skelie eder at med retten. G1R 1: 186 (1524). Wilja fästehion skiljas åt, och hafwa the hwarannan ej häfdadt .. gånge fästning åter. GB 4: 4 (Lag 1734). Först småningom spridde sig, följande vattnen åt, smärre afdelningar (av finnar) till det inre landets skogstrakter. Retzius FinKran. 153 (1878). De följdes åt över ängen. Salje DessBröd. 252 (1964). Vi äter lunch tillsammans .. och hjälps även åt på ett smidigt sätt med patienter. Wahlberg Cancerland 30 (2016).
B. i fråga om mottagande l. tillgodogörande o. dyl. o. i därav nära avhängig anv.
4) motsv. I 3, för att ange mottagande l. tillägnande l. ställande till förfogande o. d. av ngt; särsk. i förb. med dels (med kvardröjande bet. av 2 b) komma (jfr KOMMA ÅT 2), i fråga om sig tillskansad egendom o. d., dels mata, räkna, slänga (förr äv. njuta), se särsk. förb. under resp. verb, dels smyga (se SMYGA ÅT 2), sticka (se STICKA ÅT 1), förr äv. sätta (se SÄTTA ÅT I), äv. i förb. med sig utgörande obj. till verbförb., i fråga om tillägnande för egen räkning l. del (särsk. i förb. med klå (se KLÅ ÅT 1), plocka (se PLOCKA ÅT), roffa (se ROFFA ÅT SIG), sno (se SNO ÅT 2), stryka (se STRYKA ÅT 2), ta (se TAGA ÅT SIG 1), äv. mer l. mindre bildl., särsk. i förb. med ta (se TAGA ÅT SIG 2)); förr äv. dels i det bildl. uttr. lägga sig ont åt (med ngt) (se OND 7), dels i fråga om tillhörighet o. d. (jfr TILL II 12), i förb. med lita (se LITA ÅT); jfr TILL II 5. Teslikis .. j then samma freed och felig dagh aat oförwarad loot (han) skinna j röther Vpsala stadh och Domkyrkia. G1R 1: 27 (1521). (Han) sköfflade .. monge Kyrkior, och reeff åt sigh then helige Skatten. Schroderus Os. 2: 255 (1635). Derföre lagade jag jämwäl åt mig alla de böcker, som i detta ärendet woro skrefne. VetAH 1739, s. 168. Generalen kom åt (godset) Råbelöf på det sätt, att han ingick kärlekshandel med en kvinlig slägting. Wigström Folkd. 2: 108 (1881). Han lurade åt sig hennes fattiga slantar. Agrell Sthm 9 (1892). Summan av gott och ont som en var kan skopa åt sig är just lika med den som varje annan skopar åt sig. Wulff Leopardi 143 (1913). — särsk. i förb. med verb som anger yttrande l. utsaga o. d., särsk. (o. i sht) säga (se SÄGA ÅT 1, 2), äv. spörja (se SPÖRJA ÅT, numera bl. i motsv. ssg), förr äv. tala (se TALA ÅT 1), trygga (se TRYGGA ÅT); äv. (med mer l. mindre tydlig anslutning till 2 c) i fråga om tillrättavisning l. förebråelse o. d., i förb. med huta (se HUTA ÅT), snäsa (se SNÄSA, v.), säga (se SÄGA ÅT 3); jfr TILL II 5 a. Rääf Ydre 1: 344 (1593).
