| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
TALA ta3la2, v. -ade, äv. (utom i vitter stil numera bl. ngt vard.) -te, -t, -d; o. TALAS ta3la2s, v. dep. -ades, -ats; äv. (utom i vitter stil numera bl. ngt vard.) -tes, -ts. (pr. ind. sg. akt. -ar G1R 1: 60 (1523) osv.; -er OPetri Tb. 1: 35 (1524), Bolin Dagb. 32 (1668); pass. -as OPetri Kr. 43 (c. 1540) osv.; -es JBureus (c. 1635) hos Lindroth Bureus 107 (: framtales), Juslenius 421 (1745); -s Brenner Dikt. 1: 258 (1712), Modée Dår. 7 (1741); dep. -as Spegel ÖPar. 13 (1705). — imper. tal Weise 10 (1697), Hembygden 1912, s. 86; -a SalOrdspr. 23: 9 (öv. 1536) osv.; imper. pl. dep. -ens Jes. 8: 10 (Bib. 1541). — ipf. ind. akt. -ade (-ede) OPetri Tb. 1: 7 (1524) osv.; -de JMessenius (1629) i HB 1: 98, Claesson Sann. 25 (1970: talde .. om); -te TbLödöse 176 (1590) osv.; pass. -ades TbLödöse 52 (1587: taledis .. till) osv.; -des Lagerbring Skr. 158 (1781: tiltaldes), Schulzenheim SvSprSkrifs. 19 (1807: uttaldes); -tes VadstÄTb. 200 (1595: talthes .. till), SKN 1943, s. 213; dep. -ades Luk. 6: 11 (NT 1526) osv.; -tes Asteropherus 76 (1609) osv. — sup. -at G1R 2: 68 (1525: fortalath) osv.; -t LPetri Œc. 15 (1559) osv.; dep. -ats Brahe Kr. 25 (c. 1565) osv.; -ts RP 4: 129 (1634) osv. — p. pf. -ad G1R 1: 105 (1523: öwertalath, n.) osv.; -d Schroderus Liv. 677 (1626: tiltaald), Tavaststjerna Inföd. 86 (1887: omtalda, sg. best.); -t UpplDomb. 5: 207 (1599: öffwertalt), Hagberg Shaksp. 5: 323 (1848: widtalt)). vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -ELSE (i ssgn IN-TALELSE), -ERI (numera bl. i ssgn BUK-TALERI, Dalin (1850: buktaleri), LoW (1889: stor-taleri), UNT 22 ⁄ 5 1933, s. 4, IdrBl. 1935, nr 113, s. 5 (: vältaleri) osv.), -NING (företrädesvis o. numera bl. ss. senare led i ssgr, Wollimhaus Syll. E 9 a (1649: Samtalning), Columbus Ordesk. 75 (1678; uppl. 1963: talningen, sg. best.)); -ARE (se d. o.), -ARINNA (se talare avledn.), -ERSKA (se avledn.); jfr TALANDE, m.//ig.
1) (ha förmåga att) artikulera språkljud l. yttra l. uttala ord utan särskild tanke på det yttrades innehåll; (ha förmåga att) på sådant sätt använda (visst angivet språk o. d.); i d α o. i avledn. TALBAR äv. med avs. på (dialog i) pjäs: framföra, deklamera; äv. med bestämning styrd av prep. på, förr äv. med (se a ε α’), vars huvudord anger det språk som används; äv. med saksubj. betecknande persons mun; äv. i utvidgad l. bildl. anv. (jfr 10), särsk. i fråga om skrift; särsk. i p. pf. i uttr. i talad form, i en form som är kännetecknande för talspråk; förr äv.: (på konstnärligt sätt) använda språk (o. utöva vältalighet l. dikta l. deklamera poesi) (se c ε). Tala är silver, tiga är guld. Tala till punkt. Tänka först och tala sedan. Tala riksspråk, dialekt, främmande språk, engelska, tyska, franska. Tala tungomål, tala obegripligt. Tala i sömnen. I fablerna kan djur och växter tala. Alt haffuer han väl bestält, bådhe lather han döffua höra, och dumbar tala. Mark. 7: 37 (NT 1526; äv. i Bib. 1917 o. Bib. 1999). Drucken munn, talar aff hiertans grund. Grubb 604 (1665). Jergen sig bugar, / Han läspar och trugar / Så skönt; / Talar Fransyska / Och Tyska. Bellman (BellmS) 1: 43 (c. 1769, 1790). Tungan talte ej, men hjertat talte, svenska. Böttiger 1: 70 (1856). EHTegnér i 2SAH 58: 47 (1882; om ordspråk). Men här dansar Fridolin! / Sen er son, han är stark, han är fin, / och han talar med bönder på böndernas sätt / men med lärde män på latin. Karlfeldt FridVis. 46 (1898). Ett faktum är ju, att en mängd meddelanden .. numera sker endast, eller i första hand, i talad form. BMalmberg (c. 1925) hos Östergren. Han led .. mycket av osällskaplighet, sin ovilja att tala. Jersild 50Fräls. 9 (1984). — jfr FÖR-, IN-, RADIO-, TILL-TALA o. DANSK-, DIALEKT-, KÖR-, MÅNG-, RIKSSPRÅKS-, RYSK-, RÄTT-, VÄL-TALANDE m. fl. — särsk.
a) med adverbiell bestämning; särsk. i uttr. tala i, förr äv. ur en (sådan l. sådan) ton, tala (i den i huvudmom. angivna bet.) på ett (sådant osv.) sätt. Hamb. (1700: högt). Förglömmande .. (tidigare nämnda lärosatser), talar han åter ur en annan ton, då han .. säger, att .. bruket .. stadgar bokstäfwernas liud. Hof Anm. 21 (1760). Schönberg Bref 3: 141 (1778: i). Tala .. med hög .. röst. Cavallin (1876). (Sv.) tala ledigt, (eng.) speak with ease. Björkman (1889). — särsk.
α) i uttr. tala för, i sht förr äv. med sig själv (jfr 9 b), tala (i den i huvudmom. angivna bet.) utan att rikta sig till ngn l. utan åhörare. Lucidor (SVS) 79 (1672). Rydberg Varia 222 (1894: med). Bland annat hade han, i likhet med vissa gamla personer, den vanan att tala för sig själv. Vesterlund Skolm. 87 (1924).
γ) (†) i uttr. tala efter tryck, tala som en bok. En blyg yngling, som altid går efter reglor .. äter efter reglor och talar efter tryck, får ondt om umgänge. Celsius PVetA 1768, s. 59.
δ) i uttr. tala med små bokstäver, tala tyst, vara lågmäld. Han är vänlig, glad och uppmärksam. Talar med små bokstäver. Expressen 9 ⁄ 9 1990, s. 2.
ε) i förb. med tunga i vissa uttr.
α’) tala med (sådan l. sådan) tunga, tala på (sådant osv.) språk l. (det l. det) språket. Them som troo wardha thenna tecknen effterföliende .. the warda talande medh nyia tungor. Mark. 16: 17 (NT 1526). Om iach talar medh menniskiors och englas tungor och haffuer icke kärleken är iach worden en liwdhande malm eller en clingande biälra. 1Kor. 13: 1 (Därs.; Bib. 1917: talade både människors och änglars tungomål; Bib. 1999: talar både människors och änglars språk).
β’) (i sht i religiöst spr.) tala i l. med tungor, förr äv. med tungomål, tala främmande l. okänt (l. gudomligt) språk; äv. i utvidgad anv.: tala på obegripligt sätt; prata strunt. Om .. j talen medh tungo mål, och icke talen thet mål som förstås kan, huru skall man weta huad talat är? 1Kor. 14: 9 (NT 1526; Bib. 1999: om ni inte använder tungan till att tala begripligt). Ty den som talar tungomål, han talar icke för människor, utan för Gud; ingen förstår honom ju. 1Kor. 14: 2 (Bib. 1917; Bib. 1999: talar med tungor). Så småningom fattade också de i anden gröna. Därefter har det talats i tungor om tjänstebilar. SvD 14 ⁄ 9 1996, s. 2.
ζ) i sådana uttr. som tala för döva öron l. till väggen, betecknande att den talandes omgivning inte lyssnar l. förstår l. inte vill lyssna osv. (jfr DÖV 1 b). Ni må likaså väl tala til väggen. Widegren (1788). Han talade mer än, men det var som att tala för stenarna. Forsslund Djur 192 (1900). Här talar du för döva öron. Östergren (1954).
b) med objektiv predikatsfyllnad betecknande resultatet, i uttr. tala ngn l. ngt, äv. sig (sådan l. sådan), tala så att ngn osv. blir (sådan osv.); särsk. i det refl. uttr. tala sig varm för ngt, äv. bildl.: med känsla l. entusiasm tala l. engagera sig för ngt. Tala sig trött. Sahlstedt (1773). Så tala mig trygg, min varelses vif, / ty tung är tviflets timma. Levertin II. 1: 70 (1901). Brasan hade brunnit ut för andra gången, innan svensken hade talat sitt hjärta lätt. Grebst 1År 77 (1912). Tala sig varm för en sak. IllSvOrdb. (1955).
c) i p. pr. i vissa uttr.
α) substantiverat, betecknande person som talar, i sht i en samtalssituation, i motsats till person(er) som tiger l. lyssnar. Fall then talande icke i talet. Schroderus Comenius 904 (1639). Lo-Johansson Förf. 53 (1957).
β) (†) i fråga om sceniskt verk med talad dialog, talscen. (Sv.) Talande scen, (fr.) scène parlée. Weste (1807).
γ) (†) i uttr. talande film, om film med ljud, talfilm. (En demonstration där) ingenjör Sven A:son Berglund .. för första gången förevisade sin uppfinning filmfotofonen, den s. k. talande filmen. NDA 18 ⁄ 2 1921, s. 5. (Om) en ”talande” svensk turistfilm .. komme ut .. skulle den kunna bli något av ett slagnummer. DN 5 ⁄ 4 1925, Bil. s. 7. 2NF 38: 263 (1926).
δ) (numera bl. mera tillf.) i sådana uttr. som talande brevkort l. bok l. tidning, om inspelad ljudupptagning av brevkort osv. avsedd för uppspelning o. avlyssning, talbok osv. Talande brefkort (fonografiska brefkort) torde icke kunna postbefordras ss brefkort. Döss o. Lannge 574 (1908). Amerika är den talande bokens fosterland. SvD(A) 31 ⁄ 7 1937, s. 9. Landets första talande tidning har nu utkommit i Lund. SDS 1 ⁄ 12 1957, s. 6.
ε) (†) i uttr. talande konster, om vältalighet (retorik) o. diktkonst (jfr bildande konst, se BILDA, v.1 3 b β β’). Vältaligheten och Skaldekonsten hafva .. blifvit kallade talande .. konster. Lidbeck Anm. 8 (1796). (Kants) indelningsgrund (för konsterna) är menniskans olika medel att uttrycka sina begrepp och känslor: ord, åtbörd, ton. Konsterna blifva då: de talande (wältalighet och diktkonst), de bildande .. och konsten för känslornas sköna lek (musik och färgkonst). Ljunggren Est. 1: 42 (1856).
ζ) i adj. anv.
α’) i uttr. i talande stund, (den stund) när ngn talar. SAOL (1950). Rösterna har inte bråttom, de är eftertänksamma, som om de även i talande stund sökte efter kunskap. Expressen 17 ⁄ 7 2000, s. 21.
