| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KOMMA kom3a2, v. -er, kom, kommo, kommit, kommen (inf. o. pres. ind. pl. koma (-e) G1R 1: 32 (1521), Wettersten Forssa 66 (c. 1750). komma (-e) G1R 1: 32 (1521) osv. kumma (-e) OPetri MenFall G 8 b (1526: til kumma), Horn Lefv. 197 (c. 1640). kåme HSH 3: 91 (1566). kåmma (-e) HSH 3: 91 (1566), Schultze Ordb. 2154 (c. 1755). kömma BrölBesw. 200 (c. 1670). — pres. ind. sg. komber G1R 1: 63 (1523), SvOrds. C 6 b (1604). komer HH XI. 1: 16 (1530), Wettersten Forssa 35 (c. 1750). kommer G1R 1: 254 (1524: bort kommer), Därs. 2: 95 (1525) osv. kåmmer RA I. 2: 85 (1563), Schultze Ordb. 2154 (c. 1755). kömmer Mark. 13: 36 (NT 1526). — imper. sg. kom(m) Mat. 8: 9 (NT 1526) osv.; kåmm Schultze Ordb. 2154 (c. 1755). — ipf. ind. sg. kom(m) SthmSkotteb. 1521, s. 225, osv. komb SthmTb. 1554, s. 71 a. koom G1R 2: 93 (1525). kum Lucidor (SVS) 439 (1674). kåm(m) HSH 3: 95 (1566), Schultze Ordb. 2154 (c. 1755). — ipf. ind. pl. kommo (-e) Mat. 1: 18 (NT 1526) osv. komo (-e) Mark. 3: 13 (NT 1526), KKD 3: 107 (1708). kummo (-e) Gustaf II Adolf 151 (1617), KKD 2: 253 (1718: inkummo). kumo (-e) Bureus Suml. 26 (c. 1600), (Stenbock o.) Oxenstierna Brefv. 1: 250 (1701). khåme HSH 3: 87 (1566). — pres. o. ipf. konj. kome (-o) RA I. 1: 4 (1522), ConsAcAboP 4: 43 (1672). komme (-o-, -å-) Apg. 25: 5 (NT 1526) osv. kum(m)’ Lucidor (SVS) 444 (1674; i vers), Düben Boileau Sat. 74 (1722; i vers). kume (Stenbock o.) Oxenstierna Brefv. 1: 230 (1697). kumme Skogekär Bärgbo Wen. 7 (c. 1635), Polhem Bet. 1: 32 (1721). — sup. komit (-et) SthmTb. 1557, s. 253 b (: åstadh komit), VDAkt. 1679, nr 367. kommit (-ed, -et, -idh, -ith, -itt) G1R 1: 58 (1523) osv. kumit KKD 7: 62 (1704). kummit Reenhielm OTryggv. 251 (1691), Block Progn. 54 (1708). kåmmit (-edt) RA I. 2: 85 (1563), Schultze Ordb. 2154 (c. 1755). — p. pf. komen (-in) Luk. 2: 36 (NT 1526), Celsius G1 1: 127 (1746: ankomen); kommen (-in, -än) G1R 1: 48 (1523) osv.; kompen HB 2: 294 (1596); kåmmen Schultze Ordb. 2157 (c. 1755). n. sg. komit SthmTb. 1552, s. 262 a; komme ÄARäfst 186 (1596); kommet Luk. 22: 18 (Bib. 1541) osv.; kommit G1R 1: 36 (1522). pl. kombne (-a) G1R 7: 536 (1531: ffor kombnä), VDAkt. 1731, nr 706 (: å sig kombna); komna (-e) Gal. 2: 4 (NT 1526: inkomne), RA I. 1: 717 (1560) osv. kompne (-a) G1R 1: 265 (1524), Spegel Dagb. 153 (1680: inkompne); kåmpne BtFinlH 3: 476 (1560); kömpne NAv. 19/5 1658, s. 6 (: ankömpne)); förr äv. KOMMAS, v. dep. (pres. ind. sg. koms LPetri Psalt. 142: 5 (1560: koms .. wid).
vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se avledn.), KOMNING (†, Almqvist Går an 69 (1839; i bet. I 1 a); -are (i ssgn EFTERKOMMARE); jfr KOMMA, sbst.2 (se avledn.), KOMME (se avledn.), KOMST (se avledn.).
— jfr AN-, AV-, BE-, BI-, BORT-, DIT-, EFTER-, FORT-, FRAM-, FRÅN-, FÖR-, FÖRE-, GEN-, GENOM-, HEM-, HIT-, HOP-, HÄR-, I-, IFRÅGA-, IGEN-, IHÅG-, IN-, MED-, MELLAN-, NED-, OM-, PÅ-, SAMMAN-, TILL-, UND-, UNDAN-, UPP-, UT-, VEDER-, VID-, Å-, ÅSTAD-, ÅT-, ÅTER-, ÖVER-, ÖVERENS-KOMMA m. fl., ävensom EFTER-, FÖRE-, NÄST-KOMMANDE, p. adj., samt AVSIG-, FÖRSIG-, HÄR-, NY-, SEN-, VÄL-KOMMEN m. fl.
I. intr.
1) i eg. bem.: anlända, ankomma, begiva sig l. föras (från l. till ett ställe o. d.) o. i bet. som närmast sammanhänga med dessa.
a) om person l. annan levande varelse l. ngt som tänkes ss. levande varelse l. om ngt (fordon, fartyg o. d.) varmed ngn befordras o. d.: anlända (till l. från ett ställe), infinna sig l. inställa sig (ngnstädes); nalkas (till ett ställe l. till ngn); fara l. färdas l. gå l. träda fram (till ett ställe l. till ngn); äv. i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv. Komma med tåget, båten, spårvagnen. Tåget kommer kl. 1. Vilken väg har du kommit? Komma för sent, för tidigt, i förväg (till ngt). Komma i grevens tid, se GREVE a β. Du kommer, som om du vore kallad. Kom hit, jag vill tala med dig! Komma hem till ngn, komma på besök l. visit (hos ngn). Kom och hälsa på mig någon gång! Kommer du på balen i kväll? Komma lägligt, olägligt, oväntat, objuden. Komma tillstädes, infinna sig, inställa sig (ngnstädes). Komma ngn till mötes; äv. bildl.; se MÖTE. Sedan H. May.tt war kommen vthi Stockholm. G1R 1: 21 (1521). (Jag) holler .. för best, .. att de draga den vegen de era komna. OxBr. 6: 28 (1628). Kalla intet på dhen Onda, han kommer fulle obedin. Grubb 411 (1665). Dhen först kommer, han först mahl. Törning 21 (1677). Några af siön kommande Holländska skepp. Nordberg C12 2: 235 (1740). En till Jönköping nyligen kommen tysk krämare. Rydberg Vap. 112 (1891). Skaror af kommande och farande gäster. De Geer Minn. 1: 59 (1892). Stanna! Kom mig icke ett steg närmare! Bergman JoH 49 (1926). Dagens lag var Sirius, som kom tvåa i mål. SvD(B) 1927, nr 185, s. 9. — särsk.
α) med efterföljande verb i p. pr., förr äv. ngn gg [efter motsv. konstr. i t.] p. pf., angivande sättet för rörelsen l. beledsagande omständigheter o. d. Komma gående, springande, skrattande, gråtande. Han kom plötsligt instörtande. När .. (Jesus) kom på the andra strandenna .., kommo twå besätte medh dieffwulen emoot honom löpande. Mat. 8: 28 (NT 1526). När som Carel kom marcherat, / Segren fölgde honom med. Rosenfeldt Vitt. 185 (1704). Gammelgäddan kom simmande utefter stranden. Forsslund Djur 172 (1900).
β) i uttr. komma ngn till hjälp l. undsättning o. dyl. l. till ngns hjälp osv.; äv. i överförd anv. (utan tanke på att den hjälpande infinner sig ngnstädes o. d.): hjälpa, bispringa, undsätta ngn o. d. Om os .. noger nödh .. oppa gar, bedie vi eder kerlige, at I kome os til hielp, tröst och untsätning. RA I. 1: 4 (1522). (Grannarna böra vid svedjebränning) komma til hielp, ther så omtränger. BB 15: 1 (Lag 1734). Att Danskarne ej kunde komma provincen (dvs. Skåne) till undsättning. Ekelund 1FädH 1: 115 (1829). Annerstedt Rudbeck Bref LXIII (1899).
γ) i uttr. komma med ngt (l. ngn), eg.: föra ngt (l. ngn) med sig då man kommer; ofta i oeg. l. överförd anv.: framföra l. framlägga l. framställa l. framdraga (ngt); i uttr. ha (ngt) att komma med o. d. äv. (vard.): ha (ngt) att (fram)-visa l. ”bjuda på” o. d., särsk. (numera föga br.): ha (förmögenhet l. medel) till sitt förfogande, äga (ngt). Betjänten kom med kaffe. Kom till mig med boken i morgon! Hur kan du komma med ett sådant påstående? När iach kommer til idher, wardher iach kommande medh euangelij Christi wälsignilse. Rom. 15: 29 (NT 1526). Seent komma medh Miölken sedhan föhlet är dödt. Grubb 713 (1665). Se, nu kommer han med sine tvifvelsmål igen. Stenborg Jäg. 6 (1780). Den fattiga flickan (i Mytilene) får ingen (friare) .. om icke hon har åtminstone ett halft hus att komma med. Bremer GVerld. 4: 228 (1861). Hon blev rörd .. därför, att han inte hade kommit med några förebråelser. Lagerlöf ChLöw. 27 (1925).
δ) i uttr. komma sin väg, äv. sina färde l. sin kos o. d., gå sin väg l. sin kos, komma bort, gå bort; äv. i mer l. mindre bildl. anv.; numera bl. (i Finl.) i uttr. komma sin väg, gå sin väg, avlägsna sig. Skepmennena (sökte) effter hurw the skulle komma sina färdhe vthwr skepet. Apg. 27: 30 (NT 1526). (Tjuvar o. rövare) tagha .. (gudabildernas) guld, silffuer och klädher bortt, och komma sin wägh. Bar. 6: 57 (Bib. 1541). Inspectores pro tempore (på riddarhuset) wele danka af: synnerligen kommer H: Gustaff Bonde sin koos. RARP 4: 198 (1649). Hvad har du der att göra. Kom din väg. Hertzberg Canth 2: 154 (1886). Borta var han. Ingen kunde förklara, huru han kommit sin väg. Lönnberg Sigtr. 70 (1892).
ε) (i sht vard.) i förb. med annat verb, utan självständig innebörd, väsentligen tjänande ss. en inledning till det egentliga verbet l. ss. en förstärkning av uttrycket l. ss. uttr. för harm l. förargelse l. förakt o. d.; särsk. i imper., i jakande sats ss. ett slags lystringsord, i nekande sats för att starkare framhäva negationen. Sedan som vij haffva upfunnit och handhafft samma ort (dvs. Spetsbärgen) öffver 4 eller 5 åhr, kommer Danus (dvs. Danmark) och säger, att thet är een deel aff Grönland. RP 8: 149 (1640). Fader Movitz, Bror! / Spänn igen dina skor, / Kom tag ditt Valdthorn. Bellman (SVS) 1: 220 (c. 1773, 1790). När det gäller att komma och besvära andra. Bergman FrkSöderl. 5 (1909). Kom inte och säg att livet inte är värt att leva! DN(A) 1921, nr 63, s. 5.
ζ) i mer l. mindre pregnant anv.; ofta övergående dels i bet.: kunna l. lyckas komma (till l. från ett ställe o. d.), taga sig fram l. bort (till resp. från ett ställe), dels i bet.: ha tillfälle att l. bruka besöka ngn l. ett ställe l. vistas ngnstädes; äv. bildl. Komma (lyckligt) i hamn, i land; äv. bildl. Komma i l. inom håll för (ett villebråd o. d.) l. komma ngn l. ett villebråd o. d. inom håll, se HÅLL, sbst.1 VII 2 a. Har han kommit i väg ännu? Jag kommer sällan på teatern nu för tiden. (Jesus sade:) Ingen kommer till fadhren vtan genom migh. Joh. 14: 6 (NT 1526). Hans Tommeson skall ware siuk och bräckligh szå att han ingenstädz färdes eller komme kan. G1R 18: 223 (1547). Utom sitt sjelfmedvetande kan .. ej någon komma. Boström Lag 12 (1845). Palmblad kom .. aldrig utom Upsala. Sturzen-Becker 1: 19 (1845, 1861). Cederschiöld Artist. 39 (1915). — särsk.
α’) i förb. komma och gå o. d.; äv. i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv. Ett ställe där folk ständigt kommer och går. Lärjunge som kommer och går (motsatt: internatlärjunge). Meurman (1846). (Hans tankar) kommo och gingo smått dystra och melankoliska. Tavaststjerna Inföd. 179 (1887). Oljelund GrRidd. 370 (1926).
β’) i uttr. komma nära ngn l. ngt l. komma ngn l. ngt nära (l. närmare l. för nära o. d.) l. in på livet o. d.; äv. i mer l. mindre bildl. anv.; äv., rent bildl., i uttr. komma ngn l. ngt till livs, se LIV. Stiernhielm Arch. B 2 b (1644; bildl.). Om .. (”lerpottan” o. koppargrytan) komma hwar andra för när, så gåret intet vthan skada aff. Grubb 369 (1665). En gång jag kom dig dock så när, / At du mig kyssa lät et finger. Kellgren 3: 126 (1781). (Den förföljda älgen) stannade för att låta hundar och jägare komma honom inpå livet. Lagerlöf Holg. 2: 39 (1907). Det var sjukt hos grannen; .. han blev varnad för att komma nära någon därifrån. Hallström Händ. 165 (1927).
γ’) med bestämning inledd av prep. till, bildl., övergående i bet.: få tillfälle till (ngt), få (ngt); jfr KOMMA TILL I 4; numera bl. i vissa uttr., ss. komma till orda, få ordet (äv. i bildl. anv.), komma till tals (med ngn) o. d. (äv. i bildl. anv.) samt (i sht jäg. o. mil.) komma till skott, få tillfälle att avlossa skott. (De) kunde .. mötas ått på dammen, och der alenna best komma till tals. OxBr. 6: 27 (1628). Till then ända att komma till sin rästs betalning. RP 8: 129 (1640). Fosterlandskärleken .. kommer aldrig till orda i det nya (testamentet). Thomander 2: 57 (1831). Här måste handlas hastigt, eljest skulle jag ej komma till skott. Jäg. 1897, 2: 46. Berg Ariz. 251 (1927). jfr (†): Om han (dvs. Reynicke) til munnen komma kan (dvs. om han får tillfälle att tala o. försvara sig). Fosz 271 (1621). — särsk. (†) i uttr. komma till daga, se DAG I 9 d.
δ’) med bestämning inledd av prep. från l. ur l. av l. motsv. adverb: (lyckas) lämna l. begiva sig bort från (ett ställe o. d.); äv. mer l. mindre oeg. l. bildl.; i bildl. anv. särsk.: slippa ifrån, undslippa (ngt) o. d.; jfr KOMMA IFRÅN I 3. Der de med eran kunde komma derifrån, skolle de der eij helder lenge villia förtöva. OxBr. 6: 15 (1627). Han hade så när kommit illa därifrån. Widegren (1788). Jag har vissa idéer, hvarifrån jag aldrig kan komma. LvHausswolff (1810) i För hundra år sen 1: 232. Det upplösningstillstånd som råder i vår tids andliga liv (och) .. nödvändigheten av att söka komma därur. Vasenius Harm. 80 (1908).
ε’) övergående i bet.: framträda, visa sig, uppträda (ngnstädes) o. d.; äv.: bliva till, födas (ngnstädes); särsk. i uttr. komma till världen, födas (till världen). J skolen icke mena ath iach är kommen till ath vplossa laghen eller propheterna. Mat. 5: 17 (NT 1526). Fast barnet kommit lefvande til verlden, får det dock (osv.). PH 6: 3860 (1755). I mörker suto Folken / och natt låg öfver jord; / Då kom den store Tolken / af Herrans glömda ord (dvs. Luther). Tegnér (WB) 3: 37 (1817). Johansson SmedBrukspatr. 112 (1933).
ζ’) (†) bildl., om kvinna: nedkomma (med barn). VDBötB 1641, s. 347. Hon kom 7. weckor förbittida. VDAkt. 1663, nr 340. Till des han får se hwadh tijdh Elin kommer medh barnet. Därs. 1691, nr 94 (1690).
η) med starkare l. svagare förbleknande av verbets innebörd av aktiv o. frivillig rörelse; ofta övergående i bet.: gm andras åtgöranden l. omständigheternas makt l. av en slump l. tillfällighet o. d. begiva sig l. förflyttas (till l. från ett ställe) l. försättas (ngnstädes) o. d., råka komma (i ngt), råka l. falla (i ngt) o. d.; äv. i oeg. l. bildl. anv., närmande sig l. övergående i bet. 11. Komma i färd med (ngn), se FÄRD 3 b. Komma i följe l. sällskap (med ngn). Komma på flykten, se FLYKT, sbst.1 1 b. Komma i vägen för ngn l. ngt; äv. bildl. Komma i skola(n), sättas i skola(n). Komma i lära, i tjänst hos ngn. Komma på tronen, bestiga tronen. Komma på ngns spår l. ngn l. ngt på spåren; äv. bildl. Komma fel. Komma på villospår. Komma på fel plats i livet. (Han) lät honom komma til jordena (dvs. bliva begraven). 2Mack. 9: 29 (Bib. 1541). Nu kommer tu i annat Karbaadh (dvs. nu får du smaka på annat). Chronander Bel. D 7 a (1649). Att hon kom i siön, och blef borto. VDAkt. 1678, nr 311. Det var att komma ur rägnet i takdroppet. Landsm. XI. 2: 34 (1896; ordstäv). De två yngsta (av änkans barn) hade kommit på socknen. Lagerlöf Holg. 2: 76 (1907). Han kanske kommer i stadsfullmäktige också, vad det lider. Sjöberg Kvart. 509 (1924). — särsk.
α’) (i sht vard.) oeg., i uttr. komma i kläderna l. skorna o. d., taga på sig (”krypa i”) kläderna osv. Jag vet inte, hur fort jag kom i kläderna. Geijerstam LycklMänn. 154 (1899). Vi kommo i skorna fortare än någon kan ana. Nordström Kåt. 193 (1916). Wägner Kärleken 112 (1919).
β’) med huvudsaklig tanke på det läge l. den ställning l. de förhållanden vari ngn gm l. vid förflyttningen l. rörelsen försättes l. som han lämnar; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl., närmande sig 11 b α. Komma på benen, se BEN, sbst.1 II 1 a (γ). Komma på fötter, se FOT 1 c η. Komma ovanpå (vid brottning l. strid o. d.); äv. bildl. Komma i säng(en), (få) lägga sig till sängs. Komma i barnsäng. Komma ur sängen, stiga upp. Komma i fängelse, på fästning. Komma på fri fot, försättas på fri fot. När Barnet födes dubbelt, och kommer med Rumpan först. Hoorn Jordg. 1: 59 (1697). Han kom med huvudet emot väggen. Auerbach (1911).
b) med sakligt l. därmed likställt subj.: vara i rörelse l. förflytta sig l. föras l. förflyttas l. sändas, närma sig l. anlända (till l. från ett ställe l. till ngn o. d.); läggas l. sättas l. placeras (ngnstädes l. i ett visst läge o. d.); äv. i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv. Säden har lyckligt kommit under tak. Maten kom snart på bordet. Har posten kommit än? Det kom brev nyss om saken. Komma i l. ur sikte, se SIKTE. Wädhret blåås hwart thet will, .. och tu weest ey huadhan thet komber, eller hwart thet faar. Joh. 3: 8 (NT 1526); jfr γ. (Pastejdegen) bör .. vara väl hård, eljest spricker degen när han kommer i ugnen. Warg 65 (1755). Hvad är det för sorl der borta? .. det kommer hitåt. Jolin Barnhusb. 204 (1849). När vinet kom över .. (schejkens) läppar, förvandlades det på grund av hans helighet till honung. Nilsson FestdVard. 42 (1925). — särsk.
α) med efterföljande verb i p. pr., betecknande sättet för rörelsen l. beledsagande omständigheter o. d.; jfr a α. Då och då kom en sten plumsande. Forsslund Djur 172 (1900). En jättevåg kom brusande. Auerbach (1911).
β) (numera i sht vard.) med mera utpräglad bet.: anbringas l. placeras (sättas, läggas, hällas osv.) (på l. i ngt l. ngnstädes). Kom så strax lååss för porten. G1R 6: 165 (1529). Skriften .., som skall komma på (lik-)kistan. Atterbom Minnest. 1: 225 (cit. fr. 1686). Småningom kommer vatten i kaffepannan. BygdFolk 1: 31 (1927).
γ) med bestämning inledd av prep. från l. ur, förr äv. (ut)av, l. till bet. motsv. adverb: utgå ifrån (ngn l. ngt l. ett ställe); äv. mer l. mindre oeg. l. bildl., närmande sig bet.: härstamma (från), leda sitt ursprung (från ngn l. ngt); jfr 4 c. Thå kom en röst aff himmelen och sadhe (osv.). Joh. 12: 28 (NT 1526). En lång, rakt ur hjertat kommande blick. Knorring Torp. 2: 130 (1843). Det kom doft ifrån klöfvern på blommande vallar. Fröding Guit. 43 (1891). Siwertz Varuh. 213 (1926). — särsk. om varor o. d.: sändas (ifrån ett ställe l. en person), levereras (av ngn), införas (från ett ställe). Det theet, som kommer ifrån China. Höpken 2: 17 (1763). De från Herman Kähler i Næstved komna föremålen. MeddSlöjdF 1898, 1: 51.
δ) övergående i bet.: framkomma, framträda, visa sig; bildl.: yppa sig, ”erbjuda sig” o. d., äv.: uppstå, uppkomma; äv. med bestämning inledd av prep. på l. över: hända l. träffa l. drabba ngn; ofta närmande sig o. svårt att skilja från 3. Tårarna kommo henne i ögonen. Förståndet kommer med åren. Det har kommit smolk i mjölken; äv. bildl. Det har kommit en fnurra på tråden, se FNURRA, sbst. Komma i handeln. Komma i dagen, se DAG II 5 c; komma för en dag l. för dagen, se DAG II 7 a γ; komma å daga, se DAG II 7 b β. Komma i dagsljuset, se DAGSLJUS, sbst. 1 b β’ o. γ’. Komma i ljuset, se LJUS, sbst. Något kommer någon på halsen o. d., se HALS 1 i α, γ. Komma till synes, se SYN. En sky kom som öffuerskygde them. Mark. 9: 7 (NT 1526). Iagh skal läta komma mina herligheet jbland Hedhninganar. Hes. 39: 21 (Bib. 1541). Upå Renarna kommer stundom en siuka lijka som Pestilentzia. Bureus Suml. 62 (c. 1600). Offta kommer eld, j sotarens hws. SvOrds. B 7 b (1604). När nöden är störst, kommer hielpen först. Grubb 576 (1665). Kommer skada å pant (så osv.). HB 10: 4 (Lag 1734). Dödskall kyla kom i hvarje lem. Fröding Guit. 74 (1891). Ja, hvad skulle jag väl göra? Jag fick ta hvad som kom. Hellström Kusk. 127 (1910). När stämningen (vid gravölet) blev högre, kom det fart i brorskålsdrickningen. Nilsson FestdVard. 47 (1925). — särsk.
α’) om bok l. skrift o. d.: utkomma, utgivas, publiceras; äv. i sådana uttr. som komma i bokhandeln o. d. FörsprPsalt. (Bib. 1618). Julqvällen kom i går i bokhandeln. Runeberg (1841) hos Strömborg Runebg IV. 1: 376. Det finns ett par äldre arbeten om dessa frågor .. båda komna 1901. Lindroth Språkfr. 49 (1928).