5) motsv. I 5, för att ange föremål för förhållande l. handling o. d.
a) (†) motsv. I 5 a (β), i fråga om upplevelse l. känslomässig reaktion l. hållning o. d.; särsk. i uttr. (så) att lust l. skam är åt l. det är (en) lust l. skam l. under åt (se LUST 3 b ζ resp. SKAM, sbst. 1 b ο slutet resp. UNDER, sbst. 1 e), vara synd åt (se SYND 2 b). G1R 7: 68 (1530). Så respecterat för en lärdh person att glädie waar åth. VDAkt. 1658, nr 76. Kong. hörde hans ord, oc myste åth. Verelius Gothr. 4 (1664). Altén Fästm. 38 (1796).
b) motsv. I 5 b; särsk. (o. utom ss. förled i ssgr numera bl.) dels i fråga om handling ägnad att förändra l. förbättra ngt (l. ngn) l. avhjälpa ngt, i förb. med göra (jfr GÖRA ÅT 2), äv. (i Finl., ngt vard.) i uttr. kunna (ngnting) åt ngt, kunna göra (ngnting) åt ngt, dels i fråga om förbrukning l. tillintetgörande o. d., i förb. med [möjl. eg. verbförb. hörande till 2 med konstruktionsväxling] gå (se GÅ ÅT 3, 4), äv. stryka (se STRYKA ÅT 4), ngn gg äv. göra; förr äv. dels i förb. med akta, fresta, märka (se särsk. förb. under resp. verb), följa (se FÖLJA ÅT 3), lyda (se LYDA ÅT 2), tala (se TALA ÅT 2), dels i uttr. det är ont åt (se OND 8 e β β’). Huad skal han göra åth the wijngårdzmennena (som slagit ihjäl hans son)? Mat. 21: 40 (NT 1526). (Lat.) Res gesta .. (sv.) alla atburd .. (dvs.) heele handelen, huru det bars åt. Stiernhielm Fateb. E 3 a (1643). Stadsteatern i Göteborg har inte bara lyckats göra åt halva aktiekapitalet .. utan hela och mer därtill. GbgP 22/1 1996, s. 2. Mitt huvud sitter på sned och jag kan ingenting åt det. Hufvudstadsbl. 6/8 2010, s. 20. — särsk.
α) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i fråga om (särskild uppmärksamhet o. d. vid) sinnesförnimmelse, i förb. med se (se SE ÅT 1, 2(, 3)) l. höra (se HÖRA ÅT 1, 2), förr äv. lyda (se LYDA ÅT 1) l. lyssna (se LYSSNA ÅT 1, 2) l. känna (se KÄNNA ÅT); jfr TILL II 13 b α. RP 10: 533 (1644).
β) (†) i fråga om betydelse av l. verkan l. ändamålsenlighet hos l. ändamål o. d. med ngt, i förb. med bära (se BÄRA ÅT 4, 6), göra (se GÖRA ÅT 1), vara (se VARA ÅT 2; ngn gg äv. dels i icke nekande l. frågande sats, dels med personlig konstruktion, dels med utelämnat verb); äv. i fråga om tillräcklighet, i förb. med nå (se NÅ ÅT 2), räcka (se RÄCKA ÅT 3); jfr TILL II 10 d, e. LPetri DialMess. 119 b (1542). Sade jnge i Smestorp De willia hafua then (till präst) som ähr något åth. VDP 1666, s. 780. Inte åth rosa marknan förr än han är hållen. Runius (SVS) 3: 29 (c. 1710). Auerbach 466 (1909).
Sammansättningar.
Anm. 1:o Många av ssgrna med åt ss. förled är verb o. kan i allm. alternativt konstrueras med sådana liktydiga verbförb. med åt ss. partikel som behandlats under II ovan. I p. pr. o. p. pf., liksom i avledn., är dock (i huvudsak) endast ssg möjlig. I övrigt har ssgrna vanl. en formellare stilprägel än motsv. verbförb.; numera utgör det senare oftast det stilistiskt neutrala alternativet också i mer formellt skriftspråk. Jfr på ssgr anm. 2:o, liksom bort, fram, genom ssgr anm. i resp. artikel. 2:o Flera av de med åt sammansatta verben kunde i ä. tid särskrivas, o. det kan då vara ovisst om ssg verkligen föreligger.
Spalt Å 266 band 38, 2021