Publicerad 1993   Lämna synpunkter
STUND stun4d, äv. (numera bl. vard.) stun4, sbst.1, r. l. f. (Mat. 8: 13 (NT 1526) osv.) ((†) m. Hund E14 29 (1605), Heinrich (1828); n. Cavallin Herdam. 5: 177 (cit. fr. 1680), Tidfördrijf A 7 b (c. 1695)); best. -en (Mat. 20: 3 (NT 1526) osv.) ((†) -an, möjl. äv. att hänföra till sg. stunda, ConsEcclAboP 113 (1657: bönstundan), SvBrIt. 2: 15 (1690: på stundan)); pl. -er (G1R 1: 100 (1523) osv.) ((†) -ar, möjl. äv. att hänföra till sg. stunde, RelCur. 301 (1682: Afftonstundar); = Tidfördrijf A 7 b (c. 1695)); pl. best. -erna (Järta 1: 46 (1809) osv.) ((†) -dren Lucidor (SVS) 259 (1672)); förr äv. STUNDE, r. l. m. (l. f.?); pl. -ar? (se ovan); förr äv. STUNDA, r. l. f.?; best. -an ? (se ovan).
Ordformer
(stun 16601745. stund (-w-, -dh) 1521 osv. stunda 1657 (: bönstundan), 1690 (: på stundan)1723 (: alla stunda; i adverbiell anv.). stunde c. 1600 (i adverbiell anv.), 1621 (: middags stunde)1695, 1778 (i adverbiell anv.). stunde- i ssgr 1612 (: stundeglas)1788 (: stundebedjandet, sg. best.). stundes- i ssg 1842 (: stundeslösa, pl.)1871 (: stundeslöses, gen.; substantiverat). stundt (-w-) 1525. stunn 1658 osv. ständher, pl. 1628 (felaktigt för stundher?))
Etymologi
[fsv. stund, f.; motsv. fd. stund, f. l. n. (d. stund, stunde, best. -en l. -et), fvn. stund, f., fsax. stunda, f., mlt. stunde, stunt, f., mnl. stonde, stont, f. (nl. stond), ffris. stunde, stonde, f., fht. stunta, stunda, f., mht. stunde, stunt, f. (t. stunde), feng. stund, f. (eng. stound); sannol. med grundbet.: stannande, stillastående, o. i sekundärt avljudsförh. till STÅNDA, v. — Jfr ALLDENSTUND, OMSTUNDER, STUNDA, v., STUNDISM, STUNDIST, STUNDLIG, STUNDOM, UNDERSTUNDOM]
A. tidpunkt, tidsperiod, tid.
1) tidsavsnitt som sett i sitt sammanhang uppfattas ss. ytterligt kort l. helt utan varaktighet, ögonblick l. tidpunkt; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. i uttr. i, förr äv. på den l. den stunden l. en l. sådan l. sådan stund, i osv. det l. det ögonblicket osv.; jfr 2. Från första stund(en). I sista stund(en). I nödens l. dödens l. en lycklig, förr äv. salig stund. Stundens nöjen l. ingivelse. Leva för stunden. Mat. 8: 13 (NT 1526; NT 1981: i det ögonblicket). Strax på samma stund, gingo någhre .. män fram. Dan. 3: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: strax därefter). Uppå närwarande stund, skal .. blifwa korteligen handlat, om thet sidsta Påskalambets ätande af Christo med sina lärjungar. Spegel Pass. 44 (c. 1680). Efter den stunden (han blev kastad av hästen) torde Sigge aldrig up på Grollen. Dalin Vitt. II. 6: 109 (1740). Långa år få gälda hvad stunden brutit. Tegnér (TegnS) 4: 18 (1823). I våras dränkte hon barnet sitt. / Jag minns den stunden, då hon blef tagen. Fröding Guit. 56 (1891). Han är .. i sina benådade stunder en verklig poet. Upsala(A) 23/11 1920, s. 4. Stundens allvar. Hesslind Sista 86 (1974). — jfr ANDE-, BLOMNINGS-, FRIHETS-, FÖDELSE-, FÖDSLO-, GLÄDJE-, HAND-, HJÄLP-, HÖGTIDS-, POST-, REDOVISNINGS-, SAKTNINGS-, SKALDE-, SKAPELSE-, SKILJE-, SORGE-, UPPBROTTS-STUND m. fl. — särsk.