β’) om yttrande o. d.: uttalas, yttras, ”höras”; ofta opers.; äv. pregnantare, om ord l. uttryck o. d.: ”infinna sig”, ”komma fram”. Hvad rör ditt prästbetyg mig? kom det lungt och kort från Kalle Pihl. Tavaststjerna HårdT 163 (1891). Jag sökte säga: ”Vattuskräck”, men ordet ville ej komma, ty jag visste att jag ljög. Cavallin Kipling Emir. 37 (1898). ”Huru syntes han?” kom frågan tveksam. Högberg Vred. 3: 434 (1906).
γ’) i förb. med (o. motsättning till) gå l. fara o. d., för att beteckna ngt ss. varande av kort varaktighet l. ofta återkommande o. d. Medn alt (dvs. allt vad vi röva) så gånger, som thet kommer. Stiernhielm Fred. 8 (1649). I tankens verld systemer gå och komma. Tegnér (WB) 3: 102 (1820). En sjukdom som kommer och går. WoH (1904). — särsk. (†) i p. pr. i adjektivisk anv., i förb. kommande och farande l. kommande och gångande, flyktig, ovaraktig; icke fast, icke att lita på. Penningar äro kommande, och farande. SvOrds. B 8 b (1604); jfr: Penningen .. är kommande och gångande. Grubb 671 (1665). En Recommendation är bådhe kommandhe och farandhe. VDAkt. 1666, nr 95.
ε) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr under γ o. δ); äv. med mer l. mindre förbleknad bet., närmande sig bet. 11 b β. Komma ngn till handa, se HAND 13 h β, δ. Komma för (l. inför) l. under ngns ögon, för (l. inför) l. till ngns öron o. d., se ÖGA, ÖRA. Saken (målet) har kommit inför domstol. Komma (p)å bane(n) l. banan, se BANA, sbst.1 4 b. Komma i tidningen l. tidningarna, bliva omtalad i tidningen (tidningarna). Komma på tapeten, se TAPET. Något kommer någon ur händerna, se HAND 9 j slutet. Gören bätring, himmelrikit är kommit hart när. Mat. 3: 2 (NT 1526). Det uttryck hvarvid du fäst dig kom mig i pennan naturligt nog. Geijer Brev 128 (1811). — särsk.
α’) i uttr. komma till ngn (förr ngn gg med indirekt obj. komma ngn), övergå till ngn, nedärvas på ngn o. d.; i sht förr äv. allmännare: komma i ngns besittning, tillfalla ngn. Allt hans rätte arff och afflingegodtz .. (skall) komme till hans käre bröder. G1R 27: 148 (1557). Jagh gerna höra wille, / Hwadhan tigh kom then skatt? Fosz 170 (1621). Detta hade min far .. / Ärft … / Åter från honom kom det till mig. Runeberg 1: 92 (1832). Vid det karolingiska väldets delning kom Bajern till Tyskland. NF 1: 1454 (1876). Komma till eftervärlden. Auerbach (1911).
β’) (numera föga br.) i uttr. ngt kommer ngn i sinnet, stundom i huvudet o. d., förr äv. i hjärtat, ngn får ngt i sinnet l. huvudet, ngn kommer att tänka på ngt, ngt faller ngn in, ngn får den tanken l. önskan (att osv.); förr äv. i uttr. komma i ngns tro, bliva trodd av ngn. Thå han wort fyratiyo åår gammal, kom honom j hiertat ath han wille besee sina brödher. Apg. 7: 23 (NT 1526; Bib. 1917: fick han i sinnet). (Något) som aldrij kommer uthi min Troo. VDAkt. 1706, nr 26 (1705). Thesse ord kommo mig på resan städs i sinnet. Humbla Landcr. 73 (1740). Tidnings-grillerna komma mig ännu stundom i hufvudet. Beskow (1825) i 3SAH XXXIX. 2: 147.
2) [eg. specialanv. av 1 a, b] mer l. mindre utpräglat övergående i bet.: komma (så l. så långt) fram, nå, hinna (ngnstädes); med personligt l. sakligt subj.
a) i eg. bem. Icke komma av l. ur fläcken, av l. från stället (jfr FLÄCK, sbst.1 3 b), äv. bildl. (jfr c). Som the wore komna någet vp om Henemora, såge the (osv.). Svart G1 157 (1561). Jag hade just kommit uppför .. trappstegen .., när dörren tvärt öppnades. Hallström Händ. 7 (1927).
b) i överförd anv., med sakligt subj.: sträcka sig, ”gå” (till ett ställe o. d.), gå fram (ngnstädes). (De fattiga må flytta från sjukstugan) effther wallen will komma ther egenom gården, szom (osv.). G1R 17: 55 (1545). Skärgården .. försvann, och det vida, öppna havet kom ända fram till fastlandet. Lagerlöf Holg. 2: 471 (1907). — särsk. (†): gränsa (till ngt); vetta (åt ngt). Dhen eena sijdan (av huset), som kommer till gatun. OxBr. 9: 683 (1648). Der Härads eller Sockne allmänningarne komma til Siös. ResolAllmogBesvär 1723, § 54.
c) i bildl. anv. Komma ngn väg l. ngn vart med ngn l. ngt o. d., äv. (i sht vard.): lyckas komma till rätta med ngn l. ha framgång med ngt; vanl. i nekad sats. Icke komma långt med (ngt, i sht viss pänningsumma o. d.), (i sht vard.) icke få (ngt) att räcka långt l. förslå till mycket. När det l. allt kommer till stycket, se STYCKE. När det kommer till kritan, se KRITA, sbst. Medh kokeskårstenen äre the kåmpne 3 alne åffuen före hualffuerne. BtFinlH 3: 476 (1560). Med 150 D. kommer man eij långt i våra tjder. ÅgerupArk. Brev 18/4 1772. Underhandlingarne voro ej långt komne. Franzén Minnest. 2: 149 (1823). Menniskan .. måste kämpa, arbeta, sträfva; eljest kommer hon ingen väg. Wallin 1Pred. 3: 369 (1839). Härmed hafva vi egentligen kommit till slut på vårt ämne. Rudin OrdUngd. 1: 87 (1894). Lille Mats är död, .. sade hon, och rösten darrade, så att hon inte kom längre. Lagerlöf Holg. 2: 348 (1907). (†) Hennas synder äro kompne vp till himmelen. Upp. 18: 5 (NT 1526; Bib. 1541: reckia alt vp j himmelen; Bib. 1917: räcka ända upp till himmelen). — särsk.
α) med bestämning inledd av prep. till (förr äv. i) l. motsv. adv. l. adverbiellt uttr.: nå fram till ngt (i sht kunskap, mening, beslut, resultat o. d.), ernå l. vinna (ngt); stundom med förbleknad bet., närmande sig l. övergående i bet. 11 b α. Komma till insikt om ngt, se INSIKT 4. Komma till kunskap, visshet om ngt. Komma på det klara med ngt, se KLAR 9 e. Komma till, förr äv. i en viss mening o. d. Komma till resultat med ngt. OPetri Kr. 129 (c. 1540). Någre .. äro .. i then meeningen kompne, at (osv.). LPetri Kr. 7 (1559). Under tiden rådgjorde drottningen med Hårdh och Brahe utan att komma till något beslut. Malmström Hist. 4: 205 (1874). Det var icke dit (dvs. till det resultatet) han ville komma. Strindberg RödaR 232 (1879). Lars hade kommit till den åsikt, att (osv.). Rydberg Vap. 101 (1891).
β) ”gå” l. driva det l. bringa det (så l. så långt) (i ngt) resp. (med saksubj.): ”gå” l. drivas l. utvecklas (så l. så långt). Han har kommit långt i sitt fack. G1R 19: 95 (1548). (De andligas) okyskheet .. är så wijdt kommin, at (osv.). Fosz A 2 b (1621). Det onda är för långt kommit. Weste (1807). — särsk.
α’) i uttr. komma därhän, förr äv. därtill (att osv.), nå därhän (att osv.). När skal iagh ther til komma, at iagh måtte see Gudz ansichte? Psalt. 42: 3 (Bib. 1541). Skole vi då aldrig komma derhän, att vi (osv.). Boström Lag 82 (1845). Hjärne SvFräm. 107 (1897, 1908).
β’) opers.; i sht i uttr. det kommer l. har kommit så långt l. därhän (förr äv. därtill) o. d. (att osv.), det går l. har gått så långt l. därhän (att osv.). Det har nu kommit därhän att (osv.). Så långt har det kommit. Mat. 2: 13 (NT 1526). Medh wår Academiæ bygning är nu så wida .. kommet, at (osv.). BraheBrevväxl. II. 1: 110 (1658). Thertil lärer thet ännu komma, at etc. Lind (1749). Hon var aldrig min förlofvade. Det kom aldrig .. så långt. Almqvist Col. 47 (1835). Östergren (1930).
γ) i uttr. komma ngn l. ngt nära, förr äv. nära till ngn l. ngt, (nära) likna l. vara nära likvärdig med, kunna mäta sig med ngn l. ngt; äv.: nära l. något så när överensstämma med ngt. Din gissning kommer sanningen nära. (Modern till sin dotter:) Gudharna ästu myckit kiär, / Tin skäpnat är kommen them när. Prytz OS D 1 b (1620). Englands constitution kommer närmast till vår. Höpken 2: 196 (1755). Konung Carl IX kom (av Gustav Vasas söner) honom väl närmast, i nit för Fäderneslandet, i mod, drift (m. m.). Schönberg Bref 1: 249 (1778). I sina bättre porträtt kommer han (dvs. Culmbach) Dürer nära. NF 3: 673 (1879).
δ) i fråga om framställning i tal l. skrift, i uttr. komma till ngt o. d., övergående i bet.: övergå till, vända sig till, börja tala om, upptaga (en viss sak l. ett visst ämne l. moment o. d.); äv., i uttr. sådana som vart vill du (osv.) komma?, det var dit jag ville komma o. d.: leda samtalet in på ngt visst, komma in på ngt visst, draga en viss slutsats l. konstatera ngt ss. resultat av samtalet o. d. Komma till ämnet, till saken. Svart Gensv. I 6 a (1558). Jag förstår eder, det var dit som jag ville komma. Österling Ter. 2: 375 (1700). Men lät oss komma nu igen til det du sade / Om Leonor. Knöppel Mannsschol. 55 (1741). Jag undrar vart du vill komma med allt det här. Lagerlöf Holg. 1: 139 (1906). Wägner NattS 141 (1926).
ε) i fråga om tid.
α’) i fråga om ålder: hinna (till en viss ålder o. d.). Komma till åren, börja bliva äldre l. gammal. Vara till åren kommen, förr äv. vara kommen till år och ålders, vara (ganska) gammal. Komma till myndiga år, nå myndig ålder; förr äv. komma till sina år l. till åren l. till sin laga ålder o. d., hinna till mogen l. myndig ålder. Hon war komen till en stoor ålder. Luk. 2: 36 (NT 1526). För än thenne här nest effther regerende konung till sin laga ålder kommen våre. RA I. 1: 387 (1544). Wj hafwe (på tronen) .. en Fröiken, som till sine Åhr inthett är kommen. RARP 2: 14 (1633). Skulle en Landtmätare, som til åhr och ålders kommen är, nödigt behöfva en Substitut, må han (osv.). ILandtmät. 1725, s. D 1 b. Som jag begynner komma til åren. VDAkt. 1797, nr 421. Bonden hade ej kommit långt på fyrtitalet. Cederschiöld Riehl 2: 14 (1878). (Hon) var nu till åren kommen. Fatab. 1911, s. 195.
β’) om tid: lida, hinna. Året var inte längre kommet än till den tjugonde mars. Lagerlöf Holg. 1: 11 (1906). — särsk. (†) opers.: det lider (så l. så långt) l., med prep. till: det bliver (den l. den tiden). När så när kommer. G1R 24: 227 (1554). Barnen hafva Freqventerat Scholen i Vexiö uti 3 åhr, när det kommer till midsommar. VDAkt. 1725, nr 249.
3) [utvecklat ur 1 b δ] inträffa, inträda o. d.
a) om händelse l. företeelse l. förhållande o. d.: inträffa, möta, förefalla, äga rum; förr äv. med indir. personobj.: hända ngn. En olycka kommer sällan ensam (ordspr.). Något kommer oväntat, plötsligt, som en blixt (från klar himmel); jfr BLIXT 1 a α β’. Huadhan komber mich thetta ath min herres modher kommer till mich? Luk. 1: 43 (NT 1526; Bib. 1917: varför sker mig detta). Dhet onda kommer hastigt, men går långsampt bortt. Grubb 612 (1665). Som för mig tillfälle att skrifva endast kommer sällan. Lundgren MålAnt. 1: 45 (1870). Enstaka förebud om hvad komma skulle. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 516. Segerstedt Händ. 7 (1919, 1926). — särsk.
α) om naturföreteelse o. d.: inträda, inträffa. Snön kom tidigt det året. Det kom ett häftigt åskväder. Tå kom flodhen fyratiyo daghar på iordena. 1Mos. 7: 17 (Bib. 1541). Så snart frost kommer och ijsen bär. RP 16: 652 (1656). Mörkret kom hastigt. Lagerlöf Holg. 1: 143 (1906).
β) i uttr. (taga ngt o. d.) som det kommer, övergående i bet.: såsom det gestaltar sig l. erbjuder sig; äv. opers.: såsom det faller l. slumpar sig o. d., efter omständigheterna; jfr γ. Taga dagen som den kommer, se DAG I 3 b; jfr b. Iag måte nu så taga til godo som thet kom. Horn Lefv. 129 (c. 1657; rättat efter hskr.). Sömnen och hvilan tog Hans May:t som det kom. Nordberg C12 2: 687 (1740).
γ) (†) opers.: det händer l. sker l. ”går” (så l. så). Epther annorlwnda kommidt ær, æn wthij malmöö dagtinghan beslwtath .. worth. G1R 2: 19 (1525). Det kommer vnderstundom, att (osv.). RARP 3: 253 (1642). Borg Luther 1: 498 (1753).
b) om tid l. tidsmoment: inträda, infalla, taga sin början. Påsken kommer sent i år. Kommer dag, så kommer råd (ordspr., anträffat tidigast 1604). Åren komma och gå. När sabbatzdaghen kom begynte han (dvs. Jesus) ath lära j synagogan. Mark. 6: 2 (NT 1526). Aldrig är Daghen så långh, dhet kommer jw qwäller en gång. Grubb 532 (1665). Kommen är Trojas yttersta dag, och kan ej fördröjas. Adlerbeth Æn. 38 (1804). Hvar gång som Våren kommer i sin skönhet. Tegnér (WB) 7: 51 (1834). SvD(A) 1930, nr 200, s. 4.
c) för att beteckna att ngt inträffar l. inträder i framtiden; särsk. i p. pr. ss. adj.: tillkommande, stundande, framtida; i p. pr. ss. adj. äv. med konkret(are) huvudord: som hör framtiden till, som kommer att finnas l. framträda osv. i framtiden; i p. pr. ss. adj. äv. (i sht i vitter stil) substantiverat, i uttr. det kommande, framtid(en). I veckan som kommer, (numera bl. vard., ngt bygdemålsfärgat) i nästa vecka. Kommande år, äv.: nästkommande år. I wekan som komer skohle wij (osv.). ÅgerupArk. Brev 3/7 1709. Mins att en gång Tidehvarf som komma / fordra din förmyndarräkning in. Tegnér (WB) 2: 24 (1809). Åtgärder under freden för ett kommande krig. Ekelund 1FädH II. 2: 6 (1831). De förgångna och kommande slägter. Rundgren Minn. 2: 211 (1870, 1883). Vi kunna med lugn möta kommande stormar. Strindberg NRik. 124 (1882). Det kommande har sina rötter i det förgångna. Nilsson FestdVard. 109 (1925). — jfr NÄST-KOMMANDE. — särsk. (†) i p. pr., substantiverat i pl.: efterkommande. Enn .. Skrifft .. / Som kunde kommandom til effterdöme blifwa. Lucidor (SVS) 327 (1673). Wallin Vitt. 2: 168 (1837: Kommanderne, best.).
4) härstamma, härröra, härleda sig (av l. från ngn l. ngt), komma till stånd (gm ngt) o. d.
a) härstamma l. förskriva sig (från ett ställe o. d.); stamma, härröra, leda sitt ursprung l. sitt upphov (från ngn); med bestämning inledd av prep. (i)från, förr äv. av. Kan någhot gott komma aff Nazareth? Joh. 1: 46 (NT 1526). (Eng.) Ancestral .. (sv.) ifrån förfäder kommen, ärfd. Serenius B 2 b (1734). Dessa omdömen äro något värda, derföre att de komma från personer, som (osv.). Wirsén i 3SAH 2: 703 (1887). Var är han kommen ifrån? Lagerlöf Troll 2: 49 (1921).
b) (numera vanl. ngt vard.) i fråga om släktskap: härstamma (från ngn l. viss släkt l. familj o. d.); numera nästan bl. i fråga om härstamning i avlägsnare led från ngn viss person l. i fråga om tillhörighet till ngn viss familj l. släkt l. samhällsklass o. d.; förr äv. om barn i förh. till sina föräldrar: vara född av ngn, vara son l. dotter till ngn; förr äv. om avkomma av djur. Det syns, att hon är kommen av bättre folk. Sägher icke scrifften ath Christus skall komma aff Dauidz sädh. Joh. 7: 42 (NT 1526). Thet tiuter alt aff vlffuen kommit är. SvOrds. C 4 b (1604). Iagh är som iagh war aldrigh född / eller kommen aff Qwinna. Wivallius Dikt. 86 (1632). Äro ock then dödas halfsyskon til, och komma the alle af samma fader eller moder, som död är; ärfven (osv.). ÄB 3: 2 (Lag 1734). Lilla krögarmadam. Som är kommen av statarfolk. Bergman Mark. 123 (1919).
c) uppkomma l. uppstå (av ngt); leda sitt ursprung (från ngt), ha sitt upphov (av ngt), härleda sig (av l. från ngt); vara förorsakad (av ngt), bero (på ngt); med bestämning inledd av prep. av l. (numera mindre br.) från, ngn gg (i)genom, l. med till bet. motsvarande adv.; förr äv. med indirekt personobj. betecknande den som ngt händer l. drabbar o. d. Hela olyckan kom därav att (osv.). Aff ioord äst tu kommen, och ioordh skal tu bliffua jgen. OPetri Hb. F 3 b (1529). Ther aff kommer migh nu all thenna olyckan. 1Mack. 6: 13 (Bib. 1541). Aff een lithen gnista kommer en stoor eldh. SvOrds. A 2 a (1604). De Siukdommar, såmm Kåmma av alt för slappa hinnor. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 53. Förnämligast kom detta (dvs. K. XII:s motvilja mot Lewenhaupt) från de Polska förhållandena. Carlson i 2SAH 61: 357 (1884). Så snart det ådagalagts, att åskan kom af elektricitet. LfF 1910, s. 137. — särsk.
α) (numera mindre br. i strängt fackmässigt spr.) i fråga om språklig härledning l. härstamning l. släktskap; om ord o. d.: (kunna) härledas (av), deriveras (av), utgå (ifrån), vara bildad (av ett annat ord l. av en stam l. rot o. d.); äv. (jfr a): härstamma, vara inlånad (från ett språk l. en dialekt o. d.). (Ordet) Jsrael kommer aff Sara, thet vthtydhes kempa eller offuerwelda. Gl1Mos. 32: 28 (Bib. 1541). Alla the verbalia, som gåå uth på ion, hwilka komma utaff Latinske tungemåålet. Pourel de Hatrize 34 (1650). The .. Tempora, som af Præsente komma. Cellarius LatGr. 68 (1703). Avledda ord (stavas) så som de ord, av vilka de komma. Velander 2SvRättskr. 18 (1932).
β) (numera i sht i högre l. vitter stil) opers., med syftning på ngt i det föregående l. efterföljande omtalat, ofta en (efterföljande) att- sats l. dyl.; jfr II 2. Svart G1 116 (1561). Hvij kommer att i dag I icke glade ären. Düben Boileau Sat. 18 (1722). Om han (dvs. Dumbom) ej söng så satans bra, / Så kom det mest af den resonen .. / At Salig Dumbom ej höll tonen. Kellgren 2: 170 (1790). Herre, varav kommer det att du tänker uppenbara dig för oss, men icke för världen? Joh. 14: 22 (Bib. 1917).
γ) i uttr. komma (alldeles) av sig själv, eg.: uppkomma l. komma till stånd utan ngn särskild orsak l. anledning; med lätthet l. helt naturligt komma till stånd l. följa av ngt. Sedan de särskilda elementen (i kantonerna i Schweiz o. småstaterna i Italien) sammanarbetat sig till känsla af gemensamhet, kom föreningen så att säga af sig sjelf. Samtiden 1874, s. 582. WoH (1904).
5) i fråga om ordningsföljd o. d.
a) i uttr. ordningen l. turen kommer till ngn, l. ngns tur kommer o. d., det blir ngns tur. MontLouis FrSpr. 262 (1739). När hans tur kom (att bli spådd), försökte han smita. Bergman JoH 6 (1926). År 480 ledo kartagerna ett avgörande nederlag, och sex år därefter kom turen till .. etruskerna. Grimberg VärldH 3: 360 (1928).
b) få l. ha sin plats (ngnstädes i en serie o. d.); följa (på l. efter ngn l. ngt); med personligt l. sakligt subj.; äv. i uttr. komma efter ngn l. i ngns ställe o. d., efterfölja, efterträda ngn. Apg. 13: 25 (NT 1526). Efter en god aflare, kommer en god slösare. SvOrds. A 5 b (1604). Offta kommer swede effter sööt klåda. Därs. B 7 b; jfr Grubb 470 (1665). (Den nye ledamoten i Sv. Ak.) skrifve .. namn sitt under thens namn efter hvilken han kommen är. 1SAH 1: 30 (1786, 1801). De äldsta (barnen) voro fem söner i rad … Sedan kommo sex flickor. De Geer Minn. 1: 3 (1892). Hör på nu, för här kommer något märkvärdigt. Hedin Svar 48 (1910).
6) med bestämning inledd av prep. till: (böra l. kunna) läggas l. fogas (till ngt); öka (ngt); särsk. i uttr. härtill l. därtill (förr äv. hit) kommer o. d., för att beteckna ett tillägg till ngt förut nämnt l. omtalat. Och kommo till hopen (dvs. den kristna församlingen) på then daghen wedh trytwsend siälar. Apg. 2: 41 (NT 1526; Bib. 1917: så ökades församlingen). Kommer och så ther till att (osv.). KOF 1: 190 (1575). Hijt kommer och den olycka och skadeståndh iagh deraff taget hafwer att (osv.). VDAkt. 1702, nr 133. Dertil (dvs. till annan omvårdnad om hästen) kom ock det goda fodret. Dalin Vitt. II. 6: 111 (1740). Till alla andra intressen, som fyllde hans tid, hade .. kommit lusten att (osv.). Lagerlöf Top. 20 (1920).
7) falla på (ngn), tillkomma, tillfalla (ngn); tillhöra (ngn); höra till (ngt).
a) i uttr. komma på ngn l. ngt l. på ngns del l. lott o. d.: (vid fördelning l. beräkning av ngt o. d.) falla på ngn l. ngns del l. på ngt; tillkomma l. tillfalla ngn; höra till ngt; äv. (vid beräkning av antal o. d.): svara emot ngt. Hälften av utgiften kom på mig l. på min del. Det kommer på din lott att göra detta. På varje herre kommo tre damer. xiij (dvs. tretton) lest[er] iern som kom wpaa hans dell ept[er] syn fad[er] och mod[er]. OPetri Tb. 25 (1524; uppl. 1929). All risico kommer på oss. RP 4: 86 (1634). Alt arbetet kommer på honom. Widegren (1788). I Vesterbotten kommer på hvarje afverkad kubikfot (träd) endast 1,6 öre. Samtiden 1873, s. 659. Hafsuttern .. uppnår en längd af något öfver 1 m., hvaraf 33 cm. komma på svansen. NF 4: 562 (1881). Erikson HbSmågatst. 26 (1928).
c) (†) i uttr. komma till ngn l. ngt, tillhöra, tillkomma ngn; höra till ngt. (Något som) föga kom thil saken. Brahe Kr. 44 (c. 1585). Sombliga (ha) ment dätta ämbetet komma till Konungens Kökemästare. Rudbeck Atl. 4: 93 (1702).