β’) i uttr. talande tystnad, om uttrycksfull tystnad. DN(A) 2 ⁄ 5 1965, s. 5. DN undrar om hon känner sig sviken .. Det blir en stunds mycket talande tystnad. Därs. 18 ⁄ 1 1994, s. A4.
d) i p. pf. i vissa anv.
α) i fråga om (del av) sceniskt verk som icke framförs med sång, särsk. i uttr. talad dialog, om dialog som framsägs (motsatt: recitativ). (Skillnaden var) att den komiska operan hade talad dialog i stället för den stora operans recitativer. Wegelius MusH 208 (1892). Jeanson o. Rabe 1: 156 (1927).
β) i sht i sg. best., i sådana uttr. som det talade ordet, sammanfattande, dels om talspråket (motsatt: det skrivna ordet, skriftspråket), dels om den i tal formulerade tanken (motsatt: den ännu blott tänkta tanken). I allmänhet har ju tanken något försprång framför det talade ordet. Cederschiöld Skriftspr. 75 (1897). Framför allt har (H.) Järta behärskat sin omgivning med makten av sitt talade ord. Santesson Atterbomst. 89 (1932). Som få eller ingen hade .. (Hj. Branting) det talade ordet i sin makt och i hög grad även det skrivna. Spångberg APossePAHansson 175 (1936).
e) (numera bl. mera tillf.) ss. vbalsbst. -ande, i uttr. i, förr äv. uti talande, i att tala l. i tal. Een Swensk Poete (bör) läggia sigh .. winn om, huru han .. (orden) i talande kan lijk warda, som wårt Swenska Måål ricktigare vthföra. Arvidi 20 (1651). Missförståndet 17 (1740: uti). Lärare i tyska språkets talande och skrifvande. Berndtson (1880).
f) i mer l. mindre utvidgad anv., i fråga om att på konstgjord väg åstadkomma mänskligt tal; ss. förled i ssgn TAL-MASKIN.
2) uttala språkljud l. ord l. sats l. dyl.; förr äv.: uttala (språkljud osv.). Tala rent l. (o)tydligt l. med brytning. Alle ord låta wäl tala sigh, men icke alle gärningar göra sigh. SvOrds. A 2 a (1604). Barnen (lär) förr säja l än r .. hvaraf kommer, at gemene man tala för bord bol, skrifbol, stenbol. Salberg Gr. 81 (1696). (Bokstaven b) Warder .. något miukare talat .. än som P. Giese Sprachm. 1—3: 6 (1730). Att lära sig sjunga .. på den italienska skolans grund (innebär) Att så sjunga, att hvarje ord talas, och, att så tala, att hvarje ord sjunger. Beyer Sång. 18 (1887). Han talar som om han hade gröt i munnen. Östergren (1954). — jfr FRAM-, HALV-, UT-TALA m. fl. — särsk.
a) i sådana uttr. som tala i l. ur skägget, förr äv. munnen, uttala vad man säger tyst l. otydligt resp. högt och tydligt; äv. med anslutning till 3, mer l. mindre bildl. (jfr 10): inte säga resp. säga sin mening klart o. tydligt. Finnes en stor klenmodighet i vichtige saker, at .. (riksdagsledamöterna knappt törs) tahla utur munnen, det dem och deras största macht påligger. HT 1913, s. 112 (c. 1590). (Sv.) Tala ur munnen .. (fr.) Parler distinctement. Nordforss (1805). De flesta skämmas för att tala ur skägget, och att röja sitt inre. Törneros (SVS) 4: 174 (c. 1827). Tala ur skägget, karl! Östergren (1954). (Det gäller) att visa prov på politiskt ledarskap, inte trolla med truten utan tala ur skägget. SvD 12 ⁄ 12 1997, s. 2.
b) (numera föga br.) i uttr. tala mellan tänderna, uttala vad man säger mer l. mindre aggressivt o. otydligt under det att tänderna något visas utan att käkarna (l. tandraderna) skiljs åt. (Han) war twungen at lyda; men det skedde ej .. utan at tala emellan tänderna. Ekelund Fielding 56 (1765). Björkman (1889).
3) med tanken särskilt riktad på ett yttrandes innehåll: säga l. yttra ngt; yttra sig om ngt; uttrycka l. formulera ngt; äv. med obj. (se c); äv. i utvidgad anv. med saksubj., ofta betecknande urkund l. skrift o. d.; särsk. med bestämning styrd av prep., dels i sht till l. med l. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vid, förr äv. åt, vars huvudord betecknar den l. det till vilken yttrandet riktas, dels om, i sht förr äv. i l. över (jfr 7) l. av, vars huvudord anger det ämne yttrandet rör. Hon talade med expediten. Pressen talar om ministerstyre. Nog talat! Ther hiertat medh vpfylt är, ther aff talar munne(n). Mat. 12: 34 (NT 1526; äv. i Bib. 1917; Bib. 1999: munnen säger). Nu tale .. (adelns) donationer om ingen annen rosstienist än den Fursterne hålle skole uthaff deres lähn. RA II. 2: 83 (1617). I morgon will Gud, skall iagh tala åth hoffmarskalken. Ekeblad Bref 1: 9 (1649; rättat efter hskr.). Widegren (1788: i). Öfver ruderatvexterne är redan taladt. Fries BotUtfl. 1: 327 (1843). Lindhé Ledf. 243 (1903: till). Polismästaren .. hoppades att genom sin tystnad få doktorn att tala. Hellström Malmros 24 (1931). Jag har talt vid lärare och vid dina föräldrar. Lo-Johansson Gen. 33 (1947). Börje vill tala med dig klockan tre. Gustafsson FamF 53 (1975). — jfr EFTER-, FRAM-, FÖR-, IN-, LOV-, MOT-, OM-, PÅ-, TILL-, UT-TALA o. RÄTT-, SNÄLL-TALANDE o. O-, OVAN-TALD m. fl. — särsk.
a) med adverbiell bestämning angivande sättet för talande (i den i huvudmom. angivna bet.). Tala väl l. frimodigt l. inställsamt. Tala i upprörd ton. Tala vänligt, om jag får be. Tala öppet l. i smyg om ngt. Taler wäl om them som gå effter idhart argasta, taler wäll och onsker them icke oondt. Rom. 12: 14 (NT 1526; Bib. 1917: välsignen; Bib. 1999: välsigna). Sannerliga tala och giöra äro twänne så skiljacktige och så olika ting, som Siäl och Kropp. Lagerström Bunyan 1: 117 (1727). Ingen af Skeppsfolket .. ware låfgifwit, at .. inom Skeppsbord, dricka sig drucken .. tala ohöfwiskt til hwar annan. PH 4: 2677 (1748). Att folk lyssnar på mig, sade Sven Stolpe, beror på att de andra talar så dåligt. SvD 15 ⁄ 6 1972, s. 11. — jfr VÄL-TALANDE. — särsk.
α) i uttr. tala fritt (ur hjärtat), tala utan koncept l. manuskript (jfr FRI 13 a) l. öppenhjärtigt l. utan hämningar. Ath iach motte kunnogha göra mijns euangelli heemlighett, offuer huilkit iach itt sendningabudh är j thenna kädhion, påå thet ath iach ther vthinnan må frij tala, som migh bör ath tala. Ef. 6: 20 (NT 1526; Bib. 1999: förkunnar det .. frimodigt). (Sv.) tala fritt .. (t.) aus dem Stegreif .. unvorbereitet sprechen (reden). Auerbach (1915). IllSvOrdb. (1955).
β) i uttr. tala (e)mot bättre vetande, i fråga om talande, se BÄTTRE 2 c. Han hade talat emot bättre vetande. Liljecrona RiksdKul. 532 (1841). Siwertz Varuh. 25 (1926).
γ) (†) i sådana uttr. som tala högt l. stort l. i l. ur hög ton, i fråga om högdraget l. självsäkert talande (se HÖG, adj. 11 b); äv. bildl. Freden anlangande, så är fuller thet sant, att vij moste tala högre än the. RP 8: 427 (1641). Sahlstedt 615 (1773: ur). At en Makt i lyckan ofta talar i hög ton, är en vanlig människosvaghet. Schönberg Bref 2: 402 (1778). Möller (1807: stort).
δ) i uttr. tala tyst om ngt, mer l. mindre bildl., (av diskretion l. på grund av en förväntad negativ reaktion hos allmänheten l. dyl.) hemlighålla l. undvika att (offentligt l. i olämpliga sammanhang) omtala l. omnämna ngt. Det tror jag vi talar tyst om. Östergren (1954). Jag tror att vi ska tala tyst om hur ni tjänar era pengar (sa polisen till flickan). Sjöwall o. Wahlöö MannBalk. 73 (1967). De svenska resebolagen vill av förklarliga skäl tala tyst om brottsligheten hos de bästsäljande målen. Expressen 27 ⁄ 1 2002, s. 38.
ε) i vissa, ofta ss. satsförkortning stående uttr.
α’) som man talar, som man säger, (så l. så) (till) att tala l. till talandes l. (så l. så) talat, för att uttrycka sig (så osv.) resp. (så osv.) uttryckt; numera nästan bl. i sådana uttr. som allvarligt l. ärligt l. bildligt l. bokstavligt talat. Mänskeligt wijsz til at tala, så är hon (dvs. Mathesis) i sanning, et Guds foster. Stiernhielm Arch. A 2 a (1644). Emporagrius Cat. J 6 b (1669: til talandes). Lägga .. sten på bördan, som man talar. Nohrborg 658 (c. 1765). I de mera bildade husen på landsbygden .. trodde nog icke (husmodern) — i allmänhet att tala — på påskkäringar och trollskott. Sundblad GBruk 167 (1888). Ejdern dröjer ännu — och ärligt talt lockas jag mer av ön. Malm KSchewenSkärg. 131 (1950). Allvarligt talat så tycker jag du skall hålla dig inne några dar. Östergren (1954).
β’) (för) att tala med (den l. den), för att uttrycka sig som den osv. (Sv.) At tala med propheten, (fr.) selon l’expression .. les termes du prophète. Weste (1807). (Sv.) För att tala med Cicero, (eng.) to use (borrow) Cicero’s words, in the words of Cicero. WoH (1904).
b) i vissa numera obrukliga uttr.
α) [jfr t. e-m nach dem Munde l. zu Gefallen reden] tala ngn efter munnen l. till behag, (mot bättre vetande) säga vad man hoppas l. väntar sig kommer att behaga ngn. Dhen giör bättre, som vprichtigt säger sin wän dhet han meenar, än dhen som talar enom alt effter munnen. Grubb 648 (1665). Auerbach (1915).
β) tala ur en mun, med pluralt subj., bildl.: göra ett gemensamt, enhälligt uttalande l. uppträda eniga. Hvadh vij och tala, moste vij taala uhr een mundh. RP 6: 448 (1636).
γ) tala sig göra ngt, l. tala ngt vara (sådant l. sådant), i konstruktion med ack. med inf.: säga sig göra ngt resp. påstå att ngt är sådant osv. Procancellarius talte sig hafwa förskrifwit nogot paper hijt (till Akademien). ConsAcAboP 3: 166 (1666). Är det i gemena ordsätten att tala hafwet wara rent och fritt / då ingen ijs där går, eller Klippor ähro. Rudbeck Atl. 1: 297 (1679).