a) i ordspr. l. ordstäv; äv. i anv. motsv. b η o. c. Een ond stund gör så, at man all glädhi förgäter. Syr. 11: 27 (öv. 1536; Apokr. 1921: En kort stunds ofärd); möjl. i stället till 2. Dödhen är wisz, men stunden owisz. Grubb 390 (1665). ”Kommer på stund” — sa’ fanjunkar Lund. Holmström Sa’ han 54 (1876).
b) i vissa uttr.
α) (mera tillf.) i stund som är, i nuvarande stund, för närvarande. En reglering av (sjön) Tsana betyder verkligen i stund som är mycket för engelsmännen i Sudan. Siwertz Abess. 238 (1926).
β) på stickande stund, se STICKANDE, p. adj. II.
γ) (†) till stunden, hittills. Effter sådant till stunden intett ähr effterkommit, (osv.). VDAkt. 1662, nr 6.
δ) (†) från stunden (an), från o. med innevarande ögonblick, genast, omedelbart. Bleffwe rickzenns prophos och enn vthaff kemnären sände till Mårthenn som honom tillsäÿe skulle att hann frånn stundenn ahn skulle packa sigh vthur husedh, och .. wÿke aff stadhenn. 3SthmTb. 2: 376 (1599). Frånn stundenn. Därs. 383.
ε) (†) i andra stund, i nästa ögonblick, därnäst. Gudh bannadhe Euam j andra stund. Ps. 1562, s. L 7 a. Därs. 1695, 216: 20.
ζ) i skrivande stund, se SKRIVA, v. 10 b.
η) på stund(en), genast, på ögonblicket; strax; förr äv. dels: nyss, dels: för ögonblicket, i detta ögonblick, just nu; jfr a. På stunden skall huar man få see, / Huru iagh (dvs. Venus) will min macht betee. Asteropherus 22 (1609; uppl. 1909). Tå nu ålderdomen nalkas .. begynner Hoffwudet .. skälffua och rysta sigh, Minnet förkomma och förswinna, så at man näplighen mins hwadh man på stundenne taladhe. AJGothus ACoyet C 4 a (1618). Them (dvs. Kökarborna) påläggass hålla sina 3 huuss (i Föglö prästgård) som maltpörte, sterhuuss och wisthuset widh macht, huilka huuss på stun ähra obruklighe. Murenius AV 442 (1660). 1656 2 Maij taltes (i konsistorium) om Academiens Bibliotek som faller på stun omkull, måste repareras. Rudbeck Bref 64 (1670). Gumman Noach .. / Var en heders fru; / Hon gaf man sin dricka; / Fick jag sådan flicka, / Gifte jag mig .. / Just på stunden nu. Bellman (BellmS) 2: 79 (c. 1766, 1791). Jag wågar icke dricka än; — på stund. Hagberg Shaksp. 1: 441 (1847). Moberg FörrädL 21 (1967).
ϑ) (†) icke till en stund, icke (så mycket som) ett ögonblick. Och skal man icke wijka för them (dvs. meningsmotståndarna) til en stund, på thet at ewangelij sanning må blifwa beståndandes när oss. OMartini Pred. B 1 a (1606).