8) (numera mindre br.) med bestämning inledd av prep. inom l. under, förr äv. ibland l. i l. till, förr äv. med till bet. motsv. adv.: falla (under ngt), höra l. hänföras (till l. under ngt); förr äv.: äga tillämpning (på ngt), passa (på l. till ngt). Efter the (dvs. de ridderliga övningarna) icke komme och lände til mijn Profession. Skytte Und. D 1 a (1604). Föreläsne Text, som nw så wäl hijtt kommer. Guthræus ASchmidt A 4 b (1641). (Det är) intet så klart och afgjordt, .. om .. (munk-)ståndet skall kunna kallas eller komma ibland stånd. Eneman Resa 2: 61 (1712). Detta brott kommer under strafflagen. Björkman (1889).
9) (†) taga vägen, bliva av. Kwsans h[ustrv] skal .. gøre lagh ffor sich at hon eÿ .. wiste hwart kystan kom. OPetri Tb. 28 (1524; uppl. 1929). Nu hafver man våhn å, eller någon kunskap, hvart tiuf, eller tiufnad, är kommen. MB 52: 2 (Lag 1734). Weste (1807). Meurman (1846).
10) (†) användas (till ngt), ”gå” (till); i sht om pänningmedel o. d. SthmSkotteb. 1521, s. 226. (Han) wett .. icke till huad wttgiffther samme pänninger ähre komne. SkrGbgJub. 6: 13 (1587).
11) med mer l. mindre starkt förbleknad bet., betecknande väsentligen bl. en förändring av läge l. tillstånd l. situation o. dyl. l. inträde i ett (nytt) förhållande o. dyl. l. ett skeende i allm.; med personligt l. sakligt subj.; ofta mer l. mindre utpräglat övergående i de nedan under a o. b omtalade speciellare bet. Komma under tak, om hus: bliva försett med tak, takläggas; jfr 1 b. Komma i bekantskap med ngn l. i ngns bekantskap, se BEKANTSKAP 1 a. Komma i beröring med ngn l. ngt, i lag med ngn. Komma i ropet, bliva mycket omtalad, vinna berömmelse. Komma i fart(en), se FART 7 c. Komma i gång, se GÅNG I 9 a β. Komma i rörelse, sättas l. sätta sig i rörelse. Komma i växt. Han har nu kommit i bättre (ekonomiska) omständigheter. Komma under förmyndare, sättas under förmyndare. Komma i godt skick (igen). Komma till korta (förr äv. för kort) o. d., se KORT, adj. (Genom klosterlöfte) bebinder man sich til menniskies stadgar och kommer så .. vnder menniskios träldom. OPetri Clost. B 1 b (1528). Theris (dvs. danskarnas) Rääff han war tå kommen j band. Svart Gensv. H 4 a (1558). Komma i slägtskap. Lindfors (1815). De sanka ängarna omkring Gripsholm kommo under vatten. Lagerlöf Holg. 2: 168 (1907). Dens. Mårb. 97 (1922). — särsk.
a) med bestämning inledd av prep. (vanl. till l. i), mer l. mindre utpräglat övergående i bet.: uppnå, ernå, vinna (ngt) o. d.
α) med personligt subj.: lyckas bliva försatt i (en viss belägenhet l. ett visst tillstånd o. d.); ernå, uppnå, vinna, ”finna” (ngt). Komma i besittning av ngt, förr äv. i ngts besittning. Komma i tillfälle till ngt. Komma till krafter (efter en sjukdom). Komma till makten, väldet. Komma till stor heder och värdighet. Komma till ro, i sömn. Komma till sans. (Sedan) thenne skadelig kwngh (dvs. Kristiern II) nw ær kommin i rikesens besethningh. G1R 1: 48 (1523). Dhen något wil lära, han kommer til ähra. Törning 19 (1677). Göran Persson förklarades oskyldig och kom åter till inflytande. Odhner Lb. 151 (1869). Vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv. Upp. 13: 14 (Bib. 1917). — särsk.
α’) (numera ngt vard.) i uttr. komma till ngt, med mera utpräglad bet.: komma i besittning av ngt, få ngt; förr äv.: tillträda ngt. Thenn tidh .. hanns nådhe kom till regementhett her ij richett. G1R 1: 122 (1523). Aldenstund han (dvs. Muhammed) war kommen til een stoor Förmögenheet. Schroderus Os. 2: 214 (1635). (Efter fullbordad eriksgata) vore Konungen til Land och Rike lagligen kommen. Schönberg Bref 1: 141 (1772). Tanken på att så snart som möjligt komma till ett lefvebröd. De Geer Minn. 1: 112 (1892).
β’) i uttr. komma på (en tanke l. idé o. d.), falla på (en tanke osv.), fatta l. få (en idé osv.); jfr KOMMA PÅ I 3. Hur har du kommit på den tanken l. idén (att osv.)? Öfwersten Rappe hafwer .. berättat at Cosacherne numera wore komne på andra Tanckar. OSPT 1687, nr 10, s. 6. Hur i all världen kom du på det? Hallström NNov. 25 (1912).
γ’) i uttr. komma under fund med ngt, komma under vädret l. väder med ngt, se FUND, sbst.1 2, VÄDER.
β) med sakligt subj.: uppnå l. ernå (en viss utveckling l. beskaffenhet l. ett visst tillstånd o. d.); vinna (en viss ställning o. d.); utvecklas (till ngt) l. utveckla sig (på ett visst sätt). Komma i l. till flor, se FLOR, sbst.2 1 b β. Komma till heder(s), se HEDER, sbst.2 1 a. Komma till, i stånd, se STÅND. Komma till ett (lyckligt) slut, förr äv. till ända o. d. Innan saken kom till avgörande. Komma till utbrott, till uttryck. Så fast wäxte thå gudz oordh och kom till macht. Apg. 19: 20 (NT 1526; Bib. 1917: visade sin kraft). Sedan detta altså war kommit till ända, / Begynte jag mina tankar till annat wända. Carl IX Rimchr. 44 (c. 1600). Genom invärtes god hushållning kommer Riket säkrast til styrko. PH 5: 3205 (1752). Nästan ingen af .. (vensläktets) arter komma förrän efter Juni i blomma. EconA 1807, dec. s. 51. Detta förslag kom aldrig till utförande. BetDöfstUnd. 1878, s. 18. Att katekesen kommer till friare användning vid undervisningen. SvD(A) 1929, nr 334, s. 4.
b) (ofrivilligt l. av en händelse) försättas (i en viss situation l. ett visst tillstånd o. d.), råka l. ”falla” (i ngt) o. d.
α) om person: ofrivilligt försättas (i en viss situation l. visst tillstånd o. d.) l. bringas (till ngt); råka l. ”falla” (i ngt); råka ut l. utsättas (för ngt). Komma ur askan i elden, se ASKA, sbst. 1 f ζ. Komma i (förr äv. på) olycka l. i nöd o. d. Komma till skada, förr äv. i l. på skada l. på fördärv o. d. Komma i fara, se FARA, sbst. 1 a. Komma i frestelse (för ngt). Komma i rykte för ngn l. ngt, se RYKTE. Komma på obestånd. Komma i skuld (till ngn); äv. i bildl. anv. Komma på skam, förr äv. till blygd. Komma i delo (med ngn), se DELO II slutet. Komma i dispyt, tvist, gräl (med ngn). Komma i luven på varandra. Komma på sned med ngn l. ngt. Komma på efterkälken (med ngt). Komma i skratt, gråt. Komma i svettning. Komma på balans, se BALANS I 7 a. Komma på fall, se FALL II 8. Komma osams, se OSAMS. G1R 1: 32 (1521). Står vp och bedhen athi icke kommen vthi frelstilse (fel för: frestilse). Luk. 22: 46 (NT 1526). Hon (dvs. människan) är kommen (genom synden) på dobbel skadha. OPetri MenSkap. 55 (c. 1540). (Att) han (dvs. Hans Flörich) .. är udi onåder hooss Boris Gudonouff kommen. OxBr. 5: 10 (1612). Dhen som kommer i waalet, han kommer i qwaalet. Grubb 872 (1665). Komma på kneeken. Törning 95 b (1677). Prinsessan kom .. alldeles i uppror. Cederschiöld Riehl 2: 29 (1878). Emellertid kom ingen menniska till skada (vid explosionen). GHT 1895, nr 286 C, s. 3. Böök 4Sekl. 151 (1928). — särsk.
α’) i numera obr. uttr. o. förb. Then semio han medt molseghenena giort hade, för thet manslag (dvs. dråp) han wthij kommen ær. G1R 2: 137 (1525). Min hustro kom uppå stoora bööter för huuserööte. VDAkt. 1696, nr 316. Komma illa deran. Lindfors (1815). — särsk. i sådana uttr. som komma i (ngns) avund, i förakt, förföljelse, förtal, hat, hån, misstankar, snack o. d., bli föremål för l. ådraga sig avund, förakt, förtal, hat osv. RA I. 1: 228 (1538). Hwilkes vprichtigheet tigh icke ännu wetterlig är, gör tigh them icke alt för gemeen: Annars kommer tu i föracht. Schroderus Comenius 927 (1639). En däyeligh Qwinna kommer snart i snack. Grubb 728 (1665). (Olav Tryggveson) kom .. uti monga Förnäma mens affund. Reenhielm OTryggv. 28 (1691). Kåmma i misstankar. Schultze Ordb. 2154 (c. 1755). Komma i hat. Lindfors (1815).
β’) (†) i uttr. komma av l. ifrån (ngt), gå miste om (ngt), förlora (ngt); jfr KOMMA IFRÅN I 4. När en eller annan (tjänsteman) .. för någon sin brott ther ifrån (dvs. från tjänsten) kommer. Bergv. 1: 83 (1637). (Ätten Skunk var) igenom lyckans och tidernes förändring .. af thesz Adeliga häfd kommen. Peringskiöld MonUpl. 132 (1710).
γ’) [efter t. um etwas kommen] (†) i uttr. komma om ngt, förlora, mista ngt, berövas ngt; jfr KOMMA OM I 4. Komma om halsen l. en hals o. d., se HALS 2 c. G1R 15: 345 (1543). Wij komme om Ähra, Godz och alt thet wij åtte. Schroderus Waldt 51 (1616). Sålunda kom thenne ädle och sköne Förstinnan skamlighen om sitt Lijf. Dens. Albert. 1: 145 (1638). Afzelius Sag. 4: 102 (1842).
β) med sakligt subj.: (av en händelse l. gm omständigheternas makt o. d.) försättas i ett visst läge l. tillstånd l. bliva föremål för ngt skeende l. ngn handling o. d.; råka (i ett visst läge l. förhållande o. d.); råka ut (för ngt). Komma i drift (om fartyg o. d.). Komma ur led (om lem o. d.); äv. bildl. Komma i glömska, förgätenhet, förr äv. i förakt o. d. Komma i svang. Komma i olag, oordning, oreda. Komma i strid med något. Komma på tal. Komma till (förr äv. på) skada. Komma i l. ur bruk, se BRUK 5 c. Komma ur modet. Sa[m]ma dagh .. kom vppåå tall huru (osv.). OPetri Tb. 253 (1528; uppl. 1929). H. F. Nådes skip, som ther (dvs. vid Gotland) komme på skadhe. SvTr. V. 1: 130 (1603). Härunder (dvs. under det man blandar färgen) får pannan ännu ej vara kommen i kokning. AHB 38: 6 (1869). På det bojrepet ej må komma oklart vid ankarets fällande. NF 1: 790 (1876). Det såg ut som om kravallplanerna helt skulle komma på skam. SvD(A) 1919, nr 43, s. 10. — särsk. (†) i uttr. komma till intet, bliva till intet, göras om intet. OPetri Kr. 48 (c. 1540). LPetri Kyrkiost. 20 a (1566).
c) i uttr. komma i ngns hand l. händer l. i händerna på ngn, i ngns våld, under ngn l. ngns (herra)välde o. d., falla i ngns händer l. våld, komma i ngns besittning, läggas under ngn l. ngns välde o. d.; med personligt o. sakligt subj. Gården har nu kommit i andra händer. Komma i orätta händer. En man färdadhes nedh aff Hierusalem til Hierico, och kom j röffuara hender. Luk. 10: 30 (NT 1526). Sedhan the (dvs. norrmännen) vnder Danmarck komme. Svart Gensv. F 1 a (1558). O Telemach! fruchta at komma uti Pygmalions vår Konungz våld. Ehrenadler Tel. 89 (1723). Babylon kom under grekernas välde. UVTF 12: 93 (1875). Nilsson FestdVard. 197 (1925).
d) (†) i uttr. komma ngn ifrån handen l. ur händerna o. d., gå ngn ur händerna, skiljas ifrån ngn (l. ngt); komma ur ngns besittning, frånhändas l. berövas ngn; jfr KOMMA IFRÅN I 5. Huj pe[ningene] ku[m]mo hono[m] j frå ha[n]-d[en]. OPetri Tb. 134 (1526; uppl. 1929). PH 5: 3314 (1752).
e) med prep. under, i vissa fall äv. i: bliva föremål för, läggas l. falla under (behandling, granskning o. d.), tagas under (överläggning o. d.); med personligt o. sakligt subj.; vid sakligt subj. äv. med konkretare bestämning, i sådana uttr. som komma under plogen, under press(en) o. d. Komma under läkarbehandling. Komma under överläggning, övervägande, omröstning. Oelreich 781 (1755). Vid 1680 års Riksdag kom i öfvervägande huruvida (osv.). AdP 1789, s. 423. I England och Skotland finnas .. hela stora gods som knappast någonsin komma under plogen. Samtiden 1873, s. 148. Osten .. (bör) nu genast .. komma under press. Grotenfelt Mejerih. 185 (1881). Att äfven biografernas skyltbilder måtte komma under censur. SvD(A) 1918, nr 6 A, s. 5.
f) med starkt förbleknad bet., i uttr. som beteckna att ngt blir (l. bör bliva) föremål för åtanke l. hänsyn o. d. Komma i betraktande, förr äv. i akt l. anseende; jfr BETRAKTANDE 1 b β. Komma i l. på fråga, se FRÅGA, sbst. 5 d. Komma i åtanke. Ottonde deelen af en ottendel Jord .. Synes wara den minste delen som kommer i någon acht i Byskiffter. Stiernhielm WgL 101 (1663). (Till regala pastorat får församlingen) begära en eller annan (prästman), som .. förtienar att komma hoos osz (dvs. K. M:t) i nådigt anseende. Kyrkol. 19: 10 (1686). Flere särskilde omständigheter kunna .. komma i beräkning. Ödmann AnvSkrift. 47 (1822).
g) i uttr. komma till rätta, se RÄTT, sbst.
12) med efterföljande inf. inledd av att, äv. (numera bl. vard., folkligt l. bygdemålsfärgat) till att, förr äv. bl. till, förr äv. med p. pr. -ande(s) l. vbalsbst. -ande, inledt av till: (gm omständigheternas makt l. förhållandenas utveckling o. d.) bringas l. föranledas att (göra ngt); ofta mer l. mindre utpräglat övergående i bet. av ett modalt l. (se c) temporalt hjälpverb; äv. med sakligt subj. Hur har du kommit att ställa det så illa för dig? Så at Vllen kommer til hängiandes mitt i Kärillet. Hildebrand MagNat. 209 (1650). Bröllopet kom wäl kostandes 800 (daler). BoupptSthm 1680, s. 317 b, Bil. Hertigens resa kom til at upskiutas på fierde året derefter. Dalin Hist. III. 2: 49 (1762). Hur Saxo kom att skrifva sin bok, berättar oss Saxo själf. Weibull LundLundag. 88 (1882). När man såg hans ögon, kom man att tänka på björkaska. Sjödin StHjärt. 11 (1911). Nilsson FestdVard. 13 (1925). — särsk.
a) (numera i sht vard.) närmande sig l. övergående i bet.: få tillfälle (att), stundom: lyckas (att); jfr KOMMA TILL I 4. Jag vet inte, om jag nånsin skall komma att göra arbetet färdigt. (Mickel:) Twij ware, at han (dvs. kaninen) kom til löpa. Fosz 321 (1621). Jag tar mig den friheten at besvära med en sak, som jag i går ej kom at säga Hr. Bibl(iotekarien). Rosenstein (1787) i SAD 1: 455. ”Kom han någonsin att ta sin examen?” frågade jag. Lagerlöf Troll 2: 11 (1921).
b) (numera i sht vard.) betecknande att ngt sker tillfälligtvis l. av en händelse l. slump: råka (att). Jag kom (händelsevis) att nämna hans namn. Jag kommer just att tänka på (att osv.). Vi kommo att tala om det av en ren händelse. Der efter kom at talas om militiestaten. RP 8: 359 (1640). Gud vet det, hur han kom en dag / Att bo i samma gård som jag. Runeberg 2: 7 (1847). SvD(A) 1934, nr 44, s. 8.
c) ss. temporalt hjälpverb: skola; numera vanl. för att beteckna s. k. rent futurum (utan modal bibetydelse), förr äv. med bibet. av att ngn gör ngt l. att ngt sker osv. på grund av tvång l. ödets bestämmelse o. d., mer l. mindre närmande sig bet.: nödgas, vara tvungen att, ”måste”. På det här viset kommer du inte att bli färdig i tid. Du kommer att ångra dig. Det kommer snart att visa sig, om (osv.). Detta kommer jag aldrig att glömma. SkrGbgJub. 6: 159 (1589). Hvadh skeppen medh behörlig stycken (dvs. kanoner) och ammunition komma till att kosta. RP 6: 167 (1636). Iag kommer till att medh mine Rote bröder ähn widare præstera dhen siunde soldaten på en så kort tidh. VDAkt. 1705, nr 226. Ungkarlar och gamla fröknar komma att öfversvämma jorden. Hedenstierna Kaleid. 21 (1884). En ny dansk järnvägsplan kommer snart att föreligga. SD(A) 1916, nr 286, s. 10. SvD(A) 1934, nr 34, s. 4.
13) lända, vara l. bliva (ngn till ngt, numera nästan bl. till nytta l. gagn o. d., förr äv. till förbättring o. dyl. l. till skada, olycka, sorg o. d.); numera bl. med sakligt subj. Komma (ngn l. ngt) till gagn(s), se GAGN 1. Komma ngn l. ngt till godo, se GOD 24 c γ. Låta ngt komma sig till last, se LAST. The fare alth med förtækte stycker thet dogh them komber tiil bwkbeeth med tiden. G1R 1: 63 (1523). Alt hvadh .. vår siäls salighet till nytto och fördel komme kan. RA I. 1: 350 (1544). At sådana tröst och lärdom måtte komma oss til förbättring. LPetri 3Post. 48 a (1555). Han .. kan aldrigh komma Academien til tienst. Rudbeck Bref 13 (1662). (Drottningens död) kom Olof till så myckin sorg, så hann swårliga kunde dän draga. Reenhielm OTryggv. 38 (1691). Den Etymologiska kunskapen .. kommer ingen annan til nytta, än någre få, som arbeta i språket. DA 1768, nr 42, s. 1. Lyttkens o. Wulff 1Ljudl. IV (1885). — särsk.
b) i uttr. komma (ngn väl l. illa o. d.) till pass, vara lämplig l. fördelaktig (för ngn) resp. motsatsen, passa (ngn väl l. illa); äv.: komma (ngn) till nytta l. gagn. At menniskian warder i ondom tid hasteliga bortryckt; then tiden som intet kommer tig til pasz. Swedberg SabbRo 437 (1688, 1710). Brage tog ängen, som sen intet har kommit Grollen illa til pass. Dalin Vitt. II. 6: 112 (1740). Hammarström Sportfiske 109 (1925).
14) (numera knappast br. utom i d, e) ställa sig, ”falla sig”, bliva (sådan l. sådan l. så l. så); äv. (numera bl. i e) i uttr. komma till ngt, bliva (till ngt); äv. med personligt subj., i uttr. bliva l. vara så l. så kommen, bliva l. vara så l. så ställd; förr äv. med indir. personobj.: (före)falla ngn (sådan l. sådan), äv. övergående i bet.: bekomma ngn (så l. så). Dett skal komma tigh wäll, som hunden gräset. SvOrds. A 5 a (1604). Thet är kommit til itt gemeent ordspråk. Fosz A 1 b (1621). Mig tycker och, att det intet kommer illa med den ena (ädelstenen), som är wphögd midt uti. Ekeblad Bref 1: 256 (1653; rättat efter hskr.; i fråga om en fingerring). (Min häst) kom mig här i staden för dyr att hålla. Därs. 2: 205 (1660). Han är illa kommen för sina räkningar. Weste (1807). Vara illa, värre kommen, bragt i en svår, svårare belägenhet. Sundén (1886). — särsk.
a) (†) i uttr. väl l. bättre o. dyl. l. illa kommen, övergående i bet.: väl l. illa osv. liden l. omtyckt, välkommen (för ngn) l. motsatsen. LPetri 3Post. 32 b (1555). (Genom någon tids frånvaro) kan han (dvs. en hovman) åther igen Ett skiffte blifwa thes bättre kommen och leden i Hoffwet. Brahe Oec. 31 (1581; uppl. 1920). VDAkt. 1676, nr 188.
b) (†) i uttr. icke komma så noga, icke falla sig så noga, icke vara så noga (med ngt); äv. opers.; jfr II 3 slutet. Bark Bref 1: 65 (1703). Med budet om kärlek och rättrådighet kom icke så noga. Bælter JesuH 5: 894 (1759). Læstadius 1Journ. 179 (1831).
c) (†) i uttr. komma emot (ngt), svara emot (ngt); gå upp emot (ngt), kunna jämföras l. mäta sig med (ngt). Så blifuer .. Räkningen lätt. Och kommer thet ene emot thet andra således. Stiernhielm Arch. H 1 a (1644). Ämmä tvärbranta fall .. kommer i högd ej emot Kyro forss. Porthan BrefCalonius 127 (1794).
d) (fullt br.) i uttr. komma på, förr äv. till så l. så mycket, förr äv. komma så l. så mycket, belöpa sig till l. ”gå” på så l. så mycket, kosta så l. så mycket; förr äv., om mynt o. d.: i värde motsvara, ”gälla” så l. så mycket; förr äv. i uttr. komma till (så l. så mycket), uppgå till (så l. så mycket); förr äv. i uttr. komma så l. så hög l. stor o. d., om summa o. d.: bliva så l. så hög l. stor. Det hela kommer på ungefär hundra kronor. SthmSkotteb. 1521, s. 225. Så att ducaten uthij grosser räknedt emott 4 mark-stycken kommer på 10 mark Svenske. AOxenstierna 2: 467 (1622). Och kommer summan så hög (emedan osv.). Murenius AV 256 (1653). Hela hans underhold kommer på 1200 R:dr. RARP V. 2: 156 (1655). (De ankommande o. avgående fartygen) finnas sombliga åhr icke hafwa kommit till hundrade. HSH 31: 29 (1663). (Då) frågar H(er)r Sellinger huru stoor hela summan kommer. HärnösDP 1694, s. 211. The nya Lecterne komma 105 .. (daler) 24 ./. S:mt. OfferdalKArk. N I 1, s. 130 (1725). Och meente Lenssman then (dvs. den beställda brudkronan) komma til 100 el(le)r 101 .. (daler) S:mt. Därs. 151 (1729). Tenow Solidar 3: 224 (1907).
e) (fullt br.) opers., i uttr. det kommer till ngt, det bliver till ngt, ngt kommer till stånd l. uppstår l. inträffar. Det kom till en förklaring, en uppgörelse, häftiga uppträden (dem emellan). Altså pläghar thet .. komma jfrå försmädhelse til blodz vthgiwtilse. Syr. 22: 24 (Bib. 1541). Til Rättgång nu är kommet. Fosz 396 (1621). När de Danska Tropparna voro ankomne, kom det til et alfvarligt Fältslag. Lagerbring 1Hist. 2: 501 (1773). Det kom till förlikning. Odhner Lb. 72 (1869). Östergren (1930).