δ) tala (i spelet), i kortspel: avge bud. Observera at tu lägger korten bort på min sida .. då wet tu och straxt, hvem som kommer at först tala och slå uth. BeskrLombreSp. 8 (1745). (Sv.) tala i spelet .. (fr.) parler sur le jeu. Schulthess (1885).
ε) vara till talandes, om sak: vara föremål för framförande l. utläggning. (Predikanten bör vara) wäl betänkt, både om thet, som till talandes är, så ock sätt och skick som han bruka will. KOF II. 2: 25 (c. 1655).
c) med obj., särsk. betecknande yttrande l. det ämne l. område som yttrandet o. d. rör l. aspekt av detta, ofta liktydigt med: diskutera l. resonera om. Tala tröstens ord l. stora ord l. maktspråk. Mat. 12: 34 (NT 1526; Bib. 1999: säga). Lofvade och riksens härrar .. att alla uppenbara papister, som försmädeligen om vår religion nogot talade, skulle af riket uthrotade varda. RA 3: 49 (1593). Om äran vor där äran blänkte, / om mänskor talte hvad de tänkte, / så voro lifvet artigt nog. Thorild (SVS) 1: 456 (1782). Får jag tala med dig (ett par ord). Björkman (1889). Så länge det var fråga om att med de vanligen stående fraserna tala politik, litteratur, teater, räckte min italienska väl till. NordT 1894, s. 522. Man måste tala klarspråk även om man gör sig impopulär för stunden. SvD 15 ⁄ 11 1987, Söndagsbil. s. 3. — särsk. i uttr. tala sanning, förr äv. sanningen, l. osanning, förr äv. lögn o. d., säga vad som är sanning resp. osanning. Therföre legger bort lögnen, och taler sanningen. Ef. 4: 25 (NT 1526). En trogen witne liugher icke, men en falsk witne talar drijsteliga lögn. SalOrdspr. 14: 5 (öv. 1536; Bib. 1917: främjar). Inför denna främmande mänska måste Olof tala sanning. Johnson Nu 24 (1934).
d) (†) ss. anföringsverb angivande utsaga; jfr e. Wår Evangeliska läro .. förfechtade jag emot några Jesuiter .. Men .. en god wen och redelig landzman .. talade åt mig på Swensko, at jag skulle inneholla med min discurs, effter the andre begynte .. mumla och morra. Swedberg Lefw. 85 (1729). Då steg jag fram och talte: ”kriget står / och slår på härsköld invid landets gränser.” Tegnér (TegnS) 4: 49 (1824).
e) med tanken särskilt riktad på lämnande av uppgift om händelse l. skeende o. d., ofta liktydigt med: omtala l. berätta, omnämna; äv. i anv. motsv. d; äv. i utvidgad anv., med saksubj.; jfr FÖRTÄLJA 2. Joh. 8: 26 (NT 1526). Widare talar wår saga att af Ymers hufwud blef Yma bärg. Rudbeck Atl. 1: 392 (1679). Du har alltid talat för mig så vackra sagor. Almqvist Amor. 86 (1839). Där (på kökstrappan) satt gamla Kristin och talte om, hur allt varit på Selambshof på Hökgubbens tid. Siwertz Sel. 1: 6 (1920). GHT 13 ⁄ 8 1955, s. 7. — jfr FÖRE-TALD. — särsk.
α) i uttr. höra talas, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tals om ngn l. ngt, höra berättas om ngn osv.; äv. i pregnant anv., i uttr. inte vilja höra talas om ngt, inte vilja veta av l. acceptera ngt. Bolinus Dagb. 37 (1668). Sparre Skärg. 114 (1917: tals). Era historier har man nog hört talas om! Gierow HjLust 74 (1944). Man ville inte höra talas om att det fanns något som skulle kallas arbetarförfattare. Det fanns bara diktare. Lo-Johansson Förf. 97 (1957).
β) i uttr. låta tala om sig, med betonat tala, bli omtalad l. uppmärksammad l. bemärkt. SvTyHlex. (1851). Förglömmas må ej den polske storskojaren Sendivoj, som lät mycket tala om sig i den dåtida (dvs. under 1500-talet) skandalkrönikan. Jensen SvMinn. 37 (1910).
γ) (†) i uttr. tala åt folk, i fråga om sjukdomar: kunna ställa rätt diagnos o. tillhandahålla bot. (Då) hadhe Sathan mött henne .. anmodandes henne om tienst och lofwandes henne .. wetenskap til at tala åth folk (:dhet är weeta säija folk orsaker och boot til siukdomar:). BtFinlH 2: 277 (1666). Därs.
f) i fråga om att påkalla uppmärksamhet l. inleda samtal, tilltala. VDAkt. 1661, nr 343. Efter Ulyssis afresa kunde Calypso icke fatta någen tröst .. Nympherne som henne upwachtade, dristade sig intet tala til henne. Ehrenadler Tel. 2 (1723). Håll du tyst, tills man talar till dig — annars ska du få se på annat! Trolle O’Neill LjuvUngd. 154 (1936).
g) i vissa förbleknade anv.
α) i sådana uttr. som inte l. knappast vara (värt) att tala om, med betonat tala, mer l. mindre hyperboliskt: inte löna mödan att nämna, vara litet l. obetydligt. RP 7: 250 (1638). Det vi kunde ge vår dotter vore dessutom intet värdt at tala om. Envallsson TokrolNatt 8 (1791). Höjer Sv. 2: 1008 (1879: knappast). Hon har inte haft någon ungdom att tala om. Zetterström EnslBel. 40 (1981). — särsk. (det är) ingenting att tala om, ss. avvärjande fras, i sht vid tack: det är en bagatell, för all del, å jag ber. Cavallin (1876). Det är ingenting att tala om! (avböjande tacksägelse). Harlock (1944).
β) i sådana uttr. som tala inte l. aldrig l. låt oss inte tala om det l. ngt, ss. uttryck för starka känslor: påminn mig inte om l. nämn inte saken. Detta torde vara liksom litet gladare än att sitta på Ålkistan .. Tala aldrig om’et. Almqvist Törnr. 3: 170 (1850). Låt oss inte tala om det! Auerbach (1915). Det är för jäkligt med bara flickor! Jag menar i affären. Att int ha en karsperson som .. kan ta vid när en slutar. Kom inte och tala om mågar; det blir aldrig detsamma. Bergman Mark. 246 (1919).
γ) (†) i uttr. vara intet annat att tala om, inte vara tal om annat (jfr TAL, sbst.2 2 c β). Altid skulle Grollen gå i dans under .. (Blända): det war intet annat at tala om. Dalin Vitt. II. 6: 111 (1740).
δ) i uttr. tala om (det l. det), ss. förstärkningsuttr. Högberg Vred. 1: 270 (1906). Om några år kan hundra miljoner kineser komma att gå arbetslösa. Tala om arbetskraftsreserv. UNT 14 ⁄ 12 1976, s. 3.
ε) i uttr. för att inte tala om, förr äv. mot att icke tala om l. icke talandes om, ss. förhöjande, sammanbindande fras för att markera att det ifråga om det efterföljande i ännu högre grad gäller vad som redan sagts l. att till det tidigare nämnda dessutom o. inte minst måste läggas det efterföljande. VDAkt. 1688, nr 498 (: icke talandes). Det naiva lifvet i södern (dvs. Italien) erbjuder åskådarne tallösa genre-stycken .. mot att icke tala om de storartade upptågen, de påfliga processionerna (osv.). Samtiden 1874, s. 8. (Sv.) Det imponerar på en bildad person, för att då icke tala om en obildad (t.) das imponiert e-m Gebildeten, geschweige denn e-m Ungebildeten. Auerbach (1915).
ζ) i uttr. tala om (det l. det), närmande sig l. övergående i bet.: antaga l. förutsätta existensen av l. använda beteckningen (det l. det). Så kan man .. icke längre tala om ett skandiskt språk såsom gemensamt för hela norden, utan endast om särskilda från en och samma moder härstammande dotterspråk. ThWisén i 3SAH 4: 189 (1889). Ofta har det sagts att om viljan inte är fri, så är det meningslöst att tala om människans värde och moralens möjlighet. Marc-Wogau FilDiskuss. 150 (1955).
η) närmande sig l. övergående i bet.: avse, mena. Om skrymptachtigh Böön taler iagh här plat intet. Muræus Arndt 2: 277 (1648). Jag talar ej om Cato ss. talare, fältherre o.s.w. Cavallin (1876).
h) i p. pr., särsk. mer l. mindre adjektiviskt: språksam l. pratsam; talför l. vältalig; äv. i utvidgad anv., om förmåga: som kännetecknar person som är språksam osv.; i sht förr äv. i (det äv. metonymiska) uttr. en talande tunga, om förmågan att vara språksam osv., resp. (metonymiskt) om person med sådan förmåga; äv. bildl. (Sv.) Talande .. (t.) Wol beredt .. (lat.) Disertus. Facundus. Schroderus Dict. 229 (c. 1635). Som han ei war någon talande eller stridig man, wardt han öfwerröstad. Swedberg Lefw. 579 (1729). Den ståtelige, i tungans talande förmåga alla öfverlägsne Carl Gustaf Tessin. Cygnæus 1: 10 (1843). Kopparslantar ha en talande tunga, och (i skrinet) .. ä’ det tyst som i grafven. Jolin Barnhusb. 58 (1849). En bland tullvännernas mera framskjutne män och talande tungor. SD(L) 1896, nr 357, s. 1. Back-Kajsa hade aldrig varit någon talande människa. Lagerlöf Mårb. 25 (1922). Wigforss Minn. 1: 166 (1950).
4) [specialanv. av 3] hålla ett mer l. mindre stort upplagt anförande för åhörare, i sht i offentligt sammanhang, hålla tal; predika; särsk. med bestämning styrd av prep., dels i sht till l. för l. inför l. med (jfr 3), vars huvudord betecknar den l. det till vilken yttrandet riktas, dels om l. (i fråga om mera ingående l. ambitiöst talande) över, vars huvudord anger det ämne yttrandet rör; äv. ss. anföringsverb; förr äv. med obj. Mat. 21: 45 (NT 1526: om). J tree sabbatz daghar taladhe han för them vthwr scrifftena. Apg. 17: 2 (Därs.; Bib. 1917: talade .. med dem; Bib. 1999: talade .. till dem). 1Mos. 42: 7 (Bib. 1541: med). (När) Landtmarskalken hade talt sitt taal (osv.). RARP 4: 440 (1650). Hwarje Stånds Ledamot äge rätt, at i Plenum stående och från sin plats til Protocollet fritt tala och utlåta sig i alla frågor. RO 1810, § 50. Tystnad råder öfver torget, alla bröst af bäfvan slå / — när Dexippos, häfdatecknarn, stiger fram och talar så. Rydberg Dikt. 1: 27 (1876, 1882). WoH (1904: inför). Schück VittA 8: 31 (1944: över). — jfr JUNGFRU-, RADIO-TALA. — särsk. (†) i uttr. tala för skålen l. skålarna, se SKÅL, sbst.2 3 e β. Kommer han hit (till Sthm) så lärer han tahla för skålarne. Ekeblad Bref 2: 243 (1661; rättat efter hskr.). (Sv.) tala för skålen (lat.) vinum laudare; ad bibendum adhortari. Cavallin (1876).