c) pregnant, om betydelsefull l. avgörande l. ödesdiger l. svår tidpunkt l. betydelsefullt osv. ögonblick; särsk.: dödsstund; i sht i sg. best.; ofta svårt att skilja från 2; jfr a. Stunden är kommen, och menniskiones son skal antwardhas j syndares hender. Mat. 26: 45 (NT 1526). När wår affärdz timme kommin är, så giff oss (himmelske Fader) ena nådiga stund och en saligan vthgång ifrå thenna jemmerdal. PJGothus Luther Sät G 3 b (1593). Gläds moder, våra sorger skola falla snart / Med dubbel tyngd på deras upphofsmän, ty nu / Är stunden min, och min är vedergällningen. Runeberg (SVS) 6: 194 (1863). Nu var stunden kommen, då Tord Selamb skulle bli en diktare. Siwertz Sel. 2: 129 (1920). Strömholm Fält. 321 (1977). — jfr AVSKEDS-, DÖDS-, FÖRLOSSNINGS-, O-, OLYCKS-, PROVE-, PRÖVO-, RÄDDNINGS-, SEGER-, ÖDES-STUND m. fl.
2) tidsavsnitt (uppfattat ss.) av viss men jämförelsevis kort varaktighet; i sht förr äv. om tidsrymd av varierande, ofta avsevärd storlek; i pl. i sht med uppmärksamheten riktad på tiden i förhållande till person(er)s liv l. förehavanden; i pl. förr äv.: tid (till förfogande); äv. i oeg. l. utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk.: tidsavsnitt kännetecknat av dramatisk(a) l. betydelsefull(a) l. påfrestande upplevelse(r) l. händelse(r) o. d.; stundom närmande sig bet.: dramatisk osv. upplevelse osv. Lyckliga l. nöjsamma l. oförglömliga stunder. Aldrig ha en ledig stund. En stunds avkoppling. En vän i nödens stund. Then stora orætt .. thetta Wora rike j Suerighe .. offwergonghen ær, aff konung Cristiernn j the lilla stund sedhen han kom till rikedh Hulken om lengher haffde varidh, (osv.). G1R 1: 26 (1521). Wij haffue så godha stunder. LPetri DialMess. 1 b (1542). Gud vnner osz gerna en glad stund at spisa kroppen, när siälen hafwer fått sin rycht och sin spis. Swedberg SabbRo 1047 (1690, 1712). Olaus Andreæ Forssman, komen til Upsala 1668, for ut til Tyskland en stund, och läste der för barn. Wettersten Forssa 137 (c. 1750). Så förwandlas tid och stunder! / Lycka til Du Swea Land! Bellman AllehDikt. 21 (1776). En seger, som hör till Svenska krigsärans mest lysande stunder. Nordin i 2SAH 3: 256 (1803). Biträdet .. visste berätta huru gamla gubbar och gummor kunde långa stunder stå utanför (bokhandels)fönstret och betrakta illustrationerna (till de framlagda barntidningarna). Strindberg RödaR 99 (1879). Tag vara på ditt liv! .. Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden! Moberg DinStund 109 (1963). Evander Härl. 11 (1975). — jfr AFTON-, ANDAKTS-, ANDE-, ANRÄTTNINGS-, ARBETS-, ARLA-, AVSKEDS-, BIBEL-, BIBEL-LÄSNINGS-, BLOMNINGS-, BÖNE-, BÖRDS-, DAG-, DAGNINGS-, DAGSMEJ-, DIKTAR-, DÖDS-, EFTERMIDDAGS-, FRI-, FRIHETS-, FÖDELSE-, FÖDSLO-, FÖRLOSSNINGS-, FÖRMIDDAGS-, GLÄDJE-, GRYNINGS-, HERDE-, HÖGTIDS-, KVÄLLS-, LEK-, LEVNADS-, LÄS-, LÄTTJE-, LÖS-, MELLAN-, MIDDAGS-, MIDNATTS-, MORGON-, MORGONRODNADS-, MOTGÅNGS-, O-, OFFER-, OLYCKS-, PINO-, PLÅGO-, PRAT-, PREDIKO-, PROVE-, PRÖVO-, PUST-, RAST-, REDOVISNINGS-, RÄDDNINGS-, RÖK-, SABBATS-, SAGO-, SAKTNINGS-, SAMTALS-, SKALDE-, SKAPELSE-, SKOL-, SKVALLER-, SKYMNINGS-, SLUMMER-, SMEK-, SMÅ-, SNACK-, SNARK-, SOL-, SOLSKENS-, SORGE-, SPRÅK-, SÅNG-, TRÄTO-, UPPBROTTS-, VEDERKVICKELSE-, VILO-, ÄLSKOGS-, ÖDES-STUND m. fl. — särsk.
a) i ordspr. l. ordstäv. Clage för sin högre hand, bör ingen göra j nogon stund. SvOrds. A 4 a (1604). ”Snabba äro lifvets stunder!” — sa’ Napoleon på Sankt Helena. Holmström Sa’ han 71 (1876).
b) i vissa uttr.