II. refl. med intr. bet.
1) (numera bl. arkaiserande l., i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = I 1 a; särsk. pregnantare: kunna l. lyckas komma (till l. från ett ställe), taga sig fram (till ett ställe) l. bort (från ett ställe) o. d. Hvar och eenn .. söckte .. rum till att komme sigh aff kyrkienn. HH 20: 192 (c. 1585). När som the komme sigh mit på sundh, / bölian bordhe (dvs. började) at slå. Visb. 1: 103 (c. 1620). Åboerna i ödemarkstrakter, hvilka sällan komma sig till kyrkobyn. SlöjdkomBet. 1907—08, s. 17. Högberg Frib. 93 (1910).
2) härleda sig (av ngt), bero (på ngt); jfr I 4 c β; i sht opers. Huru kom det sig? Sahlstedt (1773). Huru kom det sig .. att du aldrig kom fram (dvs. fick befordran)? Strindberg NRik. 47 (1882). (Ångesten) kommer sig av att mitt bröst är så hopsjunket. Segerstedt Händ. 64 (1926). Att denna .. idyll .. upphörde .. kom sig av flera omständigheter. Hallström Händ. 79 (1927).
3) opers.: ske, hända sig, slumpa sig, falla sig (så l. så); jfr I 3 o. 14. Efter det har nu så kommit sig, at han blifvit min under betient. Modée FruR 76 (1738). Så kom det sig en dag, att det var rektorns femtionde födelsedag. Strindberg Hafsb. 191 (1890). LVetA IV. 3: 56 (1903). — särsk. (†) i uttr. icke komma sig så noga, icke falla sig så noga, icke betyda något; jfr I 14 b. Ni förnäma, Ni ha så mycken heder Ni, at det inte kommer sig så noga, om Ni skulle göra et litet snedsprång. Björn Fanfan 42 (1786). Zeipel Set. 3—4: 209 (1847).
4) (numera, utom i a o. b β, bl. ngn gg vard., bygdemålsfärgat) försättas (i ett visst tillstånd l. en viss belägenhet o. d.), råka (i ngt), bringas (till ngt); med personligt o. sakligt subj.; med personligt subj. förr äv.: ådraga sig (ngt); jfr I 11. At .. (Sverge) aldrigh skulle komma sich til macht. OPetri Kr. 157 (c. 1540). At the vthaff egit wållande hadhe kommit sigh vthi sådan fahra. Schroderus Liv. 108 (1626); jfr III 2 a. Vi kommo oss .. i fullkomlig tvist. Cederborgh OT 4: 34 (1818). Högberg Storf. 163 (1915). — särsk.
a) (vard., i sht i folkligt spr.) i uttr. komma sig i gång, komma i gång; med personligt subj. äv. komma sig i farten (med ngt), komma (ordentligt) i gång (med ngt); komma sig i ordning (med ngt), komma i ordning (med ngt). Jag har ännu ej fullkomligt kommit mig i ordning med min läsning. Tegnér (WB) 1: 248 (1798). Mellertid kom festen (dvs. grundlagsfesten i Norge) sig icke rätt i gång förr än 1827. Palmblad Norige 309 (1846). Då hon kom sig i farten att göra narr. Lundquist Aftonl. 31 (1891). När man .. kommit sig i gång med sopkvastarna, gick det hela som en dans. BygdFolk 1: 123 (1927).
b) i uttr. komma sig till ngt l. att (göra ngt).
α) (†) förmå (att göra ngt), kunna (göra ngt). När nije Månader äro omkring, kommer hon sig ey at föda. Hoorn Jordg. 1: 114 (1697).
β) (numera bl. i Finl.) förmå sig (till ngt l. att göra ngt), komma sig för (att göra ngt). At han intet kan komma sigh til arbetes igen. LPetri Dryck. D 4 b (1557). Jag hade så gärna velat tacka honom; men jag kom mig ej därtill. Geijer (1804) i MoB 7: 33. Hon kom sig ej att lofva, den unga flickan. Tavaststjerna NVers 45 (1885). Till någon större produktion .. kom han sig icke mera. SvLittSällskFinl. 1885—1910 2: 39 (1910). Cannelin (1921).
5) (i sht vard.) i abs. anv., pregnant: bliva bättre, hämta sig, repa sig, ”taga sig”; numera nästan bl.: tillfriskna (efter sjukdom l. skada o. d.). Skal nu (den vanskötta) åkren komma sig igen så måste 2ne delar liggia träde. VDAkt. 1702, nr 18. The som hafwa kommit sig (efter pesten). SSilvius (1711) hos Swedberg Dödst. 614 (”596”). Widegren (1788). Kungen / Kan tala än och kommer sig måhända. Hagberg Shaksp. 2: 337 (1847). (Den slagrörde) kom sig väl något, men återfick aldrig sina själs- och kroppskrafter. Schück i 3SAH 37: 27 (1926). — särsk. (numera knappast br.) om växt (i sht ung planta): skjuta växt; ”taga sig”; frodas. Serenius G 1 b (1734). Bomullen är .. En växt, som kommer sig öfveralt. VetAH 1790, s. 5. Schulthess (1885).
III. tr.
1) († utom i a) laga l. åstadkomma att ngn l. ngt kommer (till l. från ett ställe o. d.) l. kommer att vistas l. ha sin plats l. framträda l. visa sig (ngnstädes) o. d.; förmå (ngn) att komma l. begiva sig, sända (ngn till ett ställe o. d.), föra, bringa (ngn l. ngt till ett ställe o. d.); med sakligt obj. äv.: sätta l. ställa l. lägga (l. hälla l. gjuta osv.) (ngt i l. på ngt o. d.); äv. med sakligt subj.; äv. i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv. (jfr 2). OPetri Kr. 271 (c. 1540). Som tu och förtröster, att komme bwdt eller breff till Calmarna, medt en god Skäriebåt iffrå Öija. G1R 15: 163 (1543). Jagh kan intet kommat j mitt sinne. Helsingius Q 7 a (1587). Jaa han (dvs. vinden) skall komma .. / mitt skep i hamn. Visb. 1: 286 (c. 1620; i bild). Feell i landet måste kommas för Regeringen. RP 7: 446 (1639). (Det) skall .. vår egen säkerheet tiäna, att man kan komma dem (dvs. kurfurstarna) till oss. Därs. 8: 76 (1640). Salta .. (all stor fisk), så snart han är ränsad; men kom då intet vatten på honom. Wåhlin LbLandth. 66 (1804). Lundgren MålAnt. 3: 228 (1873). — särsk.
a) (numera bl. ngn gg arkaiserande) i uttr. komma (sin) hand, förr äv. (sina) händer vid (ngn l. ngt) o. d., lägga sin hand (sina händer) på (ngn l. ngt), beröra (ngn l. ngt), röra vid (ngn l. ngt); särsk.: bära hand på (ngn). Joh. 7: 30 (NT 1526). Kom intit tina hand widh pilten och gör honom intit. 1Mos. 22: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: Låt icke din hand komma vid gossen). Skrämma honom, ja .. men komma min hand vid gubben .. aldrig. Topelius Dram. 70 (1851, 1881). Kom sällan hand vid korken (på spritflaskan)! Regera strängt din buk! Karlfeldt FridLustg. 74 (1901).
b) bildl., i uttr. komma (ngt) i ngns l. sina händer o. d., bringa (ngt) i ngns osv. händer l. besittning l. våld. LPetri Kr. 21 (1559). Hertig Carll haffuer .. bruked månge sätt och medell att komme vårtt lannd och befestninger i sine hender. HT 1915, s. 102 (1597). Afzelius Sag. 4: 143 (1842).
c) [fsv. koma ne firi sik] bildl., i uttr. komma nej för sig l. för ngt, eg.: ”ställa nej” (för sig osv.); neka (till ngt). (Hon) bleff tagin widh ferske gerningh, så att hon icke kunde komme Neij för sigh. SthmTb. 1586, s. 1 a. (Lägersmålet) som Kirstin icke kommer neij före. VDAkt. 1661, nr 388.
2) (numera i sht i vitter stil, arkaiserande l. med ålderdomlig prägel) åstadkomma att ngn l. ngt kommer i en viss belägenhet l. ett visst tillstånd o. dyl. l. befrias från l. tages ur ngt o. d.; äv. med sakligt subj.
a) med personligt obj.: försätta (ngn i en viss belägenhet l. ett visst tillstånd o. d.), bringa (ngn till ngt); befria (ngn från ngt), taga (ngn ur ngt), förhjälpa (ngn ur ngt); äv. refl. (jfr II 4). Komma någon på fall, se FALL II 9. Komma någon på skam. Thz är oss omögelighit at wij skulle sielffue kunna komma oss aff then wånda som wij medh syndenne vthi kompne äre. OPetri Hb. D 3 a (1529). At han måtte komma honom vthaff then wronga meningen. LPetri 2Post. 128 a (1555). Komma sigh sielff j olycko, eller farligheet. Helsingius (1587). Här förraskar Reynick på nytt Vlfwen, och kommer honom i stoor fahra. Fosz 126 (1621). Adam .. / Kom osz i platz och möda. Ps. 1695, 226: 4. Hvad är det som har kommit Er på de tankar, at resa til Frankrike? Posten 1769, s. 956. Denna (is-)sörja, som / Ej brister eller bär, / Mig på förtviflan kom. Gellerstedt GVis. 153 (1900). DN(A) 1921, nr 70, s. 9. — särsk.
β) (†) i uttr. komma (ngn) till ngt, låta (ngn) få ngt, förskaffa (ngn) ngt, förhjälpa (ngn) till ngt; komma (ngn) från ngt, laga att (ngn) mister ngt, beröva (ngn) ngt; jfr KOMMA IFRÅN III 2. (Påvarna ha) kommit theras Öfwerheet från Lijff och Regemente. Rudbeckius KonReg. 346 (1618). Min Faar och Moor .. / som min Vngdom til studier kom. Wivallius Dikt. 97 (c. 1635). Komma en från tjänsten. Ihre (1769).
γ) (†) i uttr. komma ngn om ngt, frånhända, avhända, beröva ngn ngt; äv. i överförd anv., med sakligt subj.; jfr KOMMA OM II 2. Komma någon om halsen l. om en hals, se HALS 2 b. (Goterna) kommo .. monga hundradetwsende menniskior bådhe om lijff och gods. OPetri Kr. 11 (c. 1540). Nu ville han komma sig sielf om lifvet. Bælter Christen 8 (1743, 1748). Lindfors (1815).
δ) (†) föranleda, förmå, bringa (ngn till ngt); äv.: förleda, locka (ngn till ngt); jfr 3. När man kunde komma folkit ther til at the thz trodde. OPetri 1Post. 4 a (1528). Att komma eder till bekennelsse och förlijkning. RP 8: 122 (1640). Brask Pufendorf Hist. 269 (1680).
b) med sakligt obj.: bringa (ngt i en viss belägenhet l. ett visst tillstånd o. d.); föra l. driva (ngt till ngt). Komma något till ända o. d., se ÄNDA, sbst. Han .. haffuer kommit rikit j rolighet och sin (dvs. dess) friheth igen. G1R 4: 211 (1527). Att .. komma handelen och hela staden (dvs. Reval) i sitt gode tillstånd igen. RP 8: 113 (1640). (Parternas) rytteri, hvars snabbhet och våldsamma anfall ofta kom Romerska krigskonsten på skam. Ekelund 1GH 62 (1832). För att nu verkligen komma sådana (klimatiska) förändringar (i öknen) till stånd, har man (osv.). Svensén Jord. 63 (1884). — särsk.
β) (†) i uttr. komma (ngt) i l. på gång, äv. till gångs, sätta (ngt) i gång; eg. o. bildl.; i bildl. anv. äv.: befordra, befrämja (ngt) o. d. Dieffulen kommer alt ondt på gång. OPetri Kr. 17 (c. 1540). (Att) h. k. M:t .. giärna sielf vilde hielpa sådant uti värket ställe och till gångs komme. RA I. 1: 374 (1544). I mening att .. komma samtalet i gång. Almqvist TreFr. 1: 56 (1842).
c) i uttr. komma (ngt l. ngn) till rätta, se RÄTT, sbst.
3) med efterföljande inf. inledd av att, äv. (numera bl. ngn gg vard., folkligt l. bygdemålsfärgat) till att, förr äv. bl. till: vara orsaken till att ngn gör ngt l. att ngt göres osv., föranleda, bringa (ngn l. ngt) att göra ngt; äv. med sakligt subj. Allt måste komma honom att tro på hennes skuld. Detta kommer mig att tänka på en sak. Mat. 5: 32 (NT 1526). Den räddhåga som .. kommer blodet i ådrorna at steelna. Ehrenadler Tel. 56 (1723). Hon kom alla te gråta. Boding Mick. 9 (1741). En liten lätt vind kom löfven att sakta vifta. Almqvist AmH 1: 12 (1840). Caracalla kommer en att tänka på Caligula. Grimberg VärldH 5: 17 (1931). — särsk. (numera föga br.): (gm övertalning l. hot o. d.) förmå l. tvinga (ngn till att göra ngt); äv.: locka, förleda (ngn att göra ngt). Upp. 13: 12 (NT 1526). (Riksråden) stillade (de upproriska) böndrena, och kommo them til at gåå heem i gen i then gongen. OPetri Kr. 168 (c. 1540). Man kan komma een till att blunda, men icke till såffa. RP 7: 444 (1639). Sedan kom Eva sin man Adam till att göra det samma (dvs. att överträda Guds bud). Schartau Und. 8 (1799).
4) (†) åstadkomma (ngt), åvägabringa (ngt); med sakligt subj. äv.: giva upphov till (ngt), leda till (ngt). När man .. kommer 60 bårer malm efter hvar dagz brytning. G1R 24: 438 (1554). Offta kommer droppan hollet på en sten. Visb. 1: 69 (1573). När alliancen .. kommer krijg. RP 8: 246 (1640).
5) (†) få, bekomma; skaffa sig (ngt). Vij haffve ju så befaledt att lathe honom komme sijnn bethalning. G1R 20: 90 (1549). The äro ganska monge som noghliga kunna komma sofflet til brödhet. LPetri 1Post. Z 5 a (1555). Dina dygdiga bref 3 har jag kommitt uppå een gång. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 97 (1696).
1) till I 1 a.
a) (†) ankomma, anlända. På samma tijdh .. kom Knäs Adam Wesneweski ann medh 2000. Ryttare. Petreius Beskr. 2: 231 (1614). Wallin Bref 102 (1847).
b) träda fram, nalkas (till ngn); numera nästan bl. (vard.) i imper.: kom (bara)! kom hit! ss. uppfordran till slagsmål l. strid; förr äv. i imper. med förbleknad innebörd, tjänstgörande väsentligen bl. ss. ett lystringsord. Schroderus Liv. 727 (1626). Rätt som en Räf så kommer han (dvs. Cupido) an, then smijlande Skalcken. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Kom an, här är profit. Runius (SVS) 1: 248 (1712). Stryk ska han ha! Kom an bara. Engström 1Bok 88 (1905).
c) (†) komma (ngn) nära, komma åt (ngn); i fråga om strid o. d.; äv. bildl. Innan jag kunde komma fienden an. HSH 6: 208 (1712). Bælter Christen 59 (1743, 1748; bildl.).
2) [efter t. ankommen] tekn. till I 1 b, bildl.; om kyp som framställes gm färgämnets lösning i jäsningsvätska: framträda (ss. färdigjäst o. klar). Lindquist Richter o. Braun 83 (1873).
3) (†) till I 1 b, bildl.; med sakligt subj.: komma på l. över (ngn), träffa l. drabba (ngn). Hwar tigh .. kommer någen anfechtning an. G1R 6: 245 (1529). Frese VerldslD 9 (1715, 1726).
4) (†) till I 3 (b); om tid(s-moment): inträda. Innan jagh kunne komma på dhe orter, som migh föresagd vore, haffuer vinteren kommett an. OxBr. 11: 543 (1626).
5) (†) till I 11, i uttr. komma väl l. illa an, få det bra l. illa ställt för sig; äv. abs.: vinna framgång l. befordran o. d.; äv.: få tjänst l. anställning (hos ngn l. ngnstädes). Then skulle komma wäll an, som wille taga sådant opå sigh. RARP 6: 38 (1657; ironiskt). Så begärlig han förl(idet) år var at komma an vid Scholaeverck. VDAkt. 1782, nr 600. Weste (1807). Meurman (1846).
6) till I 14.
a) med sakligt subj. (äv. subj. bestående av en bisats l. därpå syftande pron. o. d.).
α) (†) angå, röra (ngn l. ngt). Om Sonne Siöbergen tillåtas skall vpgraffwa lijket .. kommer mig inthet an. VDAkt. 1677, nr 358. Därs. 1757, nr 173.
β) (numera föga br.) i uttr. komma an på ngt (jfr b), gälla, röra sig om ngt; bero på l. av ngt; förr äv. i fråga om mängd l. antal o. dyl. l. kostnad o. d., övergående i bet.: ”komma på” ngt, uppgå till ngt. SvForns. 3: 319. Jag (ville) mycket häldre .. låta min Sak komma an på Tärningskast än sådane Domares utslag. Roman Holbg 179 (1746). Kostnaden kom an på några talg-ljus, litet Caffe (osv.). Posten 1769, s. 602. Mycket kommer (vid prästvalet) an på profvet. Tegnér (WB) 3: 45 (c. 1817). Meurman (1846).
b) opers., i uttr. det kommer an på ngt (l. ngn), det angår l. gäller l. rör sig om ngt (l. ngn); numera vanl. övergående i bet.: det beror på ngt (l. ngn), ngt (l. ngn) är av (avgörande) vikt l. betydelse (i en sak) o. d.; särsk. (ngt vard.) i uttr. det kommer an på, förr äv. det kommer därpå an, det beror på omständigheterna, äv. övergående i bet.: det är ovisst, oavgjort. Nu kommer det an på dig, om (osv.). OxBr. 1: 299 (1625). På någre ören kommer det ej ann (dvs. om böckerna skulle kosta litet mer än man tänkt). Porthan BrefSamt. 1: 203 (1796). ”Om du .. hittade en miljon, skulle du då behålla den eller lämna igen den till ägaren?” — ”Tja, det kommer an på.” Cederschiöld o. Olander SvSpr. 149 (1904). Siwertz JoDr. 191 (1928).
1) till I 1 a: (lyckas l. råka) komma bort, begiva sig bort, avlägsna sig (från ngt); lyckas stiga av, taga sig av (ett fordon o. d.); äv. (numera föga br.) abs.: komma i väg, giva sig av. Det var svårt att komma av vagnen (hästen). Komma av (rätta) vägen. Phrygius HimLif. 121 (1615). Då vi väl kommit af (från Göteborg), råkade vi ut för en ännu häftigare storm. De Geer Minn. 1: 260 (1892). Lagerlöf Holg. 2: 227 (1907).
2) (†) till I 1 a ζ, bildl.: komma undan, slippa undan (med ngt). OPetri Tb. 235 (1528; uppl. 1929). I .. städerne, der de (när det skall bjudas) komma utaf med en middag, en supé &c (o. slippa liggfrämmande). Knorring Skizz. II. 2: 20 (1845).
3) till I 1 b: tagas av l. bort (från ngt), avlägsnas; särsk. om fartyg o. d.: komma loss (från ett grund o. d.); äv. abs. Skeppet har nu kommit av grundet. SD(L) 1902, nr 468, s. 4 (abs.). Rocken kommer aldrig av honom. Auerbach (1911). Cannelin (1921).
4) (†) till I 11: avskaffas, komma ur bruk. Att the skamliga okøpan motthe wtaff komma Som nw paa færdhe ær. G1R 1: 203 (1524). RP 6: 221 (1636).
5) till I 11 b α β’.
a) (†) i uttr. komma av ngt l. av med ngt, gå miste om ngt, frånhändas ngt, mista, förlora ngt. När han hörde sich skola komma aff medh befalningene (dvs. tjänsten). OPetri 2Post. 133 a (1530). Brahe Kr. 18 (c. 1585). Ekeblad Bref 1: 288 (1653). särsk. i uttr. komma av sitt sinne, förlora sitt förstånd. Helsingius (1587). Asteropherus 26 (1609).
b) komma l. råka ur (tonen, takten o. d.); förr äv. abs.: komma av sig (se KOMMA AV SIG 2). Weste (1807). (Hon) hoppades, att icke mer, af brist / På ord, så snöpligt komma af, som sist. Franzén Skald. 3: 26 (1824, 1829). II. (numera bl. vard., i sht i folkligt spr.) refl.: komma i väg. Måtte nu den goda Gumman ha kommit sig af från Enköping. Bremer Brev 4: 435 (1865). Hedin GmAs. 1: 121 (1898). III. (†) tr. 1) till III 2: förhjälpa (ngn) ur (nödläge o. d.). G1R 2: 55 (1525). The i Skåne .. trengdes på alla sidhor, och inghen macht war i Danmark at komma them vthåff sådana nöödh och twång. OPetri Kr. 124 (c. 1540). 2) till III 4; i uttr. komma ngt av sig, åstadkomma, uträtta ngt; komma av sig (att osv.), komma sig för (att), förmå sig (att). (Jag har) eij kunnat .. så mycket af migh komma. VDAkt. 1665, nr 332. Jag kunde icke komma af mig at tala et ord. Sahlstedt (1773). Weste (1807; angivet ss. folkligt). Schulthess (1885; med hänv. till förmå sig att). —
KOMMA AV SIG10 4 0. till I 11 b α, β.
1) (numera knappast br.) om person: komma i dåliga omständigheter, förlora sin hälsa l. sina krafter, sjunka i moraliskt l. socialt hänseende, i anseende o. d., deklinera, komma på dekadans, förfalla; om sak: försämras, gå tillbaka, råka i lägervall l. förfall. LPetri KO 62 b (1571; äv. i hskr. 1561). Staden är kommen aff sigh. RP 6: 121 (1636). Kommer någon Kyrckioherde eller Capellan så af sig, at han Gudztiensten icke uppehålla gitter. Kyrkol. 24: 29 (1686). Män, komne af sig i anseende, i rykte och i timliga håfvor. Livijn 2: 263 (1834). Cannelin (1921). jfr AVSIGKOMMEN. särsk.
b) (†) i fråga om ekonomiska förhållanden: komma på obestånd, bliva fattig (ruinerad). Om tin brodher warder fattigh, och aff sigh kommer när tigh, så skalt tu tagha honom til tigh. 3Mos. 25: 35 (Bib. 1541). Hennes far hade förmodligen kommit af sig i handeln. Læstadius 1Journ. 396 (1831). Meurman (1846).
c) (†) om sak: avskaffas, komma ur bruk; jfr I 4. At Kopparmynt .. måtte af sigh komma, och uthi desz ställe Sölfwermynt introduceras. Stiernman Com. 3: 347 (1665).
2) om person: (i sht vid tal l. konstnärligt framförande o. d.) tappa sammanhanget l. ”tråden” l. ”koncepterna”, icke komma längre, staka sig, nödgas avbryta talet osv.; om handling l. företag o. d.: icke bliva ngt av, ”gå i stöpet”. Komma av sig vid ingången, se INGÅNG 6 b β. Swedberg Ordab. (c. 1730). 2 gånger hölt .. (predikanten) på att komma af sig. JGOxenstierna Dagb. 8 (1769). Böök ResSv. 157 (1924). —
KOMMA BI. (†) sjöt. till I 1: komma intill vinden, upp i vinden. Rosenfeldt Tourville 15 (1698). Därs. 65. —
I. intr.
1) till I 1 a: begiva sig bort, avlägsna sig (från ett ställe); särsk. till I 1 a η: råka avlägsna sig, förirra sig bort (från ngt o. d.); äv. bildl. Han kom tidigt bort från hemmet. Komma bort från vägen, från ämnet. Luk. 2: 37 (NT 1526). Han ville komma bort från Uppsalatraditionen, bort från minnena. Siwertz JoDr. 119 (1928). särsk. [efter fi. tule pois] (i Finl.) i imper., innebärande en uppmaning att avlägsna sig l. att följa med den talande: gå bort! avlägsna dig! kom (med)! kom, så gå vi! Topelius Dram. 185 (1853, 1881). Vad gör du där, kom bort genast! KalSvFolkskV 1913, s. 140. jfr Bergroth FinlSv. 212 (1917).
2) (†) till I 1 a ζ: undkomma (ngn). At han (dvs. björnen) osz är så kommen bort. Fosz 67 (1621). Peringskiöld Hkr. 1: 249 (1697).
3) till I 1 b (o. 9).
a) avlägsnas, tagas bort; röjas undan. Warg Bih. 67 (1765). Då gärdesgården har kommit bort. Björkman (1889).
b) i överförd anv.: försvinna, gå förlorad, förloras; äv. (vard., ofta skämts.) om person: på obekant sätt försvinna (röjas ur vägen). Boken har kommit bort för mig. SthmSkotteb. 3: 191 (1521). Här på Posthuuset koma inga bref bort för mig. ÅgerupArk. Brev 10/3 1706. En Rysk Kurir skall kommit bort i Österbotten. UrFinlH 77 (1808). Siwertz Låg. 98 (1932).
II. (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) refl., till II 1, = KOMMA BORT I 1; äv. abs.: förirra sig, gå vilse; äv. bildl. Det var väl at den Narren kunde komma sig bort innan Hedengren hant hit. Björn FörfYngl. 43 (1792). Högberg Vred. 2: 150 (1906; bildl.). Vi hade kommit bort oss och jag längtade efter mor. Fogelqvist Minn. 217 (1930). —
KOMMA EFTER10 32, äv. 40. jfr EFTERKOMMA.
I. intr.
1) till I 1 a o. b: komma senare (än ngn annan l. ngt annat); följa efter (ngn l. ngt); äv. bildl. Gåår för migh, Iagh wil komma effter. 1Sam. 25: 19 (Bib. 1541). Farväl, o Broder ..! / det anar mig att snart jag kommer efter. Tegnér (WB) 2: 192 (c. 1815; i gravsång över Elof Tegnér). De förnödenheter, som ej genast voro att tillgå, kunde komma efter. Malmström Hist. 2: 237 (1863). Grimberg VärldH 5: 348 (1931).
2) till I 1 a: bliva efter; komma på efterkälken; komma för sent; ofta bildl. Den fattiga kommer allestädz effter, som Koo i skitit grääs. Grubb 459 (1665). Ingen vill komma efter (i arbetet). Cederschiöld Rytm. 26 (1905).
3) (†) till I 1 a, bildl.: förfölja (ngn); ansätta (ngn). SthmTb. 1597, s. 455 b. Swedberg SabbRo 218 (1690, 1710).
4) till I 1 a: komma o. hämta (ngn l. ngt). Dahlman Humleg. 42 (1748). Han hade ej kunnat få hem .. (veden) före det stora snöfallet och nu kunde han ej komma efter den. JulhälsnLinköp. 1909, s. 52.
5) till I 5.
a) följa efter l. på (ngt); särsk. om olycklig l. obehaglig händelse (straff, efterräkning o. d.). Ther tich hadhe kommet ewinnerlig fordömelse epter. OPetri Hb. G 4 b (1529). Dåraktig fruktan för döden och det, som kommer efter. Andersson Antol. 191 (1909).
b) (i sht vard.) ha olyckliga l. obehagliga följder l. eftervärkningar; särsk. i uttr. komma surt efter. Komma efter som Arboga öl, ordstäv anträffat tidigast 1756. Then lost och frögd wij haffue ther aff ath wor barn lära bittidha argheet och ilfundogheet, hon wil komma (bådhe oss och them) swrt epter. OPetri 2Post. 32 a (1530). Nattvak kommer nog efter! Carlén Rosen 459 (1842). OoB 1896, s. 28.
II. (†) tr., till III 5; eg.: få (ngt) tillbaka; få ersättning för (skada l. förlust o. d.). Therföre må tw än nw lathe besåte thet godz ther är, till tess wåre vndersåter måge komme theris schade effter. G1R 12: 183 (1539). —
1) (i sht vard.) till I 1 a η o. b: råka bliva placerad emellan (föremål o. d.), komma i klämma (emellan föremål l. delar av föremål o. d.); med personligt l. sakligt subj.; äv. bildl. Handen kom emellan, när han stängde dörren. Fennia XVI. 3: 65 (1761; bildl.).
2) (numera mindre br.) till I 1 a: träda emellan, gå emellan (vid strid l. tvist o. d.); äv. i överförd anv. (utan tanke på personligt framträdande): lägga sig emellan, intervenera, ingripa, blanda sig i (en sak). OPetri Kr. 304 (c. 1540). Der (dvs. om) Kongl. Maj:t icke med tidig hjelp .. hade imellan kommit; så hade (osv.). HC11H 9: 75 (1697). Gud skapade verlden skön, men djefvulen kom emellan. Strindberg SvÖ 2: 51 (1883).
3) till I 3: (oväntat) inträffa, hända (i en sak l. medan ngt pågår); vanl. om ngt hindrande o. d.: träda hindrande emellan, lägga hinder i vägen (för ngt). De hade redan bestämt sin avresa, men det kom något emellan. OPetri Tb. 149 (1526; uppl. 1929). Nordberg C12 1: 17 (1740). Quennerstedt Bender 19 (1910). —
KOMMA EMOT10 04.
1) till I 1 a: gå (fram) emot (ngn), komma (ngn) till mötes; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. (Jesus) war vppå samma rwmet ther Martha hadhe kommit emoot honom. Joh. 11: 30 (NT 1526). Fägnad kom osz strax emot. Runius (SVS) 2: 111 (1712). Auerbach (1911).
2) (vard.) till I 11: (råka) stöta emot (ngn l. ngt); med personligt o. sakligt subj. Vagnen kom emot en sten. Berndtson (1880). Östergren (1930). —
I. intr.; till I 1 a, 2.
1) (†) i eg. bem.: komma fram, komma vidare. LReg. 179 (1624). Medh footfolcket kunde Baneren intet så hastigt komma fort. Widekindi KrijgH 715 (1671).
2) († utom i b) bildl.: komma ngn vart, göra framsteg, ha framgång (i l. med ngt); förkovra sig, förkovras; äv.: reda sig, ”klara sig” (med ngt). UppsDP 26/11 1601. Dhe Stipendiater som på sådant sätt komma fort i studierne. Rudbeck Bref 15 (1662). Här (på hotellet) kan man komma fort med tyska, som på de flesta hôtel i Milano. Bergman VSmSkr. 248 (1851). särsk.
a) komma fram i världen, vinna framgång, befordran o. d., komma sig upp. Fosz 582 (1621). Dhen wäl kan muhta, han kommer fulle fort. Grubb 655 (1665). Den tjenst jag sattes i, med hopp att komma fort. Remmer Theat. 2: 115 (1815). Meurman (1846).
b) (numera föga br.) om växt o. d.: komma i växt; trivas, utveckla sig; frodas. Münchenberg Scriver Får. 98 (1725). Lärkträdet .. kommer fort på mager sandjord och vexer hastigt. Berlin Lrb. 76 (1876). Auerbach (1911).
II. (†) refl., till II 1, bildl., = KOMMA FORT I 2 a. Han fick ja på then skiöna Hedwig Ulrika; och ther til med .. wackra penningar at komma sig fort med. Swedberg Schibb. 454 (1716). Björnståhl Resa 4: 98 (1782).
III. (†) tr., till III 2; med avs. på växt: bringa till växt, fortplanta; jfr KOMMA FORT I 2 b. Rålamb 14: 65 (1690).
I. intr.
1) till I 1 a: träda fram, stiga fram (från l. till ett ställe l. till ngn o. d.). Kom fram till fönstret! Han kom just fram om hörnet, då (osv.). Han hade just kommit fram ur sitt gömsle. Apg. 22: 30 (NT 1526). Då .. kommo några nordmän, som varit fångna hos tyskarna, fram till våra höfdingar .. (för att) underhandla om fred. Schück o. Lundahl Lb. 1: 48 (1901). särsk. (†): framträda l. inställa sig inför rätta. Samme dagh kom fram Herreman Ödingh .. om nåkra handschriffther. SkrGbgJub. 6: 15 (1587). HB 10: 12 (Lag 1734).
2) till I 1 a (γ), i uttr. komma fram med ngt, eg.: träda fram med ngt; vanl. i överförd anv. (utan tanke på ngns ankomst): framlämna, framföra (ngt); ”komma med” (ngt) (se KOMMA, v. I 1 a γ); förete (ngt); framställa (ngt); äv. pregnant: ”få fram” (ngt); i sht i fråga om yttrande o. d. Komma fram med ett påstående, en fråga, ett förslag, en önskan. FörsprGT a 2 b (Bib. 1541). Huar framledis någen kunde komme fram medh förberörde Breff. SthmTb. 1573, s. 38 a. (Han) tycktes ha svårt att komma fram med sin anhållan. Strindberg Hems. 179 (1887). Grimberg VärldH 4: 303 (1930).
3) till I 1 a ζ o. b, pregnant: (kunna) taga sig fram, slippa fram (ngnstädes); äv. med sakligt subj.; äv. oeg., i fråga om telefonsamtal o. d. Här kommer ingen fram! (Om diket icke gräves om) såå kommer ther inte vatn fram. G1R 24: 563 (1554). Vegen (är) svåra ond, så att man med möda kan komma fram. OxBr. 6: 29 (1628). Till Malmö, Örebro och Norrköping .. kan man (på grund av snöfall) endast med svårighet komma fram (per telefon). SD(L) 1896, nr 129, s. 1.
4) till I 1 a, b: ankomma, anlända till sin bestämmelseort. G1R 1: 60 (1523). När the (dvs. de svenska sändebuden) kommo fram (till Danmark), wordo the fögo achtade. OPetri Kr. 195 (c. 1540). Jag hoppas det (dvs. paketet) kommer väl fram. CAlströmer (1762) hos Linné Bref I. 3: 67. Fatab. 1911, s. 193.
5) till I 1 a ζ δ’ o. b δ: framträda, visa sig, uppenbara sig.
a) om levande varelse; särsk. om insekt: krypa ur puppan, om fågelunge: kläckas ut; förr äv., om människa, övergående i bet.: (fram)födas. Visb. 1: 297 (c. 1620). Fostret har kommit dödt fram. Weste (1807). Kycklingarna hafva ännu icke kommit fram. Meurman (1846). Lagerlöf Holg. 2: 17 (1907; om fjärilar).
b) med sakligt subj.
α) i mera eg. anv.; med konkret subj. ofta: tagas fram, föras fram, sträckas fram o. d.; förr äv.: framlämnas, avlämnas. Teslikis vm wort (skatte-)Jern .. att tu giffuer oss ther vm til kenne huad fram kommer eller jgen står. G1R 7: 126 (1530); möjl. ssg. Patiencebordet kom fram. AvHauswolff (1808) hos Bååth-Holmberg FlickDagb. 169. (Katten) luktade förebrående kring den vita fläcken, innan tungan kom fram. Sjödin StHjärt. 9 (1911). särsk. om organiskt föremål: växa ut (o. bliva synlig); särsk. om växt: komma upp, om blomma: spricka ut. Hornen (på kalven) ha ännu inte kommit fram. (Då solen skiner mildt) Strax kommer Rosen fram och Lillian sig utstikker. Spegel GW 32 (1685). (Vid den tid då) gräset kommer fram. Carl XII Bref 112 (1711). Cavallin (1876).
β) i mer l. mindre bildl. l. överförd anv.: komma till synes, bliva synlig, komma i dagen, bliva uppenbar(ad); framdragas, företes; komma till uttryck; äv.: uppkomma, uppstå, komma till. När sidst Sanning kommer fram, / Winner tå Lögnen ewigh skam. Arvidi 127 (1651). När hon ref kol deröfver (dvs. över det med mjölk skrivna), kommo bokstäfverna fram. Loenbom Stenbock 2: 111 (1758). Kusten började komma fram. Meurman (1846). Till sist kommer det ju fram, att han vill (osv.). Lagerlöf BarnM 187 (1930). särsk. i pregnantare anv.: klart framträda l. synas, få tydligt uttryck; i sht om detalj l. skiftning i konstnärligt alster l. litterär l. konstnärlig framställning o. d. Holmberg 2: 795 (1795). Så ringa fans ej laf på stam, / Att han ej kom tillbörligt fram (på tavlan). Gellerstedt 2Dikt. 36 (1881). Rollens olika skiftningar kommo bra fram (i skådespelerskans framställning). GHT 1895, nr 235 A, s. 3.
6) till I 1 a, 2, bildl.; om person: gå framåt, göra framsteg (i ngt), vinna framgång l. befordran o. d., komma sig upp; förr äv. om sak: gå framåt, utveckla sig; förr äv. opers.: ”det går undan” (med ngt); jfr KOMMA FORT I 2. På hans bana kommer ingen hastigt fram. Rijksens vndsatning af Tydskland kom alt för långsampt fram. Schroderus Dress. 269 (1610). Then .. (Herren) will hafwa fram, han kommer wähl fram. Rudbeckius KonReg. 386 (1618). Det kommer intet fram för honom. ÅgerupArk. Brev 7/8 1714. Sylwan Kellgren 20 (1912).
7) till I 2: hinna fram, nå fram; äv. i oeg. o. bildl. anv. G1R 1: 230 (1524). Rychtet af denna giärning .. kom äfven väl fram til Konung Sesostris Öron. Ehrenadler Tel. 68 (1723). Björnfar vandrade på, tills han kom fram till en backe i skogsbrynet. Lagerlöf Holg. 2: 111 (1907). Till dess att vi allasammans komma fram till enheten i tron. Ef. 4: 13 (Bib. 1917).
II. (numera bl. vard., i sht bygdemålsfärgat) refl., till II 1, bildl., = KOMMA FRAM I 6. LPetri 3Post. 111 a (1555). Begäret att komma sig fram i verlden. Strindberg Inf. 147 (1897). Dens. Sag. 132 (1903).
III. (†) tr., till III 1, i överförd anv.: föra fram (ngn l. ngt); skaffa fram (ngn l. ngt); bringa fram (ngt); få fram (ngt). Vm thu kan komme bewijss fram att (osv.). G1R 17: 352 (1545). Hann må sielf Blifue Borgenn, til thes hann kommer sin fångaman fram. SthmTb. 1593, s. 77 a. När en blijr hastigt förfährad, kommer man inga ord fram. Grubb 727 (1665).
KOMMA FÖR10 4.
I. intr.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till I 1 a η, i uttr. komma för ngn l. ngt, råka ut för (ngn l. ngt). Hon ähr kommin för en stark siukdom. VDP 1664, s. 547. (Hon) haffwer .. kommett för en skiälm som henne mordt haff(ve)r. VDAkt. 1676, nr 312. Har en menniska kommit för något ondt i vädret, .. skall man (osv.). Wigström Folkd. 2: 138 (1881).
2) (numera knappast br.) till I 1 b; i uttr. komma för ngn, komma inför ngn l. ngns ögon l. öron o. d.; bliva bekant för ngn. 1Sam. 22: 6 (Bib. 1541). Alla the Erlige Män Som thetta Breff hender för at kome. Rääf Ydre 1: 350 (i handl. fr. 1598). Peringskiöld Hkr. 1: 4 (1697). Cannelin (1921).
3) till I 1 b δ: visa sig, uppenbara sig för (ngn); särsk. i överförd anv., om tanke, minnesbild o. d.: framträda i (ngns) medvetande, komma (ngn) i tankarna l. hågen, föresväva (ngn); äv. opers. med (efterföljande) att- sats (jfr 4). En gong Kom för honom i sömnen en merkelig syn. Reenhielm OTryggv. 41 (1691). Vårt sista samtal kommer jemt och samt för mej. Schröderheim Opt. 80 (1794). Hastigt kom det för honom, att han förr sett denna gest. Strindberg Hafsb. 206 (1890). BygdFolk 1: 202 (1927).
4) (numera föga br.) till I 14: förekomma, förefalla, tyckas (ngn så l. så); vanl. opers., med inf. (inledd av att) l. jämförande villkorssats (inledd av som (om)); jfr KOMMA FÖRE I 6. MoB 2: 18 (1791). Just detta kom henne för som ett järtecken. Hallström VilsnF 156 (1894). Hemberg ObanStig. 91 (1896).
II. refl.
1) (i sht vard.) till II 4 (b), i uttr. komma sig för med ngt l. att göra ngt o. d., (kunna) förmå sig till ngt l. att göra ngt, komma i gång med ngt l. med att göra ngt, ha energi l. företagsamhet l. rådighet nog till ngt, gitta göra ngt; nästan bl. i nekande l. därmed jämförlig sats. Först i sista ögonblicket kom han sig för att göra någonting. Då Berzelius .. ej kom sig för med det (dvs. åminnelsetalet), måste jag .. åtaga mig det. JärtaBrefv. 1: 68 (1831). Fru Westberg (skulle) gerna sjelf .. velat säga er detta, om hon bara kommit sig för. Hedenstierna FruW 28 (1890). Siwertz JoDr. 18 (1928).
2) till II 5.
a) (numera bl. i vissa trakter, vard.) komma i bättre läge l. omständigheter, göra framsteg l. vinna framgång, komma sig upp, förkovras l. förkovra sig; äv.: vinna insteg (ngnstädes). Huru det tillgått, att de grekiska formelementen kommit sig för i skulpturen, vet ingen. Scholander 3: 49 (c. 1870). Industri och handel ha först på senaste tider kommit sig för (i Portugal). Carlson 2Skolgeogr. 51 (1892).
b) (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) komma sig, hämta sig, repa sig. ”Mor, nog kommer den kon sig för igen”. BtFinlH 2: 269 (1664). Heidenstam Svensk. 1: 243 (1908). —
KOMMA FÖR SIG. (†) till I 1 a, 2, bildl., = KOMMA FORT II; jfr KOMMA FÖR II 2 a. Att säden opå jorden måtte komme någett väll för sig. G1R 27: 99 (1557). Geisler BergzmLyckönsk. 20 (1719). Fennia XVI. 3: 90 (1761). jfr FÖRSIGKOMMEN. —
KOMMA FÖRBI10 04. till I 1 o. 2: fara l. gå l. hinna förbi (ngn l. ngt), passera (ngt); äv. bildl.: komma undan (ngn l. ngt). G1R 11: 173 (1536; bildl.). Tiggaren var kommen förbi gästgifvargården. Lagerlöf Berl. 1: 13 (1891). Allra minst kunna vi komma förbi detta problem, sedan vi (osv.). Aulén AllmTron 40 (1923). Hallström Händ. 127 (1927).
1) till I 1 a, 2: komma (hinna) tidigare (än) l. i förväg (för ngn annan); få försprång framför (ngn). Weste (1807). Fiskaren .. seglade så väl, att han kom före alla de andra. Lagerlöf Holg. 2: 233 (1907).
2) (†) till I 1 a ζ δ’ o. b δ.
a) om levande varelse: komma fram, visa sig, framträda, uppträda (ngnstädes); särsk., om person, dels: inställa sig, infinna sig (ngnstädes), komma tillstädes, dels: få företräde (hos ngn). Thå åclagharana komo före. Apg. 25: 18 (NT 1526; Bib. 1917: uppträdde). Konungen .. lät vår Fabritius komma före. Kempe FabritiiL 111 (1762). De fleste Nattfjärillar (äro) skygge för dagsljuset och komma sällan före om dagen. VetAH 1817, s. 143.
b) om sak: visa sig, ”möta”; framkomma; företes. Thaa .. koom ther inghen withne eller skæl före, som lagligha beuisadhe thet hustrv dorothea sagdhe. G1R 2: 93 (1525). Swedberg Dav. § 41 (1713).
3) till I 1 b, bildl.; om mål, ärende, (samtals)ämne o. d.: företagas (till behandling l. överläggning l. diskussion o. d.), förevara. Saken (målet) kommer före vid rådhusrätten i morgon. Lind (1749). I dag har hos Mr. L. efter middagen just dylika frågor kommit före. Ödman UngdM 2: 74 (1876, 1881). PT 1913, nr 215 A, s. 2. jfr (†): Om denna ås komer strax här nidan före (dvs. talas strax nedan). Wettersten Forssa 35 (c. 1750).
4) (numera bl. i skriftspr., med ålderdomlig prägel) till I 1 b δ, = KOMMA FÖR I 3. Spegel 1 (1712). När jag åkte hem allena i skymningen, kom det mig före, huru ofta det händer, att (osv.). Lundgren MålAnt. 2: 130 (1872).
5) (†) till I 3: hända, inträffa, äga rum. Verelius Gothr. 15 (1664). När Storförsten Basilides kunde tänckia förvth at ther skulle komma een belägring före, så (osv.). Widekindi KrijgH 374 (1671).
6) (numera nästan bl. i vitter stil) till I 14: förekomma, förefalla, synas, tyckas (ngn så l. så). Kom mig alt hans tal före såsom en dröm. Carl IX Rimchr. 82 (c. 1600). Detta kommer mig något misstänckt före. Modée HåkSmulgr. 19 (1738). Brate Edda 183 (1913). II. refl. 1) (numera bl. i skriftspr., med ålderdomlig prägel) till II 4, = KOMMA FÖR II 1. Jag har icke kommet mig före at resa. HT 1902, s. 254 (1793). Schück Rom 1: 170 (1912). 2) till II 5.
a) (numera bl. i skriftspr., med ålderdomlig prägel, föga br.) göra framsteg, ha framgång; komma sig upp; förkovra sig l. förkovras. Dauid hadhe framgång och kom sigh före. 1Krön. 11: 9 (”12”) (Bib. 1541). De bildande konsterna hafva i alla tider haft svårare (än vitterheten) att rätt komma sig före här uppe i norden. IllSvH 6: 232 (1881). Sätherberg Lefn. 274 (1896).
b) (numera knappast br.) = KOMMA FÖR II 2 b. (Östgoternas konung Totila) lagdhe sich all win om at stadhen (dvs. Rom) motte komma sich fore i gen (efter skövlingen). OPetri Kr. 32 (c. 1540). Flere komma sig före än dö (i mässling, koppor o. d.). Block Pest. 72 (1711). Berndtson (1880). III. (†) tr., till III 1: föra fram, ställa l. skaffa fram (ngn). Per Bertilson skall komma sin fångeman före. SthmTb. 1596, s. 275 b.