5) [eg. specialanv. av 3] prata man o. man emellan (om ngt); föra vidare rykte, skvallra (om ngt) (i sht i fråga om uppgift som anses lös l. obekräftad l. otillförlitlig o. d.); yttra sig omdömeslöst l. ogenomtänkt l. huvudlöst o. d. (om ngt), pladdra; äv. med saksubj. betecknande rykte o. d.; äv. opers.; äv. abs.; förr äv. med obj. betecknande vad som yttra(t)s. Låt folk tala för all del! Så du talar! Tala i vädret, prata dumheter. J talen j wädhret. 1Kor. 14: 9 (NT 1526; Bib. 1999: Då talar ni ju ut i tomma luften). Wele i bekenne sanningene, tå måtte i och bekenna, att i wete slätt intedt vtaff the gamble saaker .. som i tale så mycket om. Svart G1 94 (1561). Her (i Freiberg) tallass att en rysk ambasidör skall kåmma hitt till höghquarteret. KKD 7: 140 (1707). Det (dvs. ryktet) talte om förräderi / Om våra vapens hån. Runeberg (SVS) V. 2: 2 (1846). Allt större praktik han vann. / Om lysande kurer och snilledrag / Det talades man från man. Sätherberg Blomsterk. 86 (1879). Ja, du talar som du har förstånd till! Östergren (1954). — jfr EFTER-TALA. — särsk.
a) i uttr. tala bredvid munnen l. mun, försäga sig l. säga för mycket; förr möjl. äv.: yttra sig omdömeslöst l. ogenomtänkt l. huvudlöst o. d. Han talar brewe Munn (dvs.) han weet intet hwad han säger. Celsius Ordspr. 2: 427 (1709). Det plägar så sällan hända dig att tala bredvid munnen. Lönnberg Holmfr. 108 (1895).
b) (numera mindre br.) i uttr. tala huvudet l. halsen av sig l. ngn, förr äv. tala nacken på stupstocken, gm lagstridigt l. oförsiktigt uttalande komma l. riskera att själv ådömas, resp. vålla att annan ådömes dödsstraff; numera bl. bildl. FinKyrkohSP 3: 123 (c. 1770). Här sitter jag väl och talar halsen af mig! Nordstjernan 1846, s. 140. Sparre Stand. 93 (1847: nacken). Han talar hufvudet af oss! Rydberg Ath. 164 (1859). Nu hade han talat huvudet av sig. Bergman Epilog. 155 (1946).
c) (†) i uttr. tala över sig l. tala ngt över sitt förstånd, yttra sig omdömeslöst l. ogenomtänkt l. huvudlöst o. d., prata dumheter; yra. Iach haffuer satt mich fore at min mund icke scal tala offuer sich. Psalt. 17: 3 (öv. 1536; Bib. 1917: ingen ond tanke går ut ur min mun). Hon där, som känner dig så väl, att hon talar ord om dig öfver sitt förstånd. Hallström BCap. 23 (1900). Sjette dagen: den sjuke talar öfver sig, under natten svettning, känsla af köld, fortfarande yrsel. Löwegren Hippokr. 1: 114 (1909).
6) i uttr. betecknande att ngn i en persons frånvaro yttrar ngt förklenande l. kränkande l. ärerörigt o. d. — jfr BAK-, EFTER-, FÖR-, SKAM-TALA. — särsk.
a) tala på ngns rygg, förr äv. bak, förtala l. baktala ngn. Dy talte The alt ondt dok tystli på Hans baak. Lucidor (SVS) 110 (1673). Tala på ngns rygg. Östergren (1954).
b) tala illa, förr äv. ont om, förr äv. efter l. (up)på ngn l. ngt. Ath ingen är th(e)n som gör kraffter j mitt nampn, som snarligha kan tala ondt på mich. Mark. 9: 39 (NT 1526). Sa(m)ma dagh stodh en widh stupona som haffde talat jlla wpaa hust(ru) katherine. OPetri Tb. 104 (1526). Gif o Gudh! hwar rättskaffens soldat ett oförsagt hierta, at han icke igenom försumelse, och slagt modh, gifwer androm rum, at tala sigh illa efter. Isogæus Segersk. 584 (c. 1700). Så stor är för öfrigt skvallersjukan, så stort människornas begär att tala illa om hvarandra .. att en litteratör, som käckt skymfar och förtalar, alltid finner en läsekrets. Wirsén Krit. 327 (1888, 1901). (Svara) så att de som talar illa om ert fromma liv i Kristus får skämmas för sitt förtal. 1Petr. 3: 16 (Bib. 1999).
c) (†) tala ngns ära förnär l. tala på l. å l. i ngns ära, uttala sig kränkande l. ärerörigt om ngn; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. The Perssoner, som försmädeligenn och förachteligen .. thale på wår Kongl. ähre och dignitet. Tegel E14 190 (i handl. fr. 1565). Att han skulle haffue kalladt honom en tiuff och taledt i hans ähra. TbLödöse 63 (1587). Firner ord .. kallas det man talar ens ähra förnär. Stiernhielm WgL 103 (1663). Ingen må tänka, det man på något sätt wil tala den dyra försonings-läran något för när, hon är ju den källa, hwarifrån all salighet flyter. Posten 1769, s. 1012. Hildebrand Statsförf. 84 (1896: å).
7) [specialanv. av 3] samtala, prata (med tanken särskilt riktad på att flera deltar); ofta med pluralt subj.; särsk. med bestämning styrd av prep., dels i sht med l. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vid, vars huvudord betecknar den l. de med vilken resp. vilka samtalet förs, dels om l. (i sht förr) över (jfr 3), vars huvudord anger det ämne samtalet rör; äv. med obj., särsk. betecknande yttrande l. det ämne l. område som yttrandet o. d. rör l. aspekt av detta; förr äv. i uttr. ha ngt att tala med ngn, ha ngt att diskutera l. resonera med ngn om. G1R 3: 99 (1526). J Medler tijdh talttes af och ann på den stora Salen om sielfwa Ridderhuss platzen. RARP 3: 224 (1642). Sedan någon stund häröfver (dvs. dubbeltecknandet av konsonant) blifvit talt, stadnade de fläste Ledamöter i det beslut, at man borde söka at för ögat uttrycka, hvad örat borde höra. SAD 1: 146 (1787). Rosenstein 3: 249 (c. 1790: vid). (Vi har) ostörda varit tillhopa, talt vitterhet och njutit vänskap. MoB 2: 130 (1796). Jag har saker af vigt att tala med dig, min bror. Almqvist DrJ 268 (1834). Jag har inte en enda människa och tala med. Delblanc Gunn. 126 (1978). — jfr AV-, SAM-, SLUT-TALA o. O-TALD. — särsk.
a) (†) i uttr. tala stort över ngn, förhäva sig över l. mot ngn. OPetri 1: 103 (1526). Thå hans föther slwnto wndan honom, och han stoodh vppå fallande foot, taladhe the stoort offwer honom. Därs. 104.
b) (†) i uttr. tala mot ngn, hålla (onda) rådslag mot ngn. Sitia okså förstana och tala emoot mich. Psalt. 119: 23 (öv. 1536; Bib. 1917: lägga råd mot mig).
c) ss. dep.: samtala, språkas vid; äv. bildl.; numera bl. med pluralt subj. o. i uttr. talas vid, förr äv. veder, i ä. språkprov möjl. i stället att uppfatta ss. särsk. förb. OPetri Tb. 44 (1525). OxBr. 12: 158 (1613: veder). Vthi Turkiske Keysarens Hoff är manerligit at mäst talas widh igenom tecknande. Rålamb Resa 55 (1658, 1679). (Jag hoppas) at dhet som iagh sist taltes om medh eder, lärer nu snart och kunna komma till fullbordan. Carl XII Bref 251 (1704). Johnson Slutsp. 161 (1937: vid).
8) [specialanv. av 3] (söka) avtala (med ngn om ngt); påverka l. intala l. övertala (ngn att göra ngt); ensidigt bestämma (med ngn om ngt), befalla; i sht i förb. med bestämning styrd av prep. med, förr äv. vid, vars huvudord anger person som är motpart vid avtalande osv. (särsk. i uttr. låta tala med, förr äv. vid sig, (kunna förmås att) bli medgörlig l. ta reson o. d.); äv. med obj. (se b); förr äv. dels i sådana uttr. som tala ngn i det l. det sinnet o. dyl. l. tala ngt uti ngn, gm intalande osv. inge ngn den l. den tanken l. föreställningen o. d., dels i sådana uttr. som tala ngn ngt i l. ur sinnet, gm intalande osv. förmå ngn att acceptera resp. avvisa tanke l. föreställning o. d. Talens widh, och thet bestå intet. Jes. 8: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: Avtalen vad I viljen). Erkiebiskopen .. talade vthi them (dvs. det församlade prästerskapet) Modh. Schroderus Os. 2: 764 (1635). VDAkt. 1679, nr 356 (: i sinnet). Mann har sökt at tala H(an)s M(ajestä)t ur sinnet, hwad .. (N. N.) har welat inblåsa. Hermelin BrBarck 106 (1707). Nej, så stanna och låt tala med dig, käraste du! Rydberg Frib. 120 (1857). Rosenadler lät tala vid sig, då han icke hade att lyda högre order. KJWarburg i 2SAH 59: 164 (1882). Vikman var så envis, det gick inte att tala med honom. Fogelström CaféUtp. 172 (1970). — jfr AV-, IN-, TILL-, VID-, ÖVER-TALA o. TILL-, ÖVER-TALANDE. — särsk.
a) i sådana uttr. som tala allvar l. förstånd med, förr äv. vid ngn, gm samtal söka förmå ngn att ta reson l. handla förnuftigt o. d. Michaelson Ungk. 54 (1892: förstånd med). Anhöriga ha försökt tala förstånd vid dem. Segerstedt Händ. 120 (1926). Tala allvar .. med ngn. Östergren (1954).
c) (†) i uttr. tala (till) ngns bästa, gm övertalning o. d. söka inverka till ngns fördel. (Vi är) swa förswakade at ingen tör eller förma epter sin radz eed tala oc vithe sitt fædernes riikis beste. G1R 1: 51 (1523). Tala till ens bästa. Dalin (1854).
d) (†) i uttr. tala fästman åt ngn, för kvinnas räkning förhandla om l. fram fästning (se d. o. 6) med man. Bertill Sticku sade sig hafwa talt fästman åt Lisbeta .. då hon war hafwande. ConsAcAboP 3: 130 (1666).
e) (†) i uttr. ha ngt att tala, ha ngt att säga till om. Adelen hafva uthi församblingen dhe boo .. något meer att tala änn een bonde. VDAkt. 1666, nr 11. Broman Glys. 3: 834 (1747).
9) [eg. specialanv. av 3] (utom i b numera bl. ålderdomligt) i fråga om rättegång: föra talan (mot ngn l. om ngt) (särsk. dels: framföra klander (mot ngn l. ngt), dels: göra anspråk (på ngt), kräva); äv. allmännare, särsk.: rikta kritik (mot ngn l. ngt), klaga (på ngn l. ngt); särsk. (o. i sht) i uttr. tala på l. å ngt, föra talan om ngt (särsk.: väcka åtal l. föra talan om fel l. brist l. klander), förr äv. dels tala på l. emot ngn, föra talan mot ngn, dels tala efter l. om l. till ngt, föra talan angående ngt (äv. allmännare, särsk.: klaga på l. klandra ngt, förr äv.: yrka på ngt); förr äv. med obj. (se äv. a), dels: väcka åtal mot (ngn), dels: ss. käromål l. kritik anföra (ngt); förr äv. med saksubj. i uttr. saken talar att ngt är (så l. så), saken tyder på l. ger vid handen att osv. Tala i egen sak. G1R 1: 8 (1521: paa .. regenskap). OPetri Tb. 34 (1524: om). HH XIII. 1: 49 (1562: till). Kom för rätthe Oluff Boosson och talade hustru Sara om en kettell. TbLödöse 58 (1587). 2SthmTb. 147 (1590: efter). Saken talar att uti en försambling, som af krig är perturberat, att thet inthet pede stante låter sig redressera. RP 8: 249 (1640). Skulle .. något wara att tala emoot Prof. Schütz kan det lijka fult lagl(igen) uthföras. UUKonsP 19: 391 (1690). Det som är i saken munteligen talat och swarat af Parterne i Hofrätten. PH 5: 3623 (1754). Hofslagarns hustru talar på min mor, / Att hon vill vara herrskapslik och stor. Franzén Skald. 3: 319 (1829). Bolaget har .. ej förlorat rätten att tala å felen. 1NJA 1952, s. 354. — jfr EFTER-, IN-, PÅ-, TILL-, Å-TALA. — särsk.
a) (numera föga br.) med obj., i uttr. tala ngns l. ngts sak, föra ngns l. ngts talan; äv. bildl.: agera till förmån för ngn, företräda ngn osv. Spegel Oliw. B 2 b (1675). Talade Dalin .. i fina poesier konungamagtens sak, så fick han också erfara flera bevis på konungslig ynnest. KJWarburg i 2SAH 59: 428 (1882). Säve (uppmanades) att utarbeta en gotländsk ordbok (men saknade medel) .. Molbeck lovade att tala hans sak i Stockholm, och tycks ha rekommenderat honom inför kronprinsen. SagSed 1958, s. 67.
b) (fullt br.) i (det äv. med huvudtrycket på för uttalade) uttr. tala för ngn l. ngt (jfr 1 a α), uppträda som talesman l. förespråkare för l. lägga sig ut för, förr äv. rättsligt företräda ngn l. ngt; äv. med saksubj., dels: vara gynnsam l. meriterande l. utgöra argument för l. peka på ngn osv., dels: tyda på ngt, dels: vara representant för ngn osv.; särsk. i uttr. tala för sig, ha förutsättningar att bli uppskattad för sin egen skull l. på egna kvalifikationer, tala för, förr äv. av sig själv, inte kräva kommentar; vara uppenbar l. självklar; jfr INTER-CEDERA 1, PLÄDERA 1, 2. Förslaget har mycket som talar för sig. Allting talade för framgång. Joh. 9: 21 (NT 1526; Bib. 1999: han kan svara för sig själv). Dhen som wäl kan tala för kiöpet, han får stundom sällia elacka wahror. Grubb 877 (1665). HC11H 6: 127 (c. 1700: af). Allesammans (av prins Karls skriftväxlingar var) wärda at anföras, i anseende til Printzens ålder; Wi wilje nöja oss med tre allenast, som kunna tala för de öfriga. Nordberg C12 1: 7 (1740). Saken talade för sig sielf. Därs. 145. Fru Lenngrens arbeten tala för sig sjelfva och hade helt visst icke behöft något förespråk. Rosenstein 2: 125 (1819). Aktstycket talar för sig själf. Annerstedt Rudbeck Bref LXXVII (1899). Eftersom du har talat så vackert för dem så får de rackarna köpa sej lite vin. Malmqvist BerTräskmark. 1: 321 (1976).
c) (†) i uttr. tala på ngns död, föra talan (om skadestånd l. straff) på grund av ngns död. OPetri Tb. 99 (1526). Then andra ligger ogiller, och hafwer ingen macht til at tala på hans dödh. Petreius Beskr. 5: 26 (1615).
d) (†) i p. pr., substantiverat: kärande; äv. om åklagare i brottmål. Att h(ans) f(urstlige) N(å)d(e) .. hafver och altidh haft thet ene öret förvaredt för svarenden så väll som för talanden. RA 3: 244 (1594). Begärandes .. Ridderskapet och Adelen underdånigst .. at få Reconvention på en sådan Fiscal som någon anklagar, och icke med fullom skiälom gitter thet bewisa, och at han må stå samma straf samt i samma Foro, som han warit talande, blifwa swarande, och dömmas för sitt förseende. Schmedeman Just. 1351 (1693). Ihre (1769).
10) i utvidgad l. bildl. anv. av 1—9 (jfr 2 a) företrädesvis med saksubj.; särsk. liktydigt med dels: vara uttrycksfull l. talande o. d. (jfr 9 b), dels: göra vägande insats l. markering, lägga tyngd i vågskålen; äv. i uttr. tala om ngt, vara vittnesbörd l. vittna om ngt, tala till ngn (jfr 3), vara l. kännas träffande l. angelägen l. betydelsefull l. dyl. Hebr. 12: 24 (NT 1526; äv. i Bib. 1917 o. Bib. 1999). När Penningen talar, så tijger hwar man. Grubb 584 (1665). Blenda var redan tjugofyra år; men hennes utseende talade ännu om aderton eller nitton. Knorring Ståndsp. 2: 68 (1838). Biskopens ord .. talade till hans asketiska äregirighet. Rydberg Ath. 88 (1859). Kanonerna hade talat vid Wörth och Wissembourg, det knakade i den Napoleonska tronens grundvalar. Ahrenberg Männ. 2: 319 (1907). Det talar trötthet ur de sista raderna (av brevet). Solnedg. 4: 113 (1914). Vi (vet), att Birger (Jarl) understött de kyrkliga strävandena .. Domkapitlenas inrättande och de omfattande donationerna tala sitt tydliga språk. KyrkohÅ 1941, s. 80. Munnen teg, men ögat talte. Edqvist MännÖ 49 (1971). — särsk.
a) (†) i det anaforiska uttr. det talar (något), det har (stor l. avgörande) betydelse; det utgör (starkt l. avgörande) bevis. Det talar något, skulle jag tro! att heta Amarantenstolpe. Sturzen-Becker Blyerts 185 (1842). (Sv.) Det talar, (fr.) voilà de fortes raisons, des preuves suffisantes. Berndtson (1880). Wilson Spelb. 365 (1888).
b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; särsk. med sakligt huvudord, dels om blick l. gest o. d.: uttrycksfull; avslöjande l. menande, dels om bevis l. skäl o. d.: som har stor l. avgörande betydelse, viktig, vägande, dels om exempel o. d.: som utgör klart l. övertygande vittnesbörd l. bevis, slående. At frukta och taga varning af gamla talande och förträffeliga exempel. 2RARP 14: 38 (1743). Fru Fredrika Runeberg var .. en blek ung fru med vackra talande ögon. ZTopelius (c. 1830) hos Strömborg Runebg 3: 190. Ännu återstod en upptäckt, må hända det mest talande bewiset på snillets förmåga, att trotsa och besegra alla hinder .. upptäckten af nya verldar. Ekelund NAllmH 1: 3 (1833). Ett ganska talande argument. Rosen Pineus 113 (1946). — särsk. [jfr mlat. arma loquentia, t. redende l. sprechende wappen] herald. i uttr. talande vapen, om vapen vars bild överensstämmer med namnet på vapnets innehavare. I en del vapen hafva bilderne afseende på någon framstående handling .. Andra vapen hafva sitt innehåll efter namnet eller tvärtom såsom Silfverspåre en silfversporre, Sternberg en stjerna och ett berg; sådana vapen kallas talande. Schlegel o. Klingspor Herald. 4 (1874). En lättbegriplig komposition utgör ett s.k. talande vapen, dvs. vapenbilden överensstämmer med namnet. NE 8: 551 (1992).
11) om djur: frambringa ljud l. läte som liknar (l. uppfattas ss. liknande) en människas tal; särsk. om vissa fåglar; jfr SJUNGA 8. I Dalar, Trast taalar, / Och mong Munn leer. Wivallius Dikt. 105 (c. 1642). (Eng.) A Chatter-py, (sv.) en talande skata. Serenius (1734). Hur gärna hade han inte velat ha en papegoja som kunde tala. Östergren (1954).
12) om föremål l. massa l. ämne o. d.: alstra ljud som liknas vid l. erinrar om talande (i bet. 1), åstadkomma ljud t. ex. gm friktion l. gm att ngt sätts i vibration l. rörelse; jfr SJUNGA 10. Hvem lärde dig, du bäck som talar / med blommorna, min känslas röst? Tegnér (TegnS ) 4: 41 (1824). Med ens förstår jag, hvad den tysta staden (Brügge) med de talande klockorna vill mig. OLevertin i OoB 1895, s. 335. KyrkohÅ 1936, s. 305. — särsk. (†) i p. pr. i uttr. talande båglampa l. ljusbåge, sjungande båglampa osv. (se SJUNGA 10 g β). Talande ljusbåge. 2NF (1918). 2SvUppslB 25: 1300 (1953).
1) till 3: tilltala (ngn l. ngt). Leyon talte man så an: / Tu förfärligt grymme beest. Sigfridi F 3 a (1619). Messenius Christm. 259 (c. 1630).
2) till 9: väcka åtal mot (ngn); jfr tala till 4. Antingen skall han talas ahn till liff, ähra och redheligheett, eller skole andre expedient medell uptänkias. RP 285 (1638). —
TALA AV SIG10 4 0.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1, 3: tala så att l. till dess att man blir fri från ngt; äv. abs. Någon betvivlade, att det tjänar någonting till att gå och tala av sig saker och ting. Lundagård 1958, nr 3, s. 18. Lundell Jack 177 (1976; abs.).
2) (†) till 3: tala så att man mister ngt; jfr avtala II 1. Mången har talt af sig ähra och redelighet, gods och egendom, lif och lefwerne. Scherping Cober 2: 339 (1737). —
TALA EFTER. (†) till 2, 3: säga efter (ngn l. ngt), härma l. (kritiklöst) upprepa (ngt). Herma (dvs.) tala efter en annan. Spegel 179 (1712). Tala icke efter alt hvad du hördt. Posten 1769, s. 400. Dalin (1854). —
TALA EMOT10 04 l. MOT4. till 3, 8: tala mot (ngn l. ngt), opponera sig; motsäga (ngn l. ngt); särsk. med saksubj. betecknande faktum l. omständighet l. dyl. med betydelse för tänkt l. föreslagen nyhet l. förändring: vara negativ l. belastande l. hindrande o. d.; särsk. i förb. med (ss. motsats till) tala för (i sådana uttr. som varken tala för eller emot). Linc. Ccc 3 b (1640). Dessa omständigheter tala emot honom. Weste (1807). Det finns både det som talar för och det som talar emot saken. Östergren (1954). Det som kan tala emot ett svenskt speedwayguld (osv.). Expressen 29 ⁄ 9 2001, s. 32. —
TALA FRAM. (†)
1) till 2, 3: uttala l. framsäga l. yttra (ord o. d.). L. Paulinus Gothus ThesCat. 33 (1631). Och knapt tri Ohl förutan Skam, / När såsom påkräfs, talar fram? Lucidor (SVS) 438 (1674). Lundberg Paulsson Erasmus 202 (1728). jfr framtala.
2) till 4: hålla anförande l. tal l. predikan o. d. (De) talade .. hemlige tilhopa och grepe sådant rådh före, som the sedan ymst talade fram till almogan. Svart G1 147 (1561). KyrkohÅ 1910, MoA s. 6 (1736; i fråga om predikan).
TALA FÖR10 4, förr äv. FÖRE.
1) (†) till 8: intala (ngn ngt); säga åt (ngn), instruera. (Lübeckarna tillfångatog Svante Sture) talandes then Unge Herren stoort före, huruledes the Lübeska wille göra honom til en Regerande Herre i Swerige. Girs G1 140 (c. 1630). Lagerbring 1Hist. 2: 45 (1773).
2) till 3, 9: föra talan för (ngn); tala till förmån för (ngn l. ngt); förorda; särsk. med saksubj. betecknande faktum l. omständighet l. dyl. med bet. för tänkt l. föreslagen nyhet l. förändring: vara positiv l. fördelaktig l. gynnsam o. d.; numera nästan bl. i förb. med (ss. motsats till) tala emot (i sådana uttr. som varken tala för eller emot). Förmyndare, kallas then som Myndar, thet är, talar för then, som han hafwer under sitt wald. Stiernhielm WgL 108 (1663). Att een Bookförare skulle förskaffas är slutit .. iag .. öfvertalte Curio .. talte för honom hoos då varande Rectorem Sundelium. Rudbeck Bref 64 (1670). (Den nya hovfröken) har ej mycket, som talar för sin person, icke synnerlig fägring, ej rikedom, ej ett stort namn. GJEhrensvärd Dagb. 1: 6 (1776). Det finns både det som talar för och det som talar emot saken. Östergren (1954). —
TALA FÖRBI10 04. till 7; särsk. (o. i sht) mer l. mindre bildl., i uttr. tala förbi varandra, tala med varandra utan att mena samma sak l. utan att förstå varandra. Vi använder oss ofta av termer, som är ganska diffusa till sitt innehåll och omfång, och vi talar därför många gånger förbi varandra, emedan vi inte inlägger samma betydelse i de ord vi nyttjar. PedT 1963, s. 41. —
TALA I10 4, förr äv. UTI. (numera bl. mera tillf.) till 8: intala (ngn ngt). Hoorn Jordg. 1: 18 (1697). Lind (1749: uti). Bland annat har man lyckats tala i oss att vårt land är så svagt. Cederström NFund. 169 (1917). —
1) (numera föga br.) till 1, 3: gm att tala bringa (ngn l. ngt) att komma l. föras in (ngnstädes l. i ngt); äv. i det refl. uttr. tala sig in. Jag talade mig in i hela min gamla sinnesstämning. Geijerstam KampKärlek 67 (1896). Du hade småningom talat in hennes älskliga bild i min fantasi. Roos DjupSag. 232 (1901).
2) till 2, 3: tala l. läsa högt för inspelning (på skiva l. kassett o. d.); äv. med obj. betecknande skiva osv. Harlock (1944). Rektor Wickbom har talat in tre sexuallektioner på band, som gått ut i stor upplaga. SvD(A) 18 ⁄ 3 1962, s. 10.
4) (numera bl. tillf.) till 8: intala (ngn ngt); övertala (ngn om ngt); förr äv. i uttr. tala ngn ngt in. På gången sågs der åka / En prächtig Fru som hölt uppå med Mannen sin at språka: / Hon tyckt’, han för enfaldig war, hon talten in ett mod. Runius (SVS) 1: 266 (1713). För honom (dvs. K. X G.) Segren sielf til Neschows wallar far. / Hon talar Staden in, at falla Carl i händer. Nordenflycht (SVS) 3: 43 (1759). IllSvOrdb. (1964; med hänv. till intala). —
TALA OM10 4. till 5, 6: berätta l. redogöra för (ngt), rapportera; föra vidare rykte l. skvallra om (ngt); med saksubj. äv.: ge vittnesbörd l. vittna om. Hon talar om allting för sin man. Kunne väll tencke, att bådhe hann och flere förtrytedt nogh, att vij tale um sanningen. G1R 29: 18 (1559). Namnet (på samhället) .. talade om att platsen var ett berg fullt med malm. Höijer Solv. 5 (1954). jfr omtala. —
TALA OMKULL10 04, förr äv. KULL. till 8, bildl.: övertala (ngn om ngt); äv. med saksubj. betecknande gällande ordning l. regelverk o. d.: gm övertalning o. d. kringgå l. sätta ur spel. (A. F. Palmfelt) var en obildad knekt, som lätt talades omkull af en flytande tunga. SvBL 8: 96 (1881). Kom blott väl ihåg, / att han (dvs. Pheidippides) bör kunna tala kull all rätt, som finns. Hallström Aristoph. 60 (1883). —
TALA TILL. jfr tilltala. (†)
1) till 3: tilltala (ngn); börja tala till (ngn); särsk. i uttr. tala ngn till; äv. i utvidgad abs. anv.: göra kort besök (hos ngn l. någonstädes), titta in; jfr tala vid 1. Jesus taladhe th(e)m strax till, och sadhe, varer wedh it gott moodh. Mat. 14: 27 (NT 1526; Bib. 1917: tala till dem; Bib. 1999: talade Jesus till dem). När nu H(er)r Måns reste hem, talte han till hoos Uhrmakaren Carl Månsson i Harshult. VDAkt. 1696, nr 234. Schulthess (1885).
2) till 4: hålla anförande l. tal till (ngra). (G. I) stämbde .. tijtt (till Hälsingl.) the yppersta öffuer hela landet, talandes them till om samme werff han tilförenne scriffuit hade. Svart G1 20 (1561). Rondeletius 77 (1614).
3) till 8: (söka) avtala (ngt) med (ngn); intala l. övertala (ngn att göra ngt); äv. utan obj. i uttr. tala till för ngn, söka utverka medgivande l. överenskommelse för ngns räkning, fria. HH XIII. 1: 130 (1564; i fråga om frieri). Han talar sin Siäl til, at hon skal lofwa Gudh therföre. Rosenhane FörklDav. B 4 a (1666, 1680). (Han) har en .. stor kiärlek til eder dotter .. derföre har han bedit mig, at jag på hans vägnar skulle tala til för honom. Lagerström Holberg PolKannstöp. 21 (1729).
4) till 9: föra talan mot (ngn l. ngt) l. för l. om (ngt); äv.: göra anspråk på (ngt), kräva; äv. allmännare: rikta kritik mot (ngn l. ngt), klaga på; särsk. i uttr. tala ngn till; jfr tala an 2. Haf ögath paa brædit med ath han (dvs. en opålitlig myntmästare) siigh ey vndstinger .. komber han syn vægh taa talar iak tiig tiil. G1R 1: 60 (1523). Sam(m)e dagh kom Biörnn Persson för retthe och klagade Oluff Jonssonn och talade honum till om nåhra barnapäning(er). TbLödöse 1 (1586). (Vederdöpare) hade funnit anhängare .. Konungen talade .. (O. Petri) skarpt till för denna efterlåtenhet. Geijer SvFolkH 2: 54 (1834). Cavallin (1876). —
TALA UPP10 4.
1) till 3, 7, refl., (numera bl. tillf.) i uttr. tala upp sig, förr äv. tala sig upp (till visst tillstånd), under l. gm talande fatta (nytt) mod l. bli varm i kläderna l. upphetsad o. d.; äv.: öva sig att tala för att få rösten att låta bättre. De talade upp sig till en öfversvallande allbarmhärtighet med allt skapadt. Strindberg Hafsb. 112 (1890). Engström 2Bok 64 (1909: sig upp). Det är som med sångare och idrottsmän, man måste tala upp sig inför ett framträdande. SvD 5 ⁄ 2 1987, s. 17.
2) (†) till 4, 5, 8: gm hållande av anförande l. tal uppvigla (ngn). Tala folket up til upror. Serenius (1741). —
TALA UT10 4.
1) (†) till 1—4, 7: tala till slut, tala färdigt. Lagerström Molière Tart. 21 (1731). Han ger sig icke tid att tala ut. Hallström Skepn. 195 (1910). Cannelin (1921).
2) till 2: uttala (språkljud l. ord l. mening o. d.); äv. (o. numera bl.) abs.: tala högt l. klart o. tydligt. Linc. Tttt 5 a (1640). Att (bokstäverna) K, C, G, Sc. talas af somliga hårdare heller lättare uth. Rudbeck Atl. 3: 306 (1698). Ordet orka har alltid plågat mig att tala ut. Almqvist JK 57 (1835). Tala ut .. (dvs.) tala så att det hörs. IllSvOrdb. (1964). jfr uttala.
3) till 3: yttra (ngt); uttrycka (ngt); berätta l. framföra (ngt); förr äv. med saksubj. i det refl. uttr. tala ut sig, göra sig l. bli märkbar l. synlig; äv. (o. numera bl.) utan obj.: gm att tala ge fritt l. fullt uttryck åt sin uppfattning l. sina tankar l. känslor (särsk. i uttr. tala rent l. fritt ut); särsk. med bestämning styrd av prep. om, vars huvudord betecknar föremålet l. ämnet för talandet; jfr tala ut 6. PPGothus Und. I 1 b (1590: frijt vth). Hr C. H. Strömfelt erindrade, at hvar och en bör få tala ut sin mening och ingen falla den andra i talet. 2RARP 13: 21 (1742). Franzén Skald. 3: 253 (1829: om). Almqvist God. 45 (1838; refl., bildl.). Men där orden honom feltes, / blicken talte tanken ut. Fallström VDikt. 1: 241 (1888, 1899). Alla de, som bära på .. (tonfall som kan återge verkligheten), längta efter den, som kan tala ut det. Konstnären skall befria. Larsson Stud. 60 (1895, 1899). Harriet skulle få prata. Hon skulle få tala ut. Rådström Vinterbad. 78 (1949).
4) (†) till 4: i samband med hållande av anförande l. tal föra l. åtfölja ngn ut (ur hus o. d.); äv. bildl.: hålla avskedstal; särsk. i uttr. tala ut brudgummen l. bruden, i folklig tradition vid bröllop, om vigselförrättande präst: hålla tal vid hämtning av brudgummen från hans föräldrahem, resp. vid åtföljande hämtning i brudgummens närvaro av bruden från hennes föräldrahem. (På) morgonen (den dag vigseln skall ske) måste Prästen .. först resa til Brudgummens Föräldrar, der någre Brudemän äro samlade, och som det kallas: tala ut Brudgummen. De följas sedan til Brudhuset, der åter et Tal i bägges närwaro hålles, som kallas: tala ut Bruden. Åhstrand Öl. 170 (1768). (Sv.) Tala ut någon .. (t.) jemand mit einer Rede aus dem Hause begleiten. Möller (1790). Rektorn hade talat ut två generationer ur skolan och förstod att taga sin publik. Kuylenstierna-Wenster Ber. 35 (1898).
5) (†) till 4: avkunna (dom); anträffat bl. bildl. Af hoppets ljufva trolldom bunden / Är qvinnans själ ännu i sista stunden, / Förr’n ödet sina domar talat ut. Sätherberg Blom. 2: 21 (1844).
6) till 7: gm att samtala ge fritt l. fullt uttryck åt l. redogörelse för sin(a) uppfattning(ar) l. sina känslor; särsk. i uttr. tala ut med ngn l. varandra; förr äv. med obj. betecknande föremålet l. ämnet för samtalet; jfr tala ut 3. Låt oss först tala ut den här saken. Lundquist Vingåk. 15 (1877). Beträffande det kristna budskapets centrala innebörd — där kräves det, att kyrkorna på allvar tala ut med varandra. SvTeolKv. 1937, s. 312. Ett ögonblick kom det för honom, att nu, just nu, borde han tala ut med henne, men han gjorde det inte. Gustaf-Janson ÖvOnd. 104 (1957). —
TALA VID10 4 l. TALAS VID10 4, v. dep.
1) (numera mindre br.) till 3, 8: yttra (ngt till ngn) o. därigm (söka) avtala l. bestämma (angående ngt), vidtala (ngn om ngt); förr äv. i utvidgad abs. anv.: göra kort besök (hos ngn l. någonstädes), titta in; äv. bildl.; jfr tala till 1. Hwarföre Beata Rosendahl icke tänkt tala wid i Prästegården. VDAkt. 1716, nr 242. Under sista året hade trehundra fartyg in- och utlupit, utan att räkna dem, som talat vid eller lossat en del af sin last under väg till och från Buenos Ayres. Gosselman SAmer. 1: 113 (1842). IllSvOrdb. (1964; med hänv. till vidtala).
2) [fsv. talas vidher] till 7, 8, ss. dep., med pluralt subj.: samtala l. resonera (om ngt bestämt ämne); förr äv. med obj. betecknande vad som sägs (o. bestäms). Vi talades vid om hans fortsatta skolgång. Hwadh the ther talades widh lett sigh wehll förnimma aff thz som framdeles hände. Svart G1 62 (1561). Min Herre lärer ännu påminna sig, hvad vi sist taltes vid om vår store Konung Gustaf Adolf och hans ömkelige liksten. HH XXXII. 1: 221 (1786). Den högsta ledningen sammanträder sällan formellt. Scharp och hans närmaste män .. talas vid dagligen, ofta per telefon. Expressen 2 ⁄ 6 1990, s. 16. —
TALA ÅT. (†)
1) till 3, 8: yttra (ngt till ngn) o. därigm (söka) övertala l. förmå till ngt, intala (ngn ngt) l. bestämma (ngt för ngn), säga till. Bediandes, att du vilt tala åht honom och befala honom. OxBr. 3: 9 (1612). Swedberg Lefw. 306 (1729).
2) till 9: klandra l. kritisera (ngt). De främ(m)ande Orden som Swerje har nu reda häfd på, kan man inte meer taal’ åt, Som: Natur, Creatur eller Cretur. Columbus Ordesk. 5 (1678; uppl. 1963). —
TALA ÖVER. (†) till 8, i uttr. låta tala sig över, låta övertala sig. J medhel tijdh haffuer Oloff went sit sinne ther ifrån och nw will han ickie låtha taala sigh öffuer, huarkie(n) aff wänner eller pastore. UppsDP 15 ⁄ 3 (1598).
-APPARAT.
1) till 1, om apparat för användning vid talande; stundom äv. om apparat för upptagning o. återgivande av mänskligt tal, fonograf. Balck Idr. Suppl. 51 (1888; om fonograf). IllSvOrdb. (1955; om membran i gasmask). särsk. (förr) om separat mikrofon hörande till ä. typ av telefon; jfr -lur. Nyström Telef. 3 (1885).
2) till 1, 2, sammanfattande, om de delar av den mänskliga kroppen som gm samverkan gör det möjligt att tala, talorgan; jfr apparat 3 b. Nyström Talorg. 3 (1888). —
(1, 2) -ART. (tal- 1678 osv. tale- 1743—1781) sätt att tala; förr äv.: sätt att uttala; i sht förr liktydigt med: dialekt, mål; i uttr. allmännelig talart, förr äv. liktydigt med: allmänt språk, riksspråk. Columbus Ordesk. 78 (1678; uppl. 1963). Lallerstedt SvOrth. 24 (1743; i fråga om uttal). Det hufwudtalet, hwarefter .. språket förnämligast bör .. af dem brukas, som wilja rätt tala det samma; kallas allmännelig talart (dialectus communis). Hof Skrifs. 39 (1753). Det är sant att vi göteborgare ibland uttrycka oss hånfullt .. om skånska och västmanländska och stockholmska .. (men) främmande talarter ha något uppenbart löjeväckande .. över sig. GHT 4 ⁄ 12 1936, s. 14.
Ssgr (†): talarts-, äv. talart-brytning. i fråga om språk, språkljud l. språkligt uttr. o. d., = brytning 10. Hof Skrifs. 172 (1753).
(1 c δ) -BOK. [jfr eng. talking book] på ljudband l. dyl. intalad l. inläst bok l. tidskrift o. d.; i sht om i särskild ordning framställd sådan bok avsedd för utlåning till synskadade l. andra i fråga om läsning handikappade; jfr -tidning. GbgP 26 ⁄ 10 1955, s. 9. De Blindas Förening kommer att ge ut (tidningen) Råd och Rön som talbok från och med detta år. ÖgCorr. 19 ⁄ 6 1965, s. 8. Talböcker .. görs dels i kommersiellt syfte som kassettböcker, dels som talböcker .. enbart för utlåning till synskadade och andra läshandikappade. NE (1995). —
(1—3) -BRUK. (tal- 1678—1823. tale- 1813) (†) om bruk i talspråk, språkbruk (motsatt: skrivbruk). Columbus Ordesk. 77 (1678; uppl. 1963). På tabellerna stå orden afdelade i stafvelser efter skrifbruket; monitören bör dock låta läsa dem efter talbruket. Suell Bokst. 79 (1823). —
-DRAMA. drama helt o. hållet i talad form; motsatt: dels musikdrama, dels mimdrama; jfr -pjäs, -spel, -stycke. Ljunggren Est. 2: 355 (1860). Musikdramats personligheter nödgas ej som taldramats hålla långa tal för att direkt eller indirekt beskriva sig själva. Peterson-Berger Recens. 1: 106 (1898, 1923). Med den tredje stora tragöden Euripides († 406) hade dramat blivit ett rent taldrama. Norlind AMusH 95 (1920). —
-FEL. (tal- 1887 osv. tale- 1758)
2) till 2; jfr fel I 2 a o. -rubbning; förr äv. om uttalsfel. Setterblad Mackenzie 175 (1887). Barnets själfkorrigering af sina oräkneliga talfel — t. e. bubbe: gubbe, jida: rida o. d. Noreen VS 3: 14 (1905). Han både läspade och skorrade och hade ett par andra lustiga talfel. Nathorst SElmseld 29 (1926).
-FILM. (numera i sht i skildring av ä. förh.) om film med tillhörande ljudband med tal, musik o. ljudeffekter, ljudfilm; motsatt: stumfilm. DN 5 ⁄ 4 1925, Bil. s. 7. Många av mina böcker äro filmade som stumfilm, men nu skall det ju vara talfilm, och detta fordrar ny inspelning. SLagerlöf i HågkLivsintr. 22: 255 (1941). —
-FORM, sbst.2 (sbst.1 se sp. 244). (tal- 1639 osv. tale- 1810. tals- 1848)
1) (numera bl. tillf.) form (se d. o. I 3 a) för tal; motsatt: skriftform. Schroderus Comenius 751 (1639). Talspråket .. riksspråkets talform .. är icke homogent öfver ett större geografiskt område. Lundell Rätt-stafn. 35 (1886). Intervjuerna bandas och skrivs sedan ut, ordagrant och i talform. DN 24 ⁄ 4 1994, s. A9.
2) (numera mindre br.) om talspråklig form (se d. o. I 3 b), talspråksform; förr äv. liktydigt med: numerusform. ASScF II. 2: 1145 (1847). De gamla iakttogo vid tilltalet med stränghet bruket af vokativen .. och kunde för ingen del nyttja 3:e pers. (omtalsformen) i st. f. 2:a (tilltalsformen), men väl i st. f. 1:a (talsformen). Frey 1848, s. 130. Den naturliga samtalsstilens talformer. NysvSt. 1934, s. 197. —
-FOT, se B. —
(3, 4) -FRI. fri (se d. o. 16 b) l. otvungen i sitt talande. Ekelund Fielding 277 (1765). Ling As. 176 (1833). —
-FRIHET~02 l.~20. (tal- 1733 osv. tale- 1760)
1) (†) till 3, 4: om egenskapen l. tillståndet att vara fri (se d. o. 16, 20) i sitt sätt att tala l. i sina yttranden. Dalin Arg. 1: 277 (1733, 1754). Kunde ock lätteligen hända, att någon af them, som wågade sig undergå förhör uti några hundra personers bivistande, af räddhoga och en ei ännu öfwad talfrihet in loco publico, icke kunde giöra det besked för sig .. som sig borde. Annerstedt UUH Bih. 3: 306 (i handl. fr. 1744). Remmer MFaliero 37 (1842).
2) (numera bl. mera tillf.) till 4: frihet (se d. o. 3, 4) att uttrycka sin mening, yttrandefrihet. 2RARP 20: 102 (1760). Vid föredragningen höll hovkansler Wetterstedt ett anförande, som just icke vittnade om någon känsla för tal- och yttrandefrihetens helgd. Staf PolisvSthm 360 (1950). —
(3, 4) -FÄRDIG. (†) kunnig l. duktig i att tala, talför; jfr färdig 2. Bergius Småsak. 1: 98 (1757). Klint (1906). —
-FÄRDIGHET~002, äv. ~200. jfr färdighet 1. Sjelfva talfärdigheten (i ett främmande språk) är snart nog förvärfvad genom resor och beröring med utlänningen. TSvLärov. 1859—61, s. 140. —
-FÖR. (tal- 1710 osv. tale- c. 1740)
1) till 1, 3: som är i stånd att tala, talkunnig; duktig l. skicklig i att tala, vältalig; språksam l. mångordig l. pratsjuk; äv. i överförd l. bildl. anv.; jfr -förig, -vig. Carl XII Bref 101 (1710). En Middag som räcker mot 7, ett sorl af några och 50 personer, mäst talföra Prostar med bukar af ressonnance. Kellgren (SVS) 6: 240 (1789). Det ännu ej talföra barnet söker sjelft sina första ord. Claëson 2: 243 (1857). Bengtsson Linklater JuanAmer. 433 (1931; bildl.). (Jag) måste .. hålla ett öga på Hildegard, som i sina mest talföra ögonblick aldrig ser sig för. Widegren FalskFlagg 25 (1933).
2) till 11, om fågel: duktig l. energisk i att härma mänskligt tal. Svensson måste smita alla bakgator han kunde hitta på med sin ovanligt pigga och talföra papegoja. Carlsson 4711 144 (1921).
Avledn. (till -för 1): talförenhet, r. l. f. [bildat efter mönster av beskaffenhet, nedlåtenhet o. d.] (†) talförhet. Bremer Brev 1: 42 (1821).
talförhet, r. l. f. egenskapen l. tillståndet att vara talför; förr äv. ss. ämne för undervisning, mer l. mindre liktydigt med: konst l. färdighet att tala l. konversera; jfr -förighet, -vighet. Ekblad 109 (1764). Lärare i franska språket .. utlofvar att meddela sitt språks äkta uttryckssätt .. så väl i läsning och skrifning, som talförhet. Verd. 1886, s. 56. —
(1, 3) -FÖRMÅGA. (tal- 1813 osv. tale- 1790—1829) förmåga att tala; talförhet. Möller (1790). En liten karl med stora mustascher och en fruktansvärd talförmåga. Johansson Hedersm. 12 (1941). —
(1, 3) -GILL. (†) som uppfyller rimliga krav l. anspråk för att (få) tala. Runeberg (SVS) 6: 212 (1863). PedT 1900, s. 76. —
-GÅVA, se B. —
-HANDLING. (i sht i fackspr.) om handlingen att tala o. yttra ngt; jfr -akt. Saussures .. tes om den absoluta distinktionen mellan la langue, det överindividuella teckensystemet, och la parole, den konkreta, faktiskt realiserade, individuella talhandlingen. VSocLdÅb. 1947, s. 149. En talakt eller talhandling (eng. speech act), är den handling vi utför när vi yttrar något. Sjögren TermSpråkv. 96 (1979). —
-HÅLL. (numera mindre br.) avstånd inom vilket det är möjligt l. lämpligt att tala; jfr håll, sbst.1 VII 2. Hultman Vamp. 48 (1911). När vi väl voro inom talhåll så frågade vi om vi kunde få köpa litet mjölk. Johansson SmedLuff. 56 (1945). Östergren (1954). —
(1, 2) -KLINIK. (numera mindre br.) poliklinik för behandling av tal- o. röstrubbningar, foniatrisk klinik; äv. om speciell klassavdelning inom skolväsendet för specialundervisning av barn med talsvårigheter. Behandlingen vid talkliniken har bestått i att barnen .. dagligen under varierande tid .. erhållit behandling .. för tal- och röstrubbningar. PedT 1962, s. 57. BraBöckLex. (1980; om avdelning inom grundskolan). —
(4) -KLÅDA. (tal- 1781. tale- 1809) (†) bildl., om stor l. obetvinglig lust att tala; jfr klåda 2. Kellgren (SVS) 4: 244 (1781). Då Ni en gång får läsa .. (adelns) protocoller, skall Ni finna, hvad här varit för en stor taleklåda (i bondeståndet). HT 1918, s. 188 (1809). —
-KONST, se B. —
-KONSTIG. (†) till 3, 4, i pl., om (skrifter l. lärosatser som anses hänförliga till) antikens vältalare, retorerna; jfr konstig 1. Lundberg Paulson Erasmus 163, 168 (1728). —
(3, 4) -KONSTNÄR. (tal- 1868—1913. tale- 1826) (†) person som på ett skickligt l. mästerligt sätt förstår att utöva talekonsten, skicklig l. mästerlig talare, språkkonstnär. Thomander 3: 332 (1826). Man kom .. för att höra den talangfulla föreläsaren, beundra den stora talkonstnären, Björnson. Dahlgren Lyr. 278 (1913). —
-KÖR.
1) talande kör. SvD 21 ⁄ 11 1933, s. 8. Som en talkör utstötte vi den trefaldiga besvärjelsen: ”Ignatius! Ignatius! Ignatius!”. Malmberg StyckVäg 189 (1950).
2) talande som utförs av talkör (i bet. 1); äv. om stycke text avsett att framföras av sådan kör; särsk. i uttr. i talkör, i korus. Många kommunister, som uppehöllo sig i skilda delar av folkmassan, uppstämde talkörer och ropade: ”Ned med Amerika!”. SDS(A) 27 ⁄ 5 1932, s. 9. UNT 1 ⁄ 10 1938, s. 5 (om text). SvFestGlädje 2: 230 (1948: i talkör). —
-LJUD. (tal- 1753 osv. tale- 1734) ljud åstadkommet gm l. härrörande från talande; i sht förr äv.: språkljud, fonem. När klubban slår, blir tyst öfweralt, så at intet tal eller muller höras må, som hindrar taleljud. 2BorgP 5: 27 (1734). (Sv.) talljud, (fr.) son [phonique]; phonème. Schulthess (1885). —
-LUR. (numera bl. i skildring av ä. förh.) = lur, sbst.3 2 a; i fråga om ä. förhållanden äv. om separat mikrofon på telefonapparat; jfr -apparat 1 slutet. Klingenstierna Musschenbroek 468 (1747). Hör- och tallur till belltelefon, troligen den första i landet använda år 1878. Dædalus 1932, s. 25. —
-MAN, se d. o. —
-MANÉR. (†) om rådande sed l. skick i fråga om att tala; äv. konkret, om ord l. uttr. o. d. ss. utslag av sådan sed osv.; jfr manér, sbst.1 3. Huar ok en (kan) wäl läsa efter sitt lands taalmaneer. Columbus Ordesk. 79 (1678; uppl. 1963). Därs. 95 (konkret). —
(1 f) -MASKIN. maskin l. apparat för återgivning l. härmning l. registrering av mänskligt tal; äv. om apparat för framställning av tal gm talsyntes, taldator; äv. bildl.; jfr -protes o. fonograf, grammofon. AB 1841, nr 139, s. 3. Fonografen är .. på samma gång en hörmaskin och en talmaskin. Kruhs UndrV 48 (1884). ÖgCorr. 23 ⁄ 8 1969, s. 10 (om grammofon). (I. Dahl) har försvarat sin avhandling ”Orator Verbis Electris”, elektrisk talmaskin. Taldatorn .. är en pedagogisk länk till läs- och skrivfärdighet. DN 27 ⁄ 9 1997, s. 22. Alf Svensson hatar talmaskiner, robotar, som han kallade dem. När han ringer till SAS och möts av talmaskinen börjar han tala på bredaste skånska, eller västgötska. Då fungerar inte talmaskinen. Därs. 8 ⁄ 8 2001, s. 10. —
-MEKANISM. jfr mekanism 4 a o. -organ. SAOL (1950). Man har förstås klarlagt händelseförloppet i grova drag: hjärna — talmekanism — vågekvation (i luften) — öra — hjärna. SvD(A) 5 ⁄ 6 1966, s. 21. —
(1, 2) -METOD. (i ä. pedagogisk fackspr.)
1) om metod att lära ngn (särsk. barn) att behärska främmande språk, varvid speciell tonvikt läggs på övning av förmågan att tala. PedT 1891, s. 462. Tidigare hade allt varit så klart: översättning och abiturientstil. Så kom talmetoden. Talövningarna fick allt större utrymme, men resultaten uteblev. Därs. 1964, s. 342.
2) om metod inom dövpedagogiken att lära döva (särsk. barn) att tala; motsatt dels: skrivmetod (se d. o. 2), dels: teckenmetod. Oaktadt .. wäsendtliga företräden, som talmethoden eger framför teckenmethoden, har desz införande .. hos osz (i Danmark) rönt ett motstånd. LfF 1864, s. 53. Den franska (undervisningsmetoden) kallas äfven teckenmetoden och den tyska talmetoden. Nyström DöfstUndUtv. 42 (1900). —
(1, 2) -MUSKEL. anat. i pl. = -muskulatur. Enbart med hjälp av hörseln och talmusklerna kan ej en människa meddela sig med en annan. Bergmark Nervsj. 32 (1931). —
(1, 2) -MUSKULATUR. anat. muskulatur med vars hjälp talorganen kan användas. Wernstedt 314 (1935). Vid motorisk afasi förmår talmuskulaturen inte utföra den komplicerade gestaltningsprocess, som det talade språket innebär. Husén Psyk. 158 (1954). —
-MÖJLIGHET~002, äv. ~200. om (fysisk) möjlighet att tala. Stumhet vid full talmöjlighet (mutacismus). Svenson Sinnessj. 99 (1907). —
(1, 2) -ORGAN. i sht anat., om vart o. ett av de organ som är verksamma vid tal l. sång; äv. dels i sg., koll., dels (o. numera bl.) i pl., sammanfattande, om samtliga sådana organ, talapparat, röstorgan; i sht förr äv. i sg., mer l. mindre liktydigt med: röst; jfr -apparat 2, -mekanism, -redskap, -verktyg. Wulf Köppen 1: 366 (1799). Med den kollektiva termen tal-organ förstår jag munnen, med alla de delar som inom den finnas, ifrån och med strupen, till och med läpparna. AGSilverstolpe Bokst. 13 (1811). De egentliga talorganen äro: 1) stämbanden, i struphuvudet; 2) munhålan med de rörliga organen: gomseglet, tungan och läpparna; 3) näshålan. Danell SvLjudl. 4 (1911). Det vackra talorganet hade sonen ärvt av sin mor, liksom de mörkt skuggade ögonen. Furuhjelm StigOron 227 (1935). —
(1 (d α)) -PARTI. i musikaliskt verk för scen l. film: talat parti. Wieselgren Bild. 394 (1875, 1889). —
(1, 2) -PEDAGOG. om person som bedriver undervisning i röst- o. talvård; särsk. i grundskolan o. gymnasiets särskola: speciallärare med speciell inriktning på talpedagogik; förr äv. allmännare, om person som utförde talterapi. UNT 23 ⁄ 11 1934, s. 5. Stamning talskräck o. a. nervösa talrubbningar behandlas av Talpedagog. UNT 19 ⁄ 4 1938, s. 3. NordYrkesklassif. 45 (1978). —
-PJÄS. jfr pjäs 9 o. -drama, -stycke; motsatt: sångpjäs, opera. Remmer Turk. 2 (1824). (V.) Jacobson .. utförde under årens lopp ett stort antal roller såväl i tal- som sångpjäser. Hellander Teaterorig. 75 (1900). UrDNHist. 3: 145 (1954). —
-PROTES. i utvidgad anv. av protes 1, om portabel, datorstödd apparat för omvandling av skriven text till tal l. blindskrift, avsedd för person som är handikappad i sitt tal. GbgP 18 ⁄ 5 1981, s. 16. En talprotes som översätter skriven text till tal eller blindskrift .. en tavla där bildsymbolerna översätts till syntetiskt tal, det är några av de nya datoriserade hjälpmedlen för handikappade. DN 12 ⁄ 12 1985, s. 18. —
-ROLL. roll (se roll, sbst.1 2) enbart bestående av talade repliker, talad roll; motsatt: dels sångroll, dels mimroll. (För) Tal-roler, tillsammans öfverstigande 120 ord, 2 R:dr B:co för hvarje Akt i hvilken Konstnären uppträder. ReglKTheat. 1834, s. 10. ”Rollfördelning” bör man använda då man bedömer den ändamålsenliga .. besättningen af sång- eller talroller. Josephson Teaterregie 7 (1892). —
(1, 2, 4) -RUBBNING. rubbning (se d. o. 2 c) i persons förmåga att tala; särsk. (med.) om rubbning i artikulation l. talrytm; jfr -fel 1, -problem, -störing, -störning, -svårighet. Talrubbningar .. (dvs.) oförmåga att tala, suddigt, oförståeligt tal. Svenson Sinnessj. 122 (1907). Talrubbningar kan ha många orsaker, som inte sällan är svåra att fastställa. NE (1995). —
(7) -RUM. (†) om rum avsett för samtal, samtalsrum; äv. oeg.; jfr tal-port (se sp. 255). MoB 5: 138 (1784; i kloster). Trottoaren utanför mitt skrifbord begagnades som talrum af qvarterets damer. Strindberg Brev 12: 224 (1897). —
(1, 2) -RYTM. rytm (se d. o. 1 a β) hos tal. Svahn LbMuntlFöredr. 228 (1903). Talrytmen hade ändrat sig efter (struma)operationen. Isaksson o. Linder Wägner