α) på en (sådan l. sådan) stund, förr äv. på tider och stunder, under ett (sådant osv.) tidsavsnitt osv.; numera företrädesvis i fråga om väntan l. tystnad l. frånvaro o. d. (Visheten vet) huru thet gå skal på tijdher och stunder. SalWijsh. 8: 8 (öv. 1536). Vi voro sedan på en stund hos bergmästar Svab. MoB 7: 10 (1800). (Karlskrona) besöktes på en liten stund. Snellman Tyskl. 1 (1842). Gustaf svarade inte på en stund. Ekman Dödsklock. 92 (1963).
β) (den) ena stunden .. (den) andra (stunden), än .. än. Om natten war den ena stunden stiernklart öfwer hela himmelen, den andra rägnade, som himmelen warit öpen. SvBrIt. 1: 27 (c. 1700). Almqvist Går an 132 (1839).
γ) stund efter stund l. stund efter annan, då o. då l. gång på gång l. alltsomoftast. Stund efter annan foro vi förbi ensliga, små stenhus. Nicander Minn. 1: 259 (1831). Tanken stannar än / stund efter stund i trista frågor fången. Ekelund Ljust 26 (1941).
δ) stund för stund, allteftersom tiden lider resp. led. Tiden tärer stund för stund / På den sköna minnesskatten. Fryxell Dikt. 5 (1829). Gripenberg Gallen-Kallela 197 (1932).
ε) (†) innan korta stunder, inom kort, strax. Om wij medh tijden sålunda omginge som medh Wijnet, så skulle wij then Swenske Verszkonsten eller Poeterij, innan korta Stunder, fulkomligen kunna fatta och begrijpa. Arvidi 3 (1651).
ζ) (†) stund från stund, gång på gång l. alltsomoftast l. ständigt o. jämt. I klyftors natt, kring röda kopparborden, / Förgömda krafter hamra, stund från stund. Atterbom SDikt. 2: 167 (1813, 1838).
η) ingen stund, inte ett ögonblick, aldrig någon gång. Sin doter släpte (Erik den heliges dotter) Margareta ingen stund ifrån sig. Dalin Hist. 2: 162 (1750).
ϑ) (†) stund emellan, då o. då; i omgångar, pö om pö. (Sv.) Stund imellan, (lat.) Per intervalla temporis. Sahlstedt (1773). Möller (1790, 1807).
ι) (†) tid och stund l. stund och timme l. (i) alla stund(er) l. alla stunde, mer l. mindre förbleknat o. hyperboliskt, ständigt och jämt, oupphörligt, alltid; jfr DAG I 1 b β. Wij woro hans fiender, och ginge nat och dagh, stund och tima emoot hans helge wilia och bodhordh. OPetri 3: 163 (1530). RA I. 1: 544 (1547: tidh och stundh). TobCom. D 4 a (1550: j alla stund). Rudbeckius Starcke D 3 b (1624: i alla stunder). JTibelius (1778) hos Palmberg Tibelius 47 (: alla stunde).
κ) (†) den stund (jfr 7 a), vid den tiden, då. Thet war en skreckeligh winter then stundh. Hund E14 307 (1605).
λ) lediga stunder, ledig tid; särsk. i förb. med prep. l. under, förr äv. vid, markerande adverbiell anv. Spegel ÖPar. Förord. 4 (1705: widh). (Jag förmodar) at andre beskedelige Män som lediga stunder hafwa, lära äfwen .. hielpa mig at (osv.). Block Progn. 3 (1708). Under lediga stunder. VDAkt. 1736, nr 107. På lediga stunder. Gierow i 3SAH LXXVII. 2: 27 (1969).
c) (†) i adverbiell anv.: stundtals, ibland. (Brödet) kunde lijtet förslå .. och fast om någon kunde hafwa skaffat sigh een denning (dvs. en halv kopek), så war ibland, af .. (bönderna) något att få köpa, förbudit, ja stund moth både Wattn och Wedh att få taga. KKD 11: 267 (1705).
d) (†) i utvidgad anv. i vissa uttr.
α) gå på väntande stunder att göra ngt, vänta på att när som helst behöva l. tvingas göra ngt. Hon går på wäntande stunder, at falla i barnsäng. VRP 20/5 1734.
β) vara l. gå på väntande stund, pregnant, om kvinna: vänta barn l. vänta sin nedkomst. (Hon) är på wäntande stund. VDAkt. 1659, nr 253. Pigan går .. nu på ventande stundh. Därs. 1689, nr 1279.
3) [eg. specialanv. av 1 o. 2] (†) om en för bestämd plikt, förrättning, sysselsättning o. d. gällande tidpunkt l. tid l. tidsrum (under viss dag o. d.), tidpunkt l. tid; särsk. i uttr. tid och stund l. dag(ar) och stunder, förutbestämd(a) dag(ar) o. tid(er). Paa dagh oc stwnder. G1R 1: 100 (1523). (Jesus sade till apostlarna:) Thet hörer icke idher till ath weta tijdh och stund som fadhren hafuer satt j sina mact. Apg. 1: 7 (NT 1526; äv. i NT 1981). Så skole och wår Domhafwande och Bijsittiare altijdh wara tilstädes .. på the Daghar och Stunder vthi hwarie Weka, som Rättegångssakerne skole hafwas för händer, nembligen, ifrå otta slår om Morgonen, in til ellefwe är slagit för Middagen. Schmedeman Just. 146 (1615). Actuarien uti Cammar-Revision .. (skall) kundgiöra Parterne, at de .. till en wiss stund skohle sig inställa, som ordinarie skall wara klockan 11 för middagen præcise. CivInstr. 183 (1695). (Franciskanerna) i gemen följa Francisci inrättade bönesätt och stunder. Eneman Resa 2: 215 (1712). Kl. half til Fem, när Academiens Ur slår .. (then i XXV. §. utsatte stunden til sammankomsterne,) böra thesse Jettoner fördelas emellan the närvarande Ledamöter (i Svenska Akademien). 1SAH 1: 23 (1786). Lekens glada stund är inne! Sluten leden! Fällen lans! Rydberg Dikt. 1: 33 (1876, 1882). — jfr ANDAKTS-, ARBETS-, BIBEL-, BIBEL-LÄSNINGS-, BÖNE-, LÄRO-, LÄS-, MÅLTIDS-, PREDIKO-, REDOVISNINGS-, RÄKNE-, SKOL-, SKRIFTE-, SPRÅK-STUND.
4) tidsavsnitt av bestämd längd.
a) tidsavsnitt utgörande en tjugofjärdedel av ett dygn, timme; numera nästan bl. med förbleknad bet. (o. anslutning till 2), i uttr. ngns stunder är räknade, det är ute med ngn, ngn skall dö o. d. Apg. 5: 7 (NT 1526; NT 1981: timmar). 1 timmeglas om ½ Stundh. BoupptSthm 1668, s. 2004. 1 Hach Vhr som slogh alla fierdendelar och stundher. Därs. 1676, s. 312 a. Det näplig står at tro, hur gruflig slagt de höllo, / På mindre än en stund wäl några tusen föllo. Livin Kyrk. 40 (1781). (Gendarmerna) anade .. icke än, att deras stunder voro räknade. Ett par timmar senare voro de redan fängslade. Ackté-Jalander Jalander 132 (1932). SvHandordb. (1966). — jfr KLOCK-, PLANETE-, SPRÅK-STUND. — särsk.
α) i uttr. en halv stund, i förb. med beteckning för tystnad, angivande tystnadens varaktighet; numera bl. ngn gg, i mer l. mindre skämtsam bildl. l. förbleknad anv. Thå thet (dvs. lammet) vpbröt thet siwnde inciglet wort een tystheet vthi himmelen widh ena halfua stund. Upp. 8: 1 (NT 1526; NT 1981: timme). Det blev en tystnad i rummet en halv stund. JulbGbg 1931, s. 60.
β) (†) i fråga om judiska förh. vid tiden för Kristi födelse: tidpunkt (l. timme); i förb. med ordningstal angivande (begynnelsen av) någon i ordningen av de i tur o. ordning från o. med soluppgång till solnedgång räknade 12 timmarna; särsk. i uttr. i elfte stunden o. d., äv. bildl. l. förbleknat, se ELFTE a. Mat. 20: 3 (NT 1526; NT 1981: timmen). Wedh then elloffte stundena gick .. (jordägaren) vth, och fan .. (några arbetare) stondandes fåfenga. Därs. 6 (Därs.; NT 1981: timmen). Vissa tendenser, som röjde sig uti studentlifvet i Åbo under dervarande universitets elfte stund. Cygnæus 4: 116 (1848).
b) (förr) annan bråkdel av dygn m. m. än tjugofjärdedel.
α) i fråga om ä. judiska förh.: tidsperiod utgörande fjärdedel av dag. I äldre tider indelades dagen hos .. (judarna) uti fyra stora stunder. Bælter JesuH 2: 63 (1756).
β) (numera bl. i skildring av ä. förh.) tidsperiod utgörande hälften av arbetstiden. Arbetstiden vid Hyttebruket indelas gemenligen uti tvänne stunder. Johansson Noraskog 1: 60 (i handl. fr. 1785).
5) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tid l. tillfälle (till ngt); i sht i uttr. stunder till ngt l. att göra ngt, l. tid och stund- (er), tid l. tillfälle (till l. att göra ngt); numera bl. i pl.; jfr 2. Skal them .. (dvs. korprästerna) skickas tidegerden, at the mågha hafva ther tidh och stund til. RA I. 1: 119 (1529). Tijd och stunder. G1R 15: 358 (1543). Iagh war .. så förhindrat att iagh .. fick inthet stunder, att schriffua eders Högw. och Ehrew:ter till om saksens beschaffenheet. VDAkt. 1663, nr 315. Medicamenter, dem jag .. förskrifvit ifrån Apothequen, då jag ej fådt stunder, at dem sjelf Laborera. GFHjortberg (1772) hos Barchæus LandthHall. 116. Tänker derpå (dvs. på att vandra på den goda vägen), I som ännu hafven stunder till en mogen besinning och ett godt val. Wallin 1Pred. 2: 134 (c. 1830). Gott om stunder har väl ingen. Men liket kan ej stå oklätt i veckotal. Enström Gråbacka 110 (1929).
6) (†) övergående i bet.: gång (se d. o. II 1 b). I tornet på thenna körkian så blåsa the hwar natt på trumpeter, sampt och åthskeliga stunder om wekan. Bolinus Dagb. 15 (1666). Thet at kyssa min lilla munn, / Är tig förhögt at giöra, / Aldrig thet skee i flera Stunn. Tidfördrijf A 7 b (c. 1695). Det stöpte och ostöpte utsädet måste wara af ett slag, sås på en stund, till lika distance kornen emillan. Celsius Alm. 1730, s. 35. Hedenstierna Kaleid. 161 (1884).
7) (†) i vissa konjunktionella uttr.
a) den stund (jfr 2 b κ).
α) [fsv. þe stund] i temporalsatser: (i det ögonblick) när; förr äv.: så länge som; jfr ALLDENSTUND 1 a. (Vi) haffwe vntt och giffwitt .. Knutt ersonn, för then troskap han ossz och Rickett troligen beuiist haffwer, och hereptter troligen beuissa må, then stund han leffwer. Effuiig frijhett och frelsse pa Tondura gårdh och Kakila godz. G1R 1: 107 (1523). Så skal han altidh finna migh beredd den lille Stundh iagh ännu må lefwa. Stiernhielm (SVS) III. 1: 227 (1663). Som pilen utan kraft til jorden dignar ner / Den stund han i sin flygt ej mägtar stiga mer. Gyllenborg Bält 168 (1785). Quennerstedt Bender 7 (1910).
β) i kausalsatser: enär, emedan, eftersom, då (ju); jfr ALLDENSTUND 2 a. Bådhe thet at the icke rett halla aff gudhi, then stund the acta vppå affgudhar, och thet, at (osv.). SalWijsh. 14: 30 (öv. 1536; Apokr. 1921: genom att). VDAkt. 1708, nr 75.
b) vad stund, i temporal indirekt frågesats: när. Wiste husbonden huad stund tiwffuen skulle komma, för wisso wakadhe han. Mat. 24: 43 (NT 1526; NT 1981: vid vilken tid). Thå besporde han medh them (dvs. tjänarna), hwad stund thet wart wordeth bätre medh (sonen). Joh. 4: 52 (Därs.).
B.
8) [jfr 4 a; eg.: sträcka som kan tillryggaläggas till fots på en timme; jfr motsv. anv. i t.] (†) ss. längdmått: sträcka på c. 5 km. Af Berget flyta 3 swafwel-beckar .. (De) sträckia sigh en half stund (eller en starck fierdingzwäg) i längden. Hiärne 2Anl. 231 (1706). D. 16 (juli) anträdde wi marchen in uti ödemarcken emellan Ossow och Bender och gingo den dagen 4 stunder. KKD 4: 6 (1709). Kopparmalm bröts uti en strykande morgongång .. till 1/4 Stund (1,25 km) i längden. Dædalus 1952, s. 107 (1747). General Wallenstein, som icke var mer än 4 stunder derifrån (dvs. från G. II A:s läger). Björnståhl Resa 2: 159 (1773). Det berömda Palazzo del T .. anlagdt 1/4 stunds väg utom staden (Mantua). MoB 5: 17 (1783).
9) [jfr 4 a] (likt timmen i förh. till dygnet) markerande 1/24 av himlavalvet; anträffat bl. ss. förled i ssgn STUND-CIRKEL.
10) [jfr t. stunde, vinkelmått angivande var femtonde grad på gruvkompassen, använt för angivande av riktningslinje hos långsträckt malmkropp] (†) hos långsträckt malmkropp l. flöts: riktningslinje. Då HufvudDrummen uti Gångens Stund, eller Strykningslinea, blifvit efterfölgd, har samma Drum åter grenadt sig. Rinman 1: 13 (1788). Därs. 560.
Ssgr: A: (4 a) STUND-BRÄDE. [jfr t. stundenbrett; kursen markerades varje ny halv, o. hastigheten varje ny hel timme på pinnkompassen] (†) pinnkompass; (för markering av hållen fart avsett) bräde (distanstavla) på pinnkompass; jfr logg-bräde 1, 2. Jungberg (1873).
(9) -CIRKEL. [jfr t. stundenzirkel] (†) var o. en av 12 storcirklar vilka alla tänks passera genom himmelspolerna o. indela ekvatorn (se ekvator 1) i 24 lika stora delar; jfr tim-cirkel. VetAH 1758, s. 80.
(2) -EMELLAN l. -MELLAN. (†) stundtals. Lind (1749). Ihre (1769).
(4 a) -GLAS. (stund- 16031798. stunde- 16121637) (†) glas (se d. o. 3) med halv timmes löptid, timglas; äv. bildl., i uttr. stundglaset är utlupet, dödsstunden är kommen, döden väntar. Fant Obs. 40 (1603). Intil thes stundeglaset war vthlupit, och han tå samma affton .. är affsomnat. MHaraldi Klingspor I 3 a (1637). KyrkohÅ 1916, s. 204 (1798). särsk. i fråga om vakttjänstgöring på fartyg, = glas 3 slutet; anträffat bl. mer l. mindre bildl. [sannol. anspelande på att man varje ny halv o. hel timme med pinnar markerade satt kurs resp. loggad hastighet på pinnkompassen; jfr sv. dial. pick, pinne (se pick, sbst.5)] i uttr. stå sitt stundeglas och pick ut, se pick, sbst.5 OxBr. 5: 3 (1612).
(4 a) -KLOCKA. [jfr t. stundenglocke] (†) klocka (se klocka, sbst. 3) som visar (o. slår) varje timme på dygnet. BtÅboH I. 11—12: 1 (1634; om tornur).
-LINJE.
1) [jfr t. stundenlinie] (†) till 4 a, på solur: linje markerande timme. Elvius Quadr. 5 (1697).
2) (†) till 10, = stund, sbst.1 10. Rinman 1: 560 (1788).
-LÖS, se C.
-MELLAN, se -emellan.
-TALS. (stund- 1787 osv. stunde- 17611782)
1) till 1, 2: (under) somliga stunder (i växling med andra stunder under vilka annat förhållande råder), ibland, vid vissa tillfällen, då o. då, stundom; i omgångar, periodvis. Dalin Hist. III. 1: 655 (1761). Stundtals domnade benen bort. Karnstedt Slamf. 27 (1977).
2) (†) till 1, 2, 4 a: stund för stund l. timme för timme; på jämnt l. jämna klockslag. Lindfors (1824).
(1, 2) -VIS, sbst. o. adv. (stund- 1872 osv. stunde- 16501666)
I. (†) sbst. i det adverbiella uttr. i stundevis, på l. för ögonblicket l. stunden. Murenius AV 206 (1650).
II. adv.
1) stundtals, stundom närmande sig l. övergående i adjektivisk anv. Tholander Ordl. (1872). Stundvis. Adv., sällan adj. Östergren (1948).
2) (†) i varje ögonblick l. stund, ständigt, oavbrutet. VDAkt. 1666, nr 134.
(4 a) -VISARE. (†) på ur: timvisare. DA 1771, nr 291, s. 2.
B (†): (3, 4 a) STUNDE-BEDJANDE, n. i vissa kristna, i sht herrnhutiska församlingar: bedjande som skulle påbörjas vid begynnelsen av var o. en av dygnets 24 timmar. Oldendorp 2: 140 (1788).
(3, 4 a) -BEDJARE. i vissa kristna, i sht herrnhutiska församlingar: person som utför ”stundebedjande”. Oldendorp 2: 177 (1788).
(4 a) -BÖTER. för överskridande av förelagd tidsfrist utsatt vite utgående med visst belopp för varje timme som överskridandet pågått. KKD 12: 248 (1704).
-GLAS, se A.
(2, 4 a) -STJÄLARE. bildl., om lättjefull l. pliktförgäten person i annans tjänst. LLaurentii Nyåhrspr. H 3 b (1618).
-TALS, -VIS, se A.
C (†): (2, 5) STUNDES-LÖS. [jfr d. stundesløs] (stund- 1962. stundes- 18421871) som icke tycker sig ha tid l. icke unnar l. förmår unna sig lediga stunder, rastlös. Dahlgren 2Ransäter 143 (cit. fr. 1842). De första fjorton dagarne af en riksdag äro nu den stundeslöses onyttiga fjesk; man har hvarje dag något att beställa men ingen dag något verkligt att uträtta. Samtiden 1871, s. 67. NysvSt. 1962, s. 24.
Avledn.: STUNDA, v., se d. o.
STUNDIG, adj. [jfr t. stündig] (†) till 4 a: som räcker l. pågår l. fortfar l. dyl. i en timme. Schultze Ordb. 4924 (c. 1755).
STUNDLIG, se d. o.

 

Spalt S 13280 band 31, 1993

Webbansvarig