KOMMA HEM10 4. jfr HEMKOMMA, v. I. intr., till I 1; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. När .. foghten komer heem til slotet igen. HH XI. 1: 16 (1530). Först här i främmande land kom italiafararen (dvs. skalden Snoilsky) riktigt hem. Grimberg SvH 600 (1909). särsk. (†) bildl.
a) i uttr. komma ngn (själv) hem l. hem till ngn o. d., om skymf l. bannor o. d.: falla tillbaka på ngn (själv). OPetri Kr. 81 (c. 1540). Altså komma och omilda bannor bannaren hem igen. Grubb 407 (1665). Serenius Ddd 3 a (1757).
b) lyckligt slippa undan ngt o. d., ”rädda sitt skinn”, ”klara sig”; äv. ironiskt: råka illa ut. Balck Es. 198 (1603; ironiskt). Man (skulle) intet helskinnad komma hem, om man nu skulle helsa eller kalla en General eller Capitein, höfwidzman. Swedberg Schibb. 220 (1716). II. (†) tr., till III 1: föra (ngn l. ngt) hem. (Esopus) sadhe sigh wilia komma (den förlupna) hustrun heem. Balck Es. 33 (1603). NoraskogArk. 4: 14 (1628). —
KOMMA HÄR. [efter t. herkommen] (†) till I 4: härröra (från ngt). Wallius Bielke 39 (1623). jfr HÄRKOMMA, v.2 —
KOMMA I10 4, numera sällan UTI04.
I. intr., till I 1 a, b. Salé 44 (1664). När han väl kommit i denna (dvs. vagnen). Hallström Händ. 89 (1927). särsk. (i sht vard.) till I 1 a η: (råka) falla i vattnet, gå ned sig (på is). Han kom i, utan han visste ordet av. Landsm. XVIII. 10: 11 (1901).
II. (numera bl. i folkligt spr., bygdemålsfärgat) tr., till III 1, i uttr. komma ngt i ngn, låta ngn intaga ngt. Hun skulle .. låtha syda (vissa saker) thiil samman och komma wti honnom, på th[et] han skulle bekomma sinn helssa jgienn. SkrGbgJub. 6: 332 (1594). Sundblad GBruk 382 (1888).
I. intr.
1) (†) till I 1 a: gå l. fara bort ifrån (ngn), lämna (ngn); vika ifrån (ngn). J thet samma kom ängelen j frå honom. Apg. 12: 10 (NT 1526; Bib. 1917: försvann ängeln ifrån honom). (Jag) Skreff .. min broder Gösta Olson til, att han schulle fly sigh förlof att komma ifrån änkiedrottningen, til att förhöra then saken. Rääf Ydre 3: 410 (i handl. fr. 1594).
2) till I 1 a η, bildl., i fråga om framställning i tal l. skrift o. d.: komma bort ifrån, förirra sig från (ämnet o. d.). Jag kommer så långt ifrån det jag begynte att säga. Ekeblad Bref 1: 314 (1654). JJTengström (1844) i FoU 20: 136.
3) till I 11: bliva skild ifrån (ngn l. ngt), bliva fri l. befriad från (ngt); slippa ifrån l. undan (ngn l. ngt), undgå (ngt). Komma ifrån (ngt) med livet, för godt pris. Komma ifrån ett besvär, obehag, en skyldighet, ett avtal. Komma ifrån ngt med heder, äv.: skilja sig från ngt med heder. Man skal leggia band vppå tigh, och binda tigh ther medh, at tu icke skal komma jfrå them. Hes. 3: 25 (Bib. 1541). Iag seer at vij ey komma ifrån denne saken. 2RARP 6: 62 (1731). Allt det yttre, som man aldrig helt kommer ifrån. Hallström El. 185 (1906). Siwertz JoDr. 242 (1928). särsk.
a) i fråga om person: icke längre ha förbindelse med, ”glida ifrån”; i fråga om sysselsättning, arbete o. d.: icke längre befatta sig med, övergiva, dragas ifrån. Vi voro förr mycket goda vänner, men ha på sista tiden kommit alldeles ifrån varandra. Landsm. XVIII. 10: 12 (1901). Officerarne (i Preussen i början av 1800-talet) .. måste skaffa sig biförtjänster och kommo härigenom ifrån sitt egentliga yrke. VTLifsfr. 19: 24 (1901).
b) i fråga om tanke, känsla, vana o. d.: övervinna, lämna, befria sig ifrån. Jag kan inte komma ifrån min bestörtning, förvåning, häpnad (över att osv.). Komma ifrån en fördom, en inrotad vana. Där (dvs. hos Thomas à Kempis) har du råd huru du skal komma ifrån Kärleken. Hummel Fruarne 24 (1797). Dessa frågor kunde han (i sina tankar) ej komma ifrån. JulhälsnLinköp. 1909, s. 52.
c) i fråga om ngt som sysselsätter l. binder en på en plats l. hos ngn o. d.: kunna lämna (sitt arbete osv. l. ngn), bliva fri från (ngt), slippa ifrån (ngt); särsk. (i sht vard.) abs.: göra sig ledig, kunna gå hemifrån l. från sitt arbete o. d. Kan du komma ifrån på en timme? Omöieligit är att komma ifrån, förra ähn sådt blifver. VDAkt. 1650, nr 34. De (flickor) som hade föräldrar fingo icke komma ifrån småsysslorna hemma. Samtiden 1874, s. 677. Lagerlöf Mårb. 98 (1922).
4) (†) till I 11 b α: skiljas ifrån, berövas, mista, förlora (ngt). Konung Erich .. hafver .. varit ther med til verke, at h(ans) N(åd) (dvs. hertig Karl) skulle komme ifrå sitt furstendöme. RA I. 2: 325 (1569). HärnösDP 1695, s. 411. Schultze Ordb. 2156 (c. 1755). särsk. i uttr. komma ifrån sitt förstånd l. vett l. sitt sinne l. (sina) sinnen o. d., mista förståndet. Hertig Magnus kom ifrån sitt sinne. Gustaf II Adolf 75 (c. 1620). RB 12: 1 (Lag 1734). Almqvist DrJ 182 (1834). SvTyHlex. (1851, 1872).
5) (†) till I 11 b β: tagas ifrån l. berövas l. avhändas (ngn l. ngt); komma bort (för ngn); gå förlorad (för ngn), försvinna (för ngn); äv. i uttr. låta komma ifrån sig, lämna ifrån sig. (Det) bleeff .. handlat ther om, huru Skåne skulle komma ifrå Suerige igen. OPetri Kr. 131 (c. 1540). Alff Arffuesson .. (skulle) läta komma the sågedeler iffrån sigh .., som Jöns Monsson klagher påå. SkrGbgJub. 6: 9 (1587). Uti Horeda hage komme honum ifrån 2 st. oxar i sommars. VRP 1655, s. 974. Ahlman (1872).
6) (†) till I 11 b, i uttr. komma ifrån sig, mista sansen l. medvetandet l. förståndet; äv. med svagare bet.: förlora besinningen l. kontrollen över sig själv, bliva ifrån sig. Den ena (som träffats av blixten) .. war heel ifrån sigh kommen så när ett dygn. Hiärne 2Anl. 186 (1706). (Vi) kommo .. aldeles ifrån oss, när vi förnummo, at en af dessa stora bestar kom simmande till vår båt. DeFoë RobCr. 27 (1752). Afzelius Sag. 4: 144 (1842).
II. refl.
1) (†) till II 1: komma bort ifrån (ngn), skiljas ifrån (ngn), ”slita sig ifrån” (ngn). Denne Ädlingen vardt enteligen hemkallad, men kunde ei komma sig ifrå denna Bestien (dvs. sin älskarinna). Bliberg Acerra 865 (1737).
2) (vard., föga br.) till II 2: komma ifrån, slippa ifrån (ngt); lämna, övergiva (ngt); jfr KOMMA IFRÅN I 3. Man .. (har) kommit sig helt och hållet från de i murverket placerade frameldstäderna. TT 1875, s. 16. Högberg Vred. 1: 270 (1906).
III. (†) tr., till III 2.
1) bringa (ngn) ifrån (ngt). Gustaf II Adolf 125 (1616). Medhan .. (Lykurgus) sigh beflijtade at komma sijne medhborgare ifrån theras onde seder och öfwerflödighe lefwerne. Girs Edelh. F 7 a (1627). Zeipel Set. 1—2: 254 (1847).
2) i uttr. komma ngn ifrån ngt l. ngt ifrån ngn, skilja ngn ifrån ngt, beröva l. avhända ngn ngt. (Hertig Johan) skulle vara til sinnes at upsätta sig emot Konung Eric, och komma Honom ifrån den Konungsliga Regeringen. Tegel E14 76 (1612). Såsom här Räffuen .. bedragher, och kommer honom (dvs. sin ovän) sitt ifrå. Fosz 37 (1621). VDAkt. 1661, nr 324.
KOMMA IGEN10 04. till I 1 a, b: komma tillbaka, återkomma; äv. i mer l. mindre oeg. l. bildl. anv. Lycklig resa och kom snart igen! OPetri Tb. 37 (1524; uppl. 1929). Utfluget ord kommer aldrig igen. LbFolksk. 75 (1868). Hallström Händ. 17 (1927). jfr IGENKOMMA, v. särsk. i vissa bildl. l. överförda anv.
a) (numera bl. vard.) i uttr. komma igen med ngt, ånyo ”komma med” ngt (jfr KOMMA, v. I 1 a γ); göra om ngt, upprepa ngt; i sht i fråga om klandervärd handling o. d. (jfr slutet). Kommer han med sitt kiff och trettor för offta igen, mijste sitt frijbrödh påå en månatt. G1R 8: 295 (1533). Han kommer altid igen .. med ett och samma. Weste (1807). WoH (1904). särsk. (†) utan adverbiell bestämning: ånyo göra sig skyldig till (samma) förseelse l. brott, upprepa en förseelse l. ett brott, ånyo förbryta sig. G1R 17: 336 (1545). Kommer han (dvs. den som begått en viss förseelse) oftare igen, böte dubbelt. PH 5: 3302 (1752).
b) om sak l. företeelse o. d.: ånyo framträda l. visa sig l. förnimmas, upprepas. Florinus Voc. 200 (1695). Vissa fasta uttryckssätt, som ofta komma igen (i folksagan). VerdS 164: 22 (1909). De väntade på att det där skriket skulle komma igen. Siwertz Sel. 1: 10 (1920).
c) (numera föga br.) ha olyckliga l. obehagliga följder, hämna sig, komma (surt) efter. LPetri 2Post. 197 b (1555). Thet trägna arbetet med duplicerande nu i 22. åhr begynnar komma igen med matthet och svag hälssa. VDAkt. 1751, nr 390. Sundén (1886). —
KOMMA IGENOM10 040 l. 032. till I 1 a (o. b): gå, taga sig fram igenom (ngt); passera (ngt); tränga igenom (ngt).
1) i eg. bem.; ofta i fråga om passage l. hinder o. d. RA I. 1: 456 (1546). Vadsbo härad .. hafva vi nu redan till det mesta kommit igenom och lemnat. Almqvist Går an 127 (1839). Lagerlöf Holg. 2: 46 (1907).
2) i bildl. anv.: gå igenom, slippa igenom (ngt) o. d.; särsk. (numera ngt vard.) i fråga om olycka l. lidande l. fara o. d.: genomgå, genomleva, utstå. LPetri ChrPina O 3 a (1572). Komma igenom sin examen. Rudin Afskedsst. 9 (1900). Det var .. många .. faror att komma igenom. Hallström Händ. 327 (1927). —
I. intr.
1) till I 1 a: komma samman, samlas; i sht förr äv. allmännare: mötas, träffas; äv. med personbestämning inledd av prep. med: komma samman med ngn, träffa ngn, komma i sällskap med ngn. Thå nw mykit folk kom tilhopa. Luk. 8: 4 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). När man kommer ihop med en barnslig toka, som du. Börjesson Solen 40 (1856). Strindberg HMin. 2: 299 (1905). särsk. i bildl. o. överförda anv.
a) (numera bl. vard., i sht i folkligt spr.) råka i tvist l. gräl l. strid; ”ryka ihop”; äv. i uttr. komma ihop med ngn; i sistnämnda uttr. förr äv.: ”taga itu”, ”ta ihop” med ngn. Att Turken kan komma ihoop med Keijsaren. RP 8: 333 (1640). Han är förmanter att afstå medh sådana procedurer, .. så framt han vill att Rijkzfiscalen icke skall komma i hoop medh honom. Därs. 16: 373 (1655). Jag hade kommit ihop med honom (dvs. en hotfull bonde), om ej mitt sällskap hindrat mig. Linné Ungd. 2: 381 (1735). Larsson Hemmab. 288 (1916).
b) (numera bl. vard.) förenas i äktenskap, gifta sig, bli gifta. LPetri 2Post. 279 b (1555). De hade kommit ihop för unga. Hedenstierna Jönsson 237 (1894). SvKulturb. 9—10: 69 (1931).
2) (†) till I 1 b; med sakligt subj.: träffa samman; samlas (på ett ställe); förenas; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Ner samme tiäre (som uppköpes tunnvis i Tjust) kommer tilhope. G1R 28: 106 (1558). Stoora rijkedomar komma sällan rättrådigt tilhoopa. Grubb 541 (1665).
3) (†) till I 1 b, bildl.: sammansättas, sammanfogas (av ngt). Wår krops sammanfögelse är vthaff Been, .. Senor, Kött .. och medh margfallige öfwertogh tilhopa kommen. Schroderus Comenius 241 (1639). König Mec. 82 (1752).
4) (†) till I 1 b, bildl.: ”gå ihop”; överensstämma. Att i wilde öffwersee wårtt Conceptt, och thetta Swar, huru när the både tilhoope komme. G1R 19: 54 (1548). Rudbeck Atl. 4: 160 (1702).
II. refl.
2) (vard., i sht i folkligt spr.) i uttr. komma ihop sig l. komma sig ihop, = KOMMA IHOP I 1 a. Weste (1807). Båda voro vid tillfället berusade och de kommo ihop sig om ett dragspel. VL 1894, nr 147, s. 4. Så kommo .. (barnen) sig ihop, kivades, knuffades och gräto. Oterdahl Skram 39 (1919).
III. (†) tr., till III 1: sammanföra, samla, förena (personer l. saker); äv.: skaffa l. bringa tillhopa. G1R 2: 57 (1525: tiilhopa kommit; möjl. ssg). På een så kortt tidh tilgörendes som ider begeren ähr, ähr omögligidt ad komme them (dvs. 100 skidkarlar) tilhope. UrkFinlÖ I. 2: 58 (1597). At komma vthi een Book ijdeligha wackra, tuchtigha och nyttiga Fabler tilhopa. Balck Es. 60 (1603). Brahe Tb. 41 (c. 1660). —
1) till I 1 a, b; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Kom in! stig in! Jag kommer in till staden i morgon. Skeppet kom in i hamnen. Varor som komma in från utlandet. Komma in i en bok l. skrift l. tidning o. d., införas, intagas, upptagas. (Vi) seglde .. offuer haffuet .. och kommom in till Myram. Apg. 27: 5 (NT 1526). Vi hade kommit in på en bakgata. Söderberg Främl. 30 (1903). Genom en enda människa har synden kommit in i världen. Rom. 5: 12 (Bib. 1917). särsk.
a) i pregnantare anv.: tränga in (i ngt); slippa in, vinna inträde l. få tillträde (ngnstädes l. till ngt). Ey wardher hwar och en kommande in j himmelrike som sägher till mich, Herre herre. Mat. 7: 21 (NT 1526). (Han) hade .. gjort .. (kannan) vidare i mynningen, så att man (vid rengöring) kunde komma in med handen. Strindberg SvÖ 1: 263 (1882). särsk. i bildl. l. överförd anv.
α) i fråga om inträde l. upptagande i sällskapskrets o. dyl. l. om inträde i läroanstalt, institution, ämbetsvärk o. d. Komma in vid posten, tullen. Man är icke väl viss om tiden, då Lagmännerne kommit in i Rådet. Schönberg Bref 1: 92 (1772). Jag skall försöka komma in i familjerna. Fröding Brev 38 (1884). Jag kom .. in i katedralskolans s. k. rektorsklass. De Geer Minn. 1: 30 (1892). Hallström Händ. 59 (1927).
β) spelt.
β’) i kortspel: (taga ett stick o. därigm) få utspelet. Komma in på l. med (förr äv. för) ett visst kort. Om ni spelar ruter så kommer han in för kungen. Björkegren 1124 (1784). (Jag har) tie säkra spel, om jag bara kommer in. Lagerlöf BarnM 71 (1930).
b) i uttr. komma in med ngt, avgiva, inlämna l. insända ngt (numera nästan bl. skrivelse till myndighet o. d.). Jag beder om uhrsecht at iag icke för är kommen in med mit swar uppå min H. Broders bref. ÅgerupArk. Brev 27/9 1714. Komma in med sitt utlåtande. Sahlstedt (1773). Odhner G3 2: 128 (1896).
c) i uttr. komma in i, förr äv. med ngt, komma i gång med ngt; äv.: sätta sig in i ngt, vinna bekantskap l. förtrogenhet med ngt. Komma in i ett ämne. När I komme in därmedh (dvs. med det nya utskrivningssättet), skole inthet I vela därifrån. RP 9: 63 (1642). Lind (1749). Jag kom genast in i sysslorna. Lagerlöf Saga 64 (1908).
d) i uttr. komma in på (ngt), i tal l. skrift vända sig till, taga upp, börja tala om (ngt); jfr KOMMA, v. I 1 a η; äv. med subj. betecknande (sam)tal, diskussion, framställning o. d. Nu hörs det igen at du kommit in på dit favorit-ämne. Björn Pap. 3 (1794). När talet kom in på Rudbecks person. Annerstedt Rudbeck Bref LXXXIV (1899).
e) med sakligt subj.: avlämnas, inlämnas, inlevereras; om pänningar o. d.: inflyta. HH XI. 1: 4 (1530). Här komme inge penninger in. RP 6: 511 (1636). Besvären (hade) .. kommit in för sent. Strindberg NRik. 23 (1882).
2) till I 2: nå, hinna, tränga (så l. så långt) in (ngnstädes); äv. bildl. Vi hade redan kommit in i februari, innan (osv.). Komma eller tränga sig långt in i et land. Holmberg 2: 360 (1795). När hon (dvs. Sv. Ak:s ordbok) kommit ett stycke in på O. Rydberg Varia 260 (1894).
3) till I 11 b; i uttr. komma in i l. under ngt o. d., råka in i l. under ngt, bemäktigas av ngt. Komma in under förtrollningen av ngt. (E. XIV) hade kommit in i den fixa föreställningen, att han ej mera var konung. Svedelius i 2SAH 51: 378 (1875). Lagerlöf Holg. 2: 240 (1907). II. refl., till II 1. 1) (numera bl. vard., i sht bygdemålsfärgat) i uttr. komma sig in, förr äv. komma in sig (ngnstädes), (lyckas) komma in, taga sig in (ngnstädes); äv. i överförd anv.: skaffa sig l. vinna inträde l. insteg (ngnstädes); äv. oeg. o. bildl. (äv. med sakligt subj.). Konung Cristern slogh them (dvs. de ”ringa” mynten) förstt, oc kom sigh ther medh her inn wdhi richett. G1R 1: 128 (1523). Då .. (spetälskan) kommer in sig. Eneman Resa 1: 110 (1712). Callerholm Stowe 430 (1852). NordBoktrK 1906, s. 161 (bildl.). 2) (numera bl. vard., mindre br.) bildl., i uttr. komma sig in i, förr äv. med ngt, = KOMMA IN I 1 c; förr äv. i uttr. komma sig in med ngn, träda i (närmare) förbindelse med ngn, bliva bekant l. förtrogen med ngn, äv.: ställa sig in hos ngn, insinuera sig hos ngn. G1R 18: 472 (1547). På thz han kunde teste bettre komma siig Jn mz bøndrene. SthmTb. 1556, s. 180 b. Jag behöfver år att blott komma mig rätt in med mina göromål. Geijer Brev 271 (1834). (Han) kom sig .. aldrig in i dessa nya förhållanden. SDS 1889, nr 382, s. 1. (Sv.) komma sig in med ngn (t.) sich bei einem einschmeicheln. Auerbach (1911). SvD(A) 1934, nr 339, s. 12. III. (†) tr. 1) till III 1: förmå (ngn) att begiva sig in (ngnstädes); föra l. skaffa (ngn l. ngt) in (ngnstädes); äv. oeg. o. bildl. Luk. 5: 18 (NT 1526). Tron .. kommer oss in j thet ewigha liffuet. LPetri 2Post. 200 b (1555). (Jag) kundhe .. nu inthet komma honom jn (inför domkapitlet). VDAkt. 1688, nr 90. 2) till III 2: överföra, överflytta (ngt på ngn). (Du har) velet komme schulden in upå osz. G1R 29: 464 (1560). (Om) någon .. funnes, som .. wille komme Regementet in vppå een annan Familie. SvRStBesl. 1604, s. A 4 b.
I. intr.
1) till I 1 a, b: komma jämte ngn annan l. ngt annat, följa med (ngn l. ngt); äv. i mer l. mindre oeg. o. bildl. anv. Kom med, så gå vi ut ett slag! Rääf Ydre 3: 410 (i handl. fr. 1594). Är något origtigt papper kommit med, så skola vi väl få rätt på det. Liljecrona RiksdKul. 84 (1840). FoU 25: 293 (1912). särsk.
a) övergående i bet.: (få) vara med (ngnstädes l. på l. om ngt). The (som ingå äktenskap) moste se til, at Jesus kommer med på theras bröllop. Swedberg SabbRo 660 (1692, 1710). Ottelin BSorl. 114 (1904).
b) i överförd anv.: medtagas, upptagas, få plats (bland personer l. saker l. ngnstädes). Hon kom inte med på fotot. Ordet har inte kommit med i ordboken. Komma med .. ibland archonterna. LoW (1862). Roosval Schmidt 65 (1896).
2) till I 1 a η: (råka) bliva inblandad (i ngt); äv. med sakligt subj. Komma med i en dispyt, i ett slagsmål. Weste (1807). När kärlek kommer med i spelet, / då bli vi allesamman lika. Andersson Plautus 17 (1901).
II. (†) tr., till III 1: medföra (ngt), föra (ngt) med (sig). En trångh vägh .., på hvilken han (dvs. fienden) icke kan komma sin trotz medh sigh. OxBr. 3: 7 (1612). —
I. intr.
1) till I 1 a, b; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Komma ned på huvudet, på benen, på magen. Wij höllom wår seghlatz fram frå Tyrum, och komom nedher til Ptholemaidam. Apg. 21: 7 (NT 1526). Skogekär Bärgbo Klag. A 3 a (c. 1632; bildl.). Hallström Händ. 202 (1927; oeg.). särsk. (i sht vard.): råka falla (i vattnet), gå ned sig (på is o. d.). Isen (var) så kleen att han kom ther nedh in vnder både armana. Svart G1 12 (1561). Lagerlöf Top. 22 (1920).
2) [efter t. unterkommen] (†) till I 1 a, bildl.: få bostad l. tillflykt l. bärgning l. tjänst o. d. (ngnstädes). HärnösDP 1695, s. 395. Lind (1749).
3) (numera knappast br.) nedkomma (med barn); jfr KOMMA, v. I 1 a ζ ζ’. Schroderus Albert. 2: 80 (1638). Carlstedt Her. 1: 402 (1832). Klint (1906).
II. (†) tr., till III 1: föra ned, bringa ned (ngt); hala ned, fira ned (segel); bringa (träd) att falla. G1R 28: 285 (1558; med avs. på segel). (Man måste) söka komma thet (dvs. trädet) neder hvar ut (dvs. åt det håll) man thet hafva vil. Broman Glys. 3: 89 (c. 1730). —
I. intr.
1) (numera knappast br.) till I 1 a, b, 2: gå omkring (ngt); gå om (ngn); komma förbi (ngn l. ngt); passera (ngn l. ngt). Ymer 1912, s. 302 (c. 1600). Almqvist Herm. 65 (1833). Auerbach (1911).
2) (numera bl. vard., i sht bygdemålsfärgat) till I 11: komma över l. åt (ngn l. ngt), få fatt i (ngn l. ngt); förr äv.: snappa upp (ngt), få reda på (ngt). Hwilken som helst kunde komma vm, / Hwar Jesus wistades. OPetri JesuPina A 3 a (c. 1550). Der hon kunne komma om honum skiuter hon honum ihiäll. VRP 1643, s. 1137. Ett glas rödvin kunde man (under kriget 1808—09) komma om för skäligt pris. Quennerstedt Torneå 1: 36 (1901).
3) [efter t. umkommen] (†) till I 11 b: omkomma; äv. med sakligt subj.: gå under, gå förlorad. (Konung Kristierns folk) kom om till ganska myckit och stoordt taall (i slaget vid Brännkyrka). LPetri Kr. 143 (1559). 6 deres skeep komme um i siönn i grunndh. HH 20: 179 (c. 1585). Schulthess (1885; med hänv. till omkomma).
4) (†) mista, berövas (ngt); jfr KOMMA, v. I 11 b α β’. (Jag) Ähr nu fattigh, .. / Kommen all min wälferdh .. om. JMessenius (c. 1630) i 2Saml. 26: 132. Dahlberg Dagb. 138 (c. 1660; uppl. 1912).
II. (†) tr., till III 2.
1) bringa (ngn) om livet; tillintetgöra (ngn l. ngns välfärd o. d.). Rondeletius 73 (1614). Med ondh rådh wthi min wngdom / haden i så när kommet om / migh, all min wälferdh. JMessenius (1629) i HB 1: 149.
KOMMA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4.
1) (mindre br.) till I 1 a: gå omkring (ngn l. ngt); äv. (med pluralt subj.): samla sig omkring (ngn). Så snart hon visade sig, kommo alla barnen omkring henne. Dähnert 152 (1746). Weste (1807). WoH (1904).
2) till I 1 a, b: fara l. färdas l. föras osv. omkring. Han har kommit vida omkring. särsk. (†) bildl., om rykte o. d.: spridas. Sedan thet Rychtet kom i kring, at Demetrius war dödh. Widekindi KrijgH 271 (1671).
3) till I 14, i uttr. när allt kommer omkring o. d., när allt tages i betraktande l. överväges l. blir utredt, när det kommer till stycket. LPetri 1Post. V 4 b (1555). En jungfru Okänd, som, när allt kommer omkring, är ett spöke. Livijn 1: 11 (c. 1806). Ty rätt, när allting kommer omkring, / betyder mot makten ingenting. Andersson MickelR 84 (1900). BonnierLittH 4: 167 (1930). —
KOMMA OMKULL10 04, äv. KULL4.
I. intr., till I 1 a η.
a) (†) (råka) falla omkull. Joseph och Per Bengtzon kommo (under slagsmålet) omkull. VRP 1648, s. 301. Därs. 1716, s. 193.
b) (vard.) komma i liggande ställning; äv.: lägga sig till sängs, komma i säng. Man (är) så sömnig, att man knappt vet hur man kommer omkull en gång. Edgren ESkr. 2: 172 (1887). Jag fick kritik för jag inte kom omkull fort nog (vid en skjutning). Lieberath Knekt. 139 (1914).
II. (†) tr., till III 1: störta (ngn l. ngt) omkull; anträffat bl. i bildl. anv. Schück VittA 2: 166 (i handl. fr. 1674).
I. intr.
1) till I 1 a, b: komma l. föras upp på (ngt l. en plats o. d.); stiga (upp) på (ngt); sättas l. placeras på (ngt). Han kom på (tåget) vid A. station. Kaffepannan kom genast på. LfF 1905, s. 271.
2) till I 1 a; i överförd anv.
a) (numera i sht vard.) (oförmodat) falla över (ngn), överraska (ngn i fientligt syfte); äv. allmännare: överfalla, angripa (ngn); äv. i mer l. mindre bildl. anv.; jfr KOMMA ÖVER I 3. (Vid Hova) kom Hertog Magnus .. vppå them (dvs. konung Valdemars folk) offorwarandes. OPetri Kr. 84 (c. 1540). Gust(av) kom på Christer igen och skälte honom för skälm och tyff. ConsAcAboP 1: 510 (1652). Komma bakifrån på ngn. Cavallin (1876).
b) (numera i sht vard.) överraska (ngn vid ngt olovligt l. brottsligt förehavande o. d.), gripa (ngn) på bar gärning, ertappa (ngn); äv. mer l. mindre oeg. o. bildl.; särsk. i uttr. komma på ngn med ngt, förr äv. komma på ngn ngt, ertappa l. beslå (ngn) med ngt. Komma på ngn med lögn, försummelser, oärlighet. Man kwnde intit komma påå honom thet dödhen wärdt war. Luk. 23: 15 (NT 1526). Leopold 2: 263 (1793, 1815). Man (hade) ej kunnat komma på honom med någon kassabrist. SvD(A) 1931, nr 271, s. 16.
c) (händelsevis) stöta på l. träffa på l. finna (ngt); upptäcka (ngt); äv. bildl. De komma på Diurspåret. Verelius 235 (1681). Hämnden för hvad? För att jag kom på ditt brott! Strindberg TrOtr. 4: 31 (1897). Siwertz JoDr. 23 (1928).
d) (i sht vard.) bildl.: (lyckas) erinra sig l. aktualisera för sig (ngt, i sht ett ord l. namn o. d.). JSwedberg (1729) hos Tottie Svedbg 2: 20. Jag kan icke komma på hans namn. Serenius (1741). Herrlin Minnet 195 (1909).
e) bildl.: hitta på, finna på, utfundera (ngt). Strinnholm Hist. 2: 98 (1836). Det har de kommit på i samråd. Bergman Farmor 90 (1921).
3) till 1 a η, bildl.: falla på (en tanke o. d.); komma in på (ett ämne o. d.). Schroderus Os. 2: 654 (1635). Weste (1807). Dahlbäck Åb. 348 (1914).
4) till I 1 b ε: komma över (ngn), drabba (ngn), falla på (ngn), äv., om känsla l. tanke o. d.: gripa (ngn), bemäktiga sig (ngn). När lusten kom på honom, kunde han spela i timmar. En fructan kom vppå hwaria och ena siäl. Apg. 2: 43 (NT 1526; Bib. 1917: kom över). Det kom på henne så underliga tankar. Lagerlöf Liljecr. 288 (1911).
5) till I 3.
a) (numera mindre br.) om tid(smoment) o. d.: inträffa, inträda; särsk. om natt o. d.: falla på. Luk. 21: 34 (NT 1526). När vintern kom uppå. Düben Boileau Sat. 6 (1722). Natten kom på. Valerius 2: 145 (c. 1820). Auerbach (1911).
b) (numera i sht vard.) om händelse o. d.: inträffa; i sht i uttr. ngt kommer ofta l. sällan l. oförmodat l. hastigt på o. d. Hvad som kommer på är Edert sinne lika. Hiärne Endr. D 1 a (1740). Det kommer ej ofta på. Cavallin (1876). Hallström El. 26 (1906).
II. (†) tr.
2) till III 2.
a) bringa (ngn) på (en tanke o. d.). Om the (dvs. ryttarna) wille wtuise ho[nom] som th[e]m kom fførst wpaa th[et] oradt (att rymma). OPetri Tb. 49 (1525; uppl. 1929).
b) bringa (ngt) över (ngn). Apg. 27: 21 (NT 1526). Thet straff som han hade welat komma then andre opå. Lagförsl. 296 (c. 1606).
I. intr.; särsk.
1) till I 1 a, = KOMMA IHOP I 1. Iach haffuer altijdh lärdt j synagogen och j templet ther alla judharna komma saman. Joh. 18: 20 (NT 1526). Laurin 2Minn. 412 (1930). särsk.
b) (numera föga br.) = KOMMA IHOP I 1 b. Mat. 1: 18 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). VDAkt. 1681, nr 266.
2) (numera föga br.) till I 1 b, bildl.: förenas; förr äv.: förlikas, stämma överens. När tå bådhen thenna stycken komma til sammans, nemliga, at tu bedher Gudh, och wandrar flijteliga j hans fruchtan. LPetri 1Post. T 2 a (1555). Olika meningar, som äro för vida skilde at komma tillsammans och at förlikas. Höpken 1: 258 (1771). Forssell Stud. 1: 107 (1867, 1875).
3) (†) till I 1 b, bildl.: sammansättas (av ngt); tillvärkas (av ngt). Een klädhning som aff vll och lijn tilsammans kommen är. 5Mos. 22: 11 (Bib. 1541). Alle the Ord, som äre kompne tilsamman aff twenne Monosyllabis. Arvidi 29 (1651).
II. (†) tr.; särsk. till III 1: sammanföra, sammanbringa, skaffa tillhopa. Tå han the penningar, som han loffuadhe Konungenom, icke kunde tilsamman komma. 2Mack. 4: 27 (Bib. 1541). —
I. intr.
1) till I 1 a: anlända l. ankomma till (ngn), infinna sig hos (ngn); äv. i utvidgad anv.: komma i (ngns) hus l. tjänst o. d.; äv. abs.: komma tillstädes. Kom till mig i morgon! Hon har varit som en dotter för oss, alltsedan hon kom till oss. Mat. 8: 5 (NT 1526). Nu kom också frun till. Lundegård Prins. 207 (1889). Hallström Händ. 100 (1927).
2) till I 1 b; särsk.: få tillträde (ngnstädes). Rosenfeldt Tourville 103 (1698). Ingenting kan brinna om icke luften får komma till. Berlin Lrb. 100 (1852).
3) till I 1 a, bildl.: komma åt (ngt) (se KOMMA ÅT I 2). LPetri 1Post. T 1 a (1555). Siwertz Varuh. 174 (1926).
4) (numera ngt vard.) till I 1 a, bildl.: få tillfälle till (ngt l. att göra ngt), komma åt (att göra ngt); förr äv.: förmå (att göra ngt); i uttr. komma till ngt l. att (vard. äv. och, förr äv. med enbart inf.), förr äv. i uttr. komma till med ngt l. att (osv.). Som du skriffwer at tu kant icke komme til med at köpe kläde for the huder oc talle (dvs. talg) ther faller till folkets behoff. SDS 1903, nr 85, s. 2 (1530). Iagh (har) varit så bestörtt, at iagh har hafft svårt at kunna komma till skrifva. Carl XII Bref 98 (1710). Wigström Folkd. 2: 138 (1881).
5) till I 1 a ζ ε’, b δ: uppkomma, uppstå, bliva till; förr äv.: ”komma”, inträda (jfr KOMMA, v. I 3); särsk. om människa: födas (till världen). Såå bidhiom wij .. ath hans (dvs. Guds) rijke och regement .. skal til kumma. OPetri MenFall G 8 b (1526); möjl. ssg. Een slecht förgåås then andra kommer til. Pred. 1: 4 (Bib. 1541). Nanna .. var onödig här på jorden. .. Hvarför hade hon egentligen .. kommit till? Lundquist Aftonl. 124 (1891). (Danslekar) som kommo till i folkets barndom. BygdFolk 1: 258 (1927).
6) till I 3; opers.: hända (sig), komma sig (se KOMMA, v. II 3); numera nästan bl. i (direkt l. indirekt) frågesats inledd av hur(u). 5Mos. 32: 30 (Bib. 1541). Thet komber snart till at en drucken man dandzar. SvOrds. C 6 b (1604). Hur kommer det till att han skall bo hos er? Hagberg Shaksp. 6: 17 (1849). Mat. 7: 3 (Bib. 1917).
7) [jfr t. hinzukommen] till I 6: (böra) läggas l. fogas till (ngt); öka (ngt); ofta abs. Boken kostar 10 kronor, och så kommer frakten till. Ett nytt faktum har kommit till. SkaraStiftJordeb. 128 (1540). Det nya, som i (Schleiermachers framställning av) religionsfilosofien kommer till religionens begrepp. Nyblæus Forskn. III. 1: 191 (1886). Wulff Leopardi 217 (1913).
8) (numera bl. i vers., arkaiserande) till I 7: tillkomma l. tillfalla (ngn l. ngt); tillhöra (ngn l. ngt). OPetri Tb. 9 (1524; uppl. 1929). Hans (dvs. furstens) deel skal allena komma hans söner til. Hes. 46: 17 (Bib. 1541). BB 10: 6 (Lag 1734). Andersson GrDram. 49 (1890, 1910).
9) till I 8.
a) (†) gälla, angå, röra (ngn l. ngt). Her medh wilie wij nw läta thet såå blijffua såå mykit historien til komber. OPetri 1Post. 12 a (1528); möjl. ssg. LPetri 1Post. b 2 a (1555).
b) anstå (ngn), vara (ngns) skyldighet (l. rättighet), ankomma på (ngn), tillkomma (ngn); numera nästan bl. (i ålderdomligt spr.) opers. med efterföljande inf. inledd av att. LPetri 3Post. 28 a (1555). Det kommer våre efterkommande til, at underskrifva Domen. Dalin Arg. 2: 161 (1734, 1754). Auerbach (1911).
10) till I 11, i uttr. komma till sig, komma sig, hämta sig, repa sig, bättra sig o. d.
a) om person: komma till sans l. medvetande, kvickna till (efter svimning l. svårt sjukdomsfall o. d.); äv. (i sht i uttr. komma till sig själv): (åter) komma till besinning, återvinna fattningen; äv. bildl. Thå Petrus kom till sigh igen (efter sin bestörtning) sadhe han (osv.). Apg. 12: 11 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Filosofien har kommit till sig sjelf och åter upptändt den heliga elden i templets helgedom. Geijer I. 5: 73 (1811). Wulff Petrarcab. 179 (1905).
b) (†) om sak l. förhållande: förbättras, repa sig. Filipp. 4: 10 (NT 1526). At landet är icke ännw till sigh kommet (efter härjningen). SvTr. V. 1: 600 (1631). Min hälsa (är) förändrat, och intet kommen til sig igen. VDAkt. 1724, nr 293.
II. refl.
1) (numera bl. i Norrl. o. Finl., vard.) till II 1, bildl., i uttr. komma sig till ngt, (lyckas) få l. skaffa sig l. förvärva ngt, tillägna sig ngt. OPetri Kr. 196 (c. 1540). Penningar äro ej annat än ett medell at komma sig till varor. Fennia XVI. 3: 27 (1761). Hemmer Kokko 102 (1920). jfr Bergroth FinlSv. 231 (1917).
2) (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) till II 1, bildl., i uttr. komma sig till ngt (stundom till med ngt) l. till att göra ngt o. d., komma sig för med ngt l. att göra ngt osv., förmå sig till ngt l. att göra ngt. LPetri 4Post. 50 b (1555). Iag kune inte koma mig til at älska honom. Horn Lefv. 89 (c. 1657; rättat efter hskr.). Geijer I. 8: 446 (1820). Sundblad GBruk 362 (1888). Cannelin (1921).
3) (numera föga br.) till II 3; opers.: komma sig, komma till (se I 6). Hagberg Shaksp. 1: 202 (1847). Hur kommer det där sig till? PT 1903, nr 271 A, s. 3.
4) (†) = KOMMA TILL I 10 a, b. G1R 1: 126 (1523). (Mustafa) blef så glad, at han .. förswimmade … När han kom sig åter til igen söckte han (osv.). Dryselius Måne 201 (1694). HH 24: 97 (1708).
III. (†) tr.
1) till III 1, bildl., i uttr. komma ngt till sig, tillägna sig ngt, förvärva ngt. The sadhe, Iacob haffuer kommet alt wårs fadhers godz til sigh. 1Mos. 31: 1 (Bib. 1541). Dähnert (1784).
2) till III 2, 3: bringa (ngn) till (ngt l. att göra ngt). G1R 29: 524 (1560). RA I. 2: 277 (1569). Holof. 3 (c. 1580).
KOMMA TILLBAKA10 040, äv. 032. till I 1 a, b: komma igen, återvända, återkomma; äv. bildl. Brevet kom tillbaka såsom obeställbart. De döda komma icke tillbaka. Inthz ehr min tienere Hans Bremer än kompen tilbaka. GBanér (1596) i HB 2: 294. Om några ögonblick kommer minnet tillbaka till honom. Lagerlöf Holg. 2: 45 (1907). Siwertz JoDr. 220 (1928). —
I. intr.; särsk.
1) till I 1 a ζ: undkomma (ngn l. ngt); äv. mer l. mindre oeg. o. bildl.: undslippa, undgå (ngn l. ngt); ofta abs. Komma undan helskinnad, med livet. Han looth fara lijnklädhit och kom vndan frå them naken. Mark. 14: 52 (NT 1526). Björling CivR 133 (1907; bildl.). Hallström Händ. 153 (1927).
2) (†) till I 11 b β: frånhändas (ngn). Alt frelszet (var) kommet vndan crononne. OPetri Kr. 146 (c. 1540). SthmTb. 1577, s. 13 a.
II. (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) refl., till II 1, = KOMMA UNDAN I 1. BtÅboH I. 2: 101 (1625). Dahlbäck Åb. 186 (1914).
III. (†) tr., till III 1.
KOMMA UNDER10 40.
I. intr.
1) till I 1 a η o. b: (råka) falla l. bliva liggande under (ngn l. ngt); äv. abs. Han föll av vagnen och kom under hjulen. Lindfors (1815). Komma under .. t. ex. vid brottning, vältning. Cavallin (1876). Auerbach (1911).
2) till I 1 b; särsk. (†) oeg., om underskrift l. sigill: sättas under (en skrivelse o. d.). Ner som hans signnethe kom ther wndir. SkrGbgJub. 6: 130 (1589). FörarbSvLag 2: 340 (1708).
3) (†) till I 1 a, bildl.: utleta (ngt), utröna (ngt), komma underfund med (ngt), få reda på (ngt); jfr KOMMA, v. I 11 a α γ’. Then meene man begynnar at komma vnder theres (dvs. prelaternas) förtäkta stycker. OPetri PEliæ d 3 a (1527). Komma under gåtans förstånd. Rudbeck Atl. 2: 389 (1689).
II. († tr., till III 2, i uttr. komma (ngt) under sig, bringa l. lägga (ngt) under sig, bemäktiga sig (ngt), slå under sig (ngt). LPetri 3Post. 28 b (1555). Ett Torp, som .. Härskapet på Aggarp, gierna ville komma under sig. VDAkt. 1688, nr 716. Weste (1807). Meurman (1846).
I. intr.
1) till I 1 a: anlända l. ankomma (till ett högre beläget ställe o. d.) stiga upp (ngnstädes); taga sig upp (ngnstädes); äv.: (ofrivilligt) förflytta sig upp (på ngt), råka trampa l. stiga upp (på ngt) o. d.; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Hon hade svårt att komma upp på hästen. OPetri Kr. 289 (c. 1540). Tå Petrus kom vp til Ierusalem. Apg. 11: 2 (Bib. 1541). Knappt var vi komna opp till vanlig flyghöjd, förrän (osv.). Lagerlöf Holg. 2: 38 (1907). Hon hade nyss kommit upp i gymnasiet. Siwertz JoDr. 39 (1928). särsk.
a) höja sig upp till vattenytan, flyta upp (efter att ha varit under vattnet). Weste (1807). Landsm. XVIII. 10: 35 (1901).
b) (numera i sht vard.) till I 1 a ζ: resa sig, stiga upp; särsk.: lämna sängen, ”komma på benen” (efter sjukdom o. d.). Kommer han vp igen (thet är, om han åter blifwer helbregd). Schroderus Os. 1: 329 (1635). (Ryttaren) föll i backen som en mjölsäck. Dock, han kom strax up igen. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). Jag gjorde ett hycklande försök att komma upp (ur sängen). Wägner Norrt. 27 (1908). Hallström Händ. 59 (1927).
2) till I 1 b: föras l. förflytta sig upp (från l. till ett ställe o. d.); äv. bildl. G1R 24: 18 (1553). Spegel 109 (1712). särsk.
a) om himlakropp: gå upp, bliva synlig över horisonten. Solen .. / .. kommer vpp .. hwar Morgon. Stiernhielm Herc. 83 (1648, 1668). Hedin Pol 1: 67 (1911).
b) om växt l. frö: komma fram (ur jorden), skjuta upp. Rudbeck Atl. 3: 109 (1698). Mat. 13: 5 (Bib. 1917).
c) om maginnehåll resp. slem o. d. vid uppkastning l. upphostning. Med hostandet kom .. ganska mycket upp. HdlCollMed. 23/12 1745. VetAH 1810, s. 50.
d) (numera knappast br.) i överförd anv., om vattendrag: rinna upp. Tensta åån kommer up ur Örbysiön. Rudbeck Atl. 1: 177 (1679). Ödman VårD 1: 190 (1887).
3) (numera föga br.) till I 1 a, bildl.: komma sig upp (se II 2 nedan). Rudbeckius KonReg. 399 (1619). RP 6: 53 (1636). Hvad giör man icke för at komma up och bli ansedd i verlden. Modée FruR 77 (1738). Strindberg SvÖ 1: 64 (1882). Auerbach (1911; med hänv. till komma sig upp).
4) (ngt vard.) till I 1 a (γ), bildl., i uttr. komma upp med ngt, komma fram med ngt; (först) framlägga l. framställa ngt; hitta på ngt, föreslå ngt, bringa ngt å bane, ”lancera” ngt. Komma upp med ett förslag, en plan. Serenius E 2 b (1734). Hade icke Alarik kommit upp med detta påstående, så (osv.). Knorring Ståndsp. 2: 97 (1838). Wägner NattS 102 (1926).
5) till I 1 a o. b, bildl.: komma fram, visa sig, komma till synes, uppenbara sig; ofta övergående i bet.: uppkomma, uppstå; förr äv.: komma i dagen, bliva uppenbar l. bekant, bliva röjd; i sht med sakligt subj.; förr äv. opers. med efterföljande att-sats. Kom thz såå vpp medh tijdhen ath såådana hws (där församlingen lovade Gud o. hörde hans ord) begyntes ath kallas kyrkia. OPetri MenFall F 1 b (1526). Efter Abi-Melech kom vp en annar Frelsare j Jsrael. Dom. 10: 1 (Bib. 1541). Dhet som giömmes i Snöö, dhet kommer vp i Thöö. Grubb 532 (1665). Ett nytt mod har kommit upp. Auerbach (1911).
6) till I 1 b, bildl., om fråga l. ärende o. d.: företagas, upptagas (till behandling l. överläggning o. d.); om skådespel l. musikstycke o. d.: uppföras, framföras. Frågan kom upp i början av riksdagen. Racines Iphigénie, som (med Glucks musik) .. kom upp på Stora operan i Paris. NF 5: 1303 (1882). SvD(A) 1933, nr 205, s. 8.
7) till I 2, bildl.
a) i uttr.: komma upp till l. i ngt, höja sig till ngt; nå upp till ngt; äv. (i fråga om antal o. d.): uppgå till ngt. (Djuret) kommer .. aldrig upp till intelligens. Trana Psych. 1: 57 (1843). Kompaniet, som till sist kom upp i fyrahundra man. Blomberg Överg. 185 (1915). 2NF 30: 710 (1920).
b) i uttr. komma upp emot ngn l. ngt, gå upp emot, kunna jämföras med ngn l. ngt, uppväga ngt. Eneman Resa 1: 95 (1712). Hvad kan väl i verlden komma up emot det som förnöijer smaken. Modée Dår. 6 (1741). Sannerligen det var många, som kunde komma upp mot henne i kärleksfullhet. Lagerlöf Saga 72 (1908).
II. refl., till II 1.
1) (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) i eg. bet., = KOMMA UPP I 1. Balck Es. 167 (1603). Berg Sjöf. 70 (1910). särsk. = KOMMA UPP I 1 b. (Vi) Kommo oss bittida upp, redan före 8. Wallin Bref 297 (1849). Björkman (1889).
2) bildl., i uttr. komma sig upp, ngn gg komma upp sig; om person: komma i bättre förhållanden (i sht i ekonomiskt o. socialt hänseende), förkovra sig, vinna framgång, stiga högre l. högt (på samhällsstegen); om sak: komma i ett bättre läge, förbättras, förkovras. Schroderus Os. III. 1: 11 (1635). Äfven jag har beslutit komma mig upp i verlden. Almqvist Amor. 198 (1822, 1839). Staden (dvs. Antwerpen) .. kom sig upp genom sillfiske. NF 1: 874 (1876). Siwertz JoDr. 375 (1928).
III. (†) tr.
2) till III 2: höja priset på (ngt), dyrka upp (ngt). The haffve kommet en tunna ööll up i otte eller nije mark. G1R 26: 212 (1556).
3) till III 2: laga att (ngt) kommer till stånd l. uppstår, framkalla, åstadkomma (ngt). (Tjänare som) komma vp owänskap och slagzmåål emillan godha wänner. Rothovius 1Pred. B 3 b (1623). —
KOMMA UR10 4, förr äv. UTUR.
2) till I 1 a ζ, η, bildl.: (lyckas l. råka) komma bort ifrån (ngt); befrias från, förhjälpas ifrån (ngt); övergiva, lämna (ngt); mista l. ”tappa” (ngt). Komma ur takten. HH XIII. 1: 15 (1562). Thet är ey lätt komma vhr en wana. Rudbeckius Starcke D 6 a (1624). Han kunde inte komma ur sin förtret. Lagerlöf Kejs. 55 (1914).
I. intr.
1) till I 1 a, b. Komma ut i krig. Komma ut i världen, äv. enbart komma ut; särsk. dels: komma bort från hemmet; dels: få tillfälle att se sig om i världen l. att umgås med människor, särsk. (i sht förr) om ung flicka: göra sitt inträde i sällskapslivet. Komma ut ur fängelset. (Jesus) ropadhe .. medh högha röst, Lazare kom vth. Joh. 11: 43 (NT 1526). (Han) sticker .. sig i et finger, så at bloden kommer ut. Pilgren FigBröll. 119 (1785). Vid sexton (års ålder) kom hon ut, blef sedd och krusad. CVAStrandberg 5: 261 (1862). De kommo ut i tamburen. Hallström Händ. 105 (1927). särsk. i vissa oeg. l. bildl. anv. (jfr 2—7).
a) om skrift o. d.: utgivas, publiceras; om kungörelse l. förordning o. d.: utfärdas, kungöras (i tryck). En förordning som reglerar trafiken har nyligen kommit ut. Falck Und. 139 b (1558). När den här boken kommer ut, är hans (dvs. författarens) lycka gjord. Lagerlöf Holg. 2: 189 (1907). Siwertz JoDr. 107 (1928).
c) (†) om eld: komma lös. Kommer eld ut af tienstefolk, eller vallhion; böte (osv.). BB 15: 3 (Lag 1734). Schulthess (1885; med hänv. till lös).
d) bildl., om rykte, underrättelse, händelse o. d.: utspridas, bliva (allmänt) bekant l. omtalad. Hela historien kom snart ut. Thå nw rychtet kom vth i landet at erchebispen fångin war. OPetri Kr. 228 (c. 1540). Joh. 21: 23 (Bib. 1917).
e) (†) om utskylder o. d.: utbetalas, utlevereras; jfr KOMMA FRAM I 5 b α. Svart G1 158 (1561). Så ath der komma icke halffparten wth aff gärden. HSH 7: 33 (1588).
2) (†) till I 1 a (γ), bildl., i uttr. komma ut med ngt, komma fram med ngt, ”få fram” ngt; äv.: yppa ngt, omtala ngt. Han haar sig ännu något förbehållit, det han haar intet kommit uth medh. ConsAcAboP 2: 497 (1664). Jag kan icke komma ut med min mening. Sahlstedt (1773). Bremer Sysk. 1: 31 (1848). Schulthess (1885).
3) till I 1 a, bildl., i uttr. komma ut med (ngt), orka med (ngt), gå i land med (ngt); särsk.: förmå prestera (ngt), ha medel att bekosta l. betala (ngt) o. d., ha råd till (ngt); förr äv.: slå sig fram på (ngt). OxBr. 6: 11 (1627). Som dhe inthet kunna komma ut med så stort arrende. VRP 1692, s. 727. (Sv.) Komma ut med litet, (fr.) vivre de peu, dépenser peu. Weste (1807). DN(A) 1931, nr 260, s. 32.
4) (†) till I 1 b, bildl., i uttr. komma ut på ngn, falla på ngn, drabba ngn; gå ut över ngn. Dee oskyldige tårer läre komma på honom utt. RP 6: 700 (1636). Det kommer vähl ut på mig, om något felas. ÅgerupArk. Brev 28/10 1742.
5) till I 1 b ε, 4, bildl., i uttr. komma ut av ngt, bliva resultatet l. frukten av ngt, uppkomma l. uppstå av ngt. Bremer GVerld. 2: 218 (1860). Hvad som i politiskt afseende kommer ut af tsarens förhandlingar med Salisbury, är ej lätt att säga. GHT 1896, nr 229, s. 2. Tenow Solidar 1: 82 (1905).
6) (i sht vard.) till I 11 b: råka ut (för ngt l. ngn); äv. i uttr. komma väl l. illa o. d. ut, råka väl l. illa osv. ut. Komma ut för trolltyg (folkligt). Komma (illa) ut för en arg tjur. SthmTb. 1594, s. 163 b. Du kommer .. ut för hennes (dvs. världens) hat. Thomander Pred. 1: 62 (1849). (Han) tyckte om fruntimmer och hade därför kommit illa ut. Suneson GGrund 104 (1926).
7) (†; se dock slutet) till I 13, i uttr. komma ut på ngt, gå ut på ngt, syfta till l. resultera i ngt. Kommer thet icke altsammans (dvs. all vår möda o. omsorg) vth på thetta timliga och förgengeliga? LPetri 3Post. 63 b (1555). Hela hans tal kommer derpå ut. Serenius B 2 a (1734). särsk. (fullt br.) i uttr. komma på ett ut l. komma ut på ett och detsamma o. d., se EN, räkn. IX 4 f.
II. (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) refl., till I 1 a: begiva sig ut, komma ut, taga sig ut (från ngt l. ett ställe o. d.); äv. bildl. OPetri MenFall C 8 b (1526; bildl.). Pojken fick väl söka komma sig ut ur detta själv. Väring Frost. 141 (1926).
III. (†) tr.
1) till III 1: bringa l. föra o. d. (ngn l. ngt) ut (ngnstädes) l. bort (från ett ställe); särsk. med avs. på eld: låta komma lös. G1R 24: 567 (1554). Ner som de kom[m]e wth samma kuinffolk dur stoffuonn. SkrGbgJub. 6: 478 (1601). The, som .. kommit ut elden. 2RARP 5: 314 (1727).
2) till III 1, bildl.: utlämna, utleverera, utbetala (ngt). Ath the (dvs. skattebönderna i Småland) kome wtt gode gille oxer. G1R 11: 245 (1537).
3) till III 1, bildl.: utsprida (ett rykte o. d.); jfr KOMMA UT I 1 d. Någen .. som komme någet löst rychte vth. LReg. 15 (1563). Girs J3 166 (1627). Weste (1807; med hänv. till utsprida).
4) till III 2: utsätta (ngn för ngt); äv. i uttr. komma ngn illa ut o. d., försätta ngn i trångmål, bringa ondt l. olycka över ngn. Malin (har) sagdtt, Och sworett om Herrans dödh, hon kommer oss illa Vth i detta åhr. EkenäsDomb. 1: 89 (1644). Kling Spect. L 3 a (1735). —
I. till I.
1) (†) till I 1 a: komma tillstädes. När klockan var vid 5 om aftonen, kom H. F. Nåde vid och talade med Allmogen. HSH 1: 49 (1594). Runius (SVS) 1: 170 (1705; bildl.).
2) (numera bl. i skriftspr., i sht i högre stil, arkaiserande l. ålderdomligt) till I 1 a, b: vidröra (ngn l. ngt); komma i beröring med (ngn l. ngt); med personligt l. sakligt subj.; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. (Den sjuka kvinnan) gick baak effter honom (dvs. Jesus), och kom wedh hans clädhes foll. Mat. 9: 20 (NT 1526; Bib. 1917: rörde vid). Om något förtent kommer vid dem (dvs. lingonen), så blåna de. Warg 616 (1755). Lagerlöf ChLöw. 313 (1925; bildl.). särsk.: i fientlig avsikt röra vid ngn, bära hand på ngn. Kommer intit wedh thenna mennenar vthan later them betäma. Apg. 5: 38 (NT 1526). Adlerbeth HorSat. 62 (1814).
3) (†) till I 1 b ε, 3: hända, drabba (ngn l. ngt); komma på l. åt (ngn). Forbiude gud skippenn komme någott wiid. G1R 10: 310 (1535). Hvad kommer henne vid? hon bleknar — sjunker. Nicander 2: 551 (1836). Carlson Hist. 4: 121 (1875).
4) (†) till I 7: tillkomma, tillhöra (ngn l. ngt). Ett Läder Wattuambar kommer wedh Gården. BoupptSthm 1659, nr 124. Jolin UHansDr 59 (1860).
5) (numera bl. i skriftspr., med ålderdomlig prägel) till I 8, i uttr. komma ngn l. ngt vid, angå, röra, gälla (ngn l. ngt); förr äv.: bero av ngn, ankomma på ngn (att göra ngt o. d.). Huadh kommer thet (dvs. att du har gjort illa) oss widh?, ther må tw see tigh om. Mat. 27: 4 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Cammarfiscalen kommer thet vidh att klaga om the hemman, som (osv.). RP 6: 699 (1636). LfF 1900, s. 122.
6) (†) till I 11 (b); i uttr. komma illa o. d. vid, råka illa osv. ut. Jagh ähr illa kommen widh i denne winther at (osv.). UrkFinlÖ I. 2: 165 (1597).
7) (†) till I 11: komma åt (ngn l. ngt); komma över (ngt); komma i besittning av (ngt). SthmTb. 1573, s. 16 b. (Somliga) stiäla rätt så myckit som the någon tijdh kunna komma wedher. Rothovius Äropr. E 2 a (1633); jfr 8.
8) (†) till I 11: få tillfälle till (ngt l. att göra ngt); komma åt (att göra ngt). G1R 2: 95 (1525). Herodias .. hadhe gerna dräpit honom (dvs. Johannes döparen), och kunde doch icke koma täss vidher. Mark. 6: 19 (NT 1526). Ps. 1536, s. 19; jfr Ps. 1695, 204: 7. Kommer tiufwen eeden wedh, så hänger han intet. Grubb 809 (1665).
9) (†) till I 11; i uttr. komma vid sig, komma sig; komma till sig. VDAkt. 1664, nr 130. Verelius 295 (1681).
10) (†) dep., till I 11, = KOMMA VID I 8. LPetri 2Post. 206 a (1555). Iagh koms icke wid flyy. Dens. Psalt. 142: 5 (1560; Bib. 1541: kan icke vndfly).
II. (†) till III 2; eg.: sätta (ngt) emot (ngt); gripa till (ngt), använda (ngt). LPetri 3Post. 8 b (1555). Han kom ing[en] dulzmåll widh, vthenn bekende sigh sam[m]e pening[er] haffwe tagitt. SthmTb. 1589, s. 30 a. —
I. (i sht vard.) intr., till I 1 a: komma i väg, begiva sig i väg. Dalin Arg. 2: 164 (1734, 1754). Åkerhielm GamlRom. 66 (1907).
II. (i vissa trakter, vard.) refl.
2) till II 4: komma sig för (med ngt l. att göra ngt), bliva färdig (till ngt l. att göra ngt); äv. i överförd anv., med sakligt subj. När han sölade och aldrig kom sej åstad att sätta ny brädfodring åtminstone ikring norra stuguknuten. Quennerstedt IndSold. 37 (1887). Högberg Jim 2 (1909; med sakligt subj.).
III. tr., till III 2.
1) (numera i sht i högre l. vitter stil, med ålderdomlig prägel) åstadkomma, åvägabringa (ngt); bringa (ngt) till stånd; förorsaka, giva upphov till (ngt); med personligt l. sakligt subj.; förr äv.: uppbringa, anskaffa (ngt). G1R 1: 54 (1523). At han .. skicker hiit thet mesthe silff och oxhwdher ther han aastadt komma kan. Därs. 2: 145 (1525). Effter ty ath laghen kommer wredhe åstadh. Rom. 4: 15 (NT 1526). Dät har Naturen siälf .. kåmmit sta. LejonkDr. 179 (1688). Den mystiske ”hofsekreteraren”, som kom sådan förskräckelse åstad i Stockholm 1803. Tegnér Armfelt 3: 13 (1887). Böök ResSv. 7 (1924).
2) (†) bringa l. förmå (ngn till ngt l. till att göra ngt o. d.). LPetri Kr. 90 (1559). Rudbeck Atl. 1: Dedik. 4 (1679). —
1) (numera föga br.) till I 1 a, b: röra vid, snudda vid, stöta emot (ngn l. ngt); äv. bildl. Kom icke åt mig. Sahlstedt (1773). Almqvist Amor. 38 (1822, 1839). Strindberg RödaR 120 (1879; bildl.). Auerbach (1911).
2) till I 1 a; i överförd anv.: komma (ngn l. ngt) nära, komma till (ngt); få tag i (ngn l. ngt); nå, räcka (ngn l. ngt); äv. abs.; äv.: komma över, skaffa sig, tillägna sig (ngt); äv. i överförd anv. med sakligt subj.; äv. bildl. Sätt upp boken, så att pojken inte kommer åt den! Ett villebråd som är svårt att komma åt. Tjuven hade tagit med sig allt vad han kunnat komma åt. OxBr. 8: 443 (1645). Vänta så skal jag hjelpa Er, Ni kommer så illa åt til vänster. Björn FörfYngl. 16 (1792). Lägg aldrig en höna där östanvinden kan komma åt henne. GHT 1897, nr 27 B, s. 2. De som .. kava och kravla för att komma åt arvoden och avlöningar. Segerstedt Händ. 255 (1926). särsk. i fråga om fientligt syfte (strid o. d.): få hugg på (ngn); komma (ngn l. ngt) till livs; få tillfälle att skada l. bekämpa (ngn l. ngt) o. d. Han är inte lätt att komma åt. Jer. 20: 10 (Bib. 1541). På högra sidhonne kommer tu intet åt honom, Ty han haffuer en starck sköld för sigh. Balck Ridd. A 8 a (1599; i bild). Det är det revolutionära sociala tänkandet, som man .. vill komma åt. GHT 1895, nr 258, s. 2. Grimberg VärldH 3: 103 (1928).
3) till I 1 a, bildl.; med efterföljande inf. l. med syftning på ett (utsatt l. underförstått) verb.
a) (†) bliva i stånd till (ngt l. att göra ngt); förmå (göra ngt). Then intet kan sielffuer han kommer illa åt lära en annan. LPetri 2Post. 163 b (1555). Dens. Skylsk. E 8 b (1572). Möller (1790).
b) (numera i sht vard.) få tillfälle till (ngt l. att göra ngt). Folket, som är j wäghen för Zacheo, at han icke kom åt see Herran Jesum. LPetri 2Post. 327 a (1555). Så snart hon kunde kåmma åt, gick hon från honom. VDAkt. 1707, nr 867. Lagerlöf Holg. 2: 215 (1907). Dens. BarnM 24 (1930).
4) (numera i sht vard.) till I 1 b, bildl.: komma över l. på (ngn), ansätta (ngn); ”taga vid” (ngn), ”gå åt” (ngn). ÄARäfst 161 (1596). (Jag) frågade .. Lapparna hvad det var, som kom åt Renarna. VetAH 1739, s. 123. Lagerlöf LöwR 163 (1925). särsk. (numera föga br.) opers.: lusten (till ngt) kommer över (ngn), ngn får lust (att osv.) l. infallet (att osv.). Lagerström Tart. 56 (1730). Auerbach (1911).
KOMMA ÅTER10 40. (numera nästan bl. i skriftspr.) till I 1 a, b: komma igen, komma tillbaka, återkomma; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Iagh gåår bortt, och kommer åter til idher. Joh. 14: 28 (Bib. 1541; NT 1526: kommer .. igen). Rydqvist SSL 1: 298 (1850; bildl.). Febern har kommit åter. Cavallin (1876). OoB 1932, s. 662 (bildl.). jfr ÅTERKOMMA. —
I. intr.
1) till I 1 a, b: gå l. stiga resp. förflytta sig l. föras över (ngt); taga sig över (ngt); gå, fara resp. föras l. sändas o. d. över (till ett ställe o.d.). Komma över en mur, en bro. Han har just kommit över till Sverge från England. OPetri Kr. 106 (c. 1540). Ropa icke håy för än tu kommer öffuer bäcken. SvOrds. C 1 a (1604). Det var hinder höga nog att komma öfver. NDA 1913, nr 66, s. 1 (i bild). Hallström Händ. 15 (1927).
2) (numera föga br.) till I 1 a, bildl.: stiga över l. gå förbi (ngn i rang, anseende l. makt o. d.); sättas över l. framför (ngn). När mäster kommer öfwer mäster, så fåår mäster skam. Törning 114 (1677). Wikner Pred. 430 (1881). Schulthess (1885).
3) till I 1 a: (oförvarandes) falla över (ngn), överfalla, överraska (ngn); särsk. (numera i sht vard.) i uttr. komma över ngn med ngt, i överförd anv.: komma på ngn, överraska ngn, ertappa ngn (vid ett olovligt l. brottsligt förehavande o. d.); äv. oeg. l. bildl., med sakligt subj.; jfr KOMMA PÅ I 2 a, b. Om tiuffuar eller förhäriare komma om nattena offuer tigh. Ob. 5 (Bib. 1541). Patronen kom öfver honom med några små friheter vis-à-vis kassan. Nordstjernan 1846, s. 122. 1Tess. 5: 4 (Bib. 1917).
4) till I 1 a, bildl.: finna, få fatt på, få tag i (ngt); komma åt (ngt); skaffa sig (ngt). Komma över ngt för godt pris. Al then haffra tw kanth wtöffwer komma. G1R 2: 27 (1525). Råttorna .. äta allt hvad de komma öfver. Berlin Lrb. 34 (1876). Siwertz JoDr. 15 (1928).
5) till I 1 b ε, i uttr. komma över ngn, förr äv. komma ngn över, falla l. sänka sig över ngn; vanl. bildl.: drabba ngn; överfalla ngn; gripa l. bemäktiga sig ngn. Olyckan kom oväntat över honom. Ett stort lugn kom över henne. Then helghe ande skall komma öffuer tigh, och then högstes krafft skall öffuerskyggia tigh. Luk. 1: 35 (NT 1526). Om icke dhen siukdommen kommit henne öfwer. VDAkt. 1698, nr 104. En rysning kom öfver mig. Sahlstedt (1773). JudLittSSkr. 9: 267 (1929). särsk. (numera bl. i högre stil, ålderdomligt) i uttr. komma över ngn l. ngns huvud o. d., om brottslig gärning o. d.: bliva hämnad på ngn. Hanss (dvs. Jesus’) bloodh komme offuer oss, och offuer wår barn. Mat. 27: 25 (NT 1526). Iagh .. skal .. läta .. mitt Förbund som han brutit haffuer, komma offuer hans hoffuudh. Hes. 17: 19 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Eurén Kotzebue Cora 116 (1794).
6) till I 2; i överförd anv.
a) komma l. hinna förbi (ngt, i sht en viss ståndpunkt o. d.); överskrida (ngt); komma längre än (ngn annan l. ngt annat). Tu haffuer satt itt måål, ther komma the (dvs. vattnen) intet offuer. Psalt. 104: 9 (Bib. 1541). Enskilda nationer .. komma (aldrig) öfver en viss barndom. Lyceum 2: 181 (1811). Flera (filosofer ha) sysselsatt sig med konsttheoretiska forskningar, utan att dock väsendtligen hafva kommit utöfver Aristoteles. Ljunggren Est. 1: 9 (1856). DN(A) 1928, nr 71, s. 8.
b) övervinna, komma ifrån, bliva fri från (ngt); ”komma igenom” (ngt). Den första nöden hade han kommit öfver. Backman Reuter Lifv. 1: 80 (1870). Lagerlöf Top. 285 (1920).
II. refl.
-HÄR, m.||ig.; pl. =. [jfr ä. d. komher; av imper. sg. av KOMMA, v., o. HÄR, adv., hit (se HÄR, adv.2); möjl. efter en (dock icke uppvisad) motsv. bildning i ä. t.; jfr Hjelmqvist ImperSubst. 158 f. (1913)] (†) eg.: person som kommer (följer ngn) vid minsta vink; (osjälvständig o. underdånig) förtrogen vän l. anhängare l. tjänare (till ngn); ”ngns slav”; jaherre. Balck Es. 38 (1603). Hon skulle säkert intet töras giöra det hon giör, om hon intet hade en komhär, som hon litade på. Missförståndet 42 (1740). —
(IV) -IHÅG104. (vard., ofta skämts.) minne, förmåga att minnas. Han har ett godt, dåligt komihåg. Ahrenberg Hih. 39 (1889). Ljungquist NDacke 137 (1927). —
(I 14) -SAMSER040, sbst. pl. [jfr sv. dial. komsamser, komsänser; till SAMS, överens] (vard., bygdemålsfärgat) personer som komma väl överens, (såta) vänner. Bondeson MVK 131 (1893, 1903). Bolla och han ha blivit de såtaste komsamser. Ossiannilsson Prästg. 152 (1911). —
-SIST04, m.||ig.; best. -en. (vard., skämts.) person som kommit sist; den nyaste l. yngste (i ngt); nästan bl. i sg. best. Den lille komsisten, yngsta barnet. Jaså, min käre vän, det är han, som är komsisten. Wrangel SvFlBok 8 (1897; om en nykommen kadett). Lindqvist Rim 1: 124 (1907).
-KOMLING, m.||ig. vbalsbst. till KOMMA, v.; ss. senare led i ssgr; jfr AN-, AV-, EFTER-, FÖRST-, IN-, NY-, SEN-, UPP-KOMLING. —
KOMMA, sbst.2, r. l. f. († utom ss. senare led i ssgr) vbalsbst. till KOMMA, v.; ss. enkelt ord anträffat bl. i uttr. taga sin komma (ngnstädes), ta sin tillflykt, taga härbärge (ngnstädes). Den som kommer sednare (till Stralsunds portar än kl. 11 på kvällen) får .. ta sin komma hur han kan. Atterbom Minn. 20 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Livijn 1: 306 (1822). jfr AV-, EFTER-, HEM-, IGEN-, IN-, VÄL-, Å-KOMMA m. fl. —
KOMMELSE. r. l. f. († utom ss. senare led i ssgr) vbalsbst till KOMMA, v. Kommelse öfwer eens. Linc. (1640); jfr ÖVERENS. (Lat.) Ventio .. (sv.) kommelse. Ekblad 425 (1764). jfr AV-, BORT-, EFTER-, IGEN-, IHÅG-, SAMMAN-, TILL-, ÖVERENS-KOMMELSE m. fl. —
KOMST, r. l. f. († utom ss. senare led i ssgr) vbalsbst. till KOMMA, v.; ss. enkelt ord anträffat bl. i bet.: ankomst. Hoorn Jordg. 1: 197 (1697). Så väl vid Komsten hit, som Resan här ifrå. Eldh Myrt. 62 (1725). Ekblad 425 (1764: konst, fel för komst). jfr AN-, AV-, BORT-, DIT-, FRAM-, FÖRE-, HEM-, HIT-, HÅG-, HÄR-, IN-, MELLAN-, NED-, SAMMAN-, TILL-, UPP-, UT-, VÄL-, ÅT-, ÅTER-KOMST m. fl.
Spalt K 1935 band 14, 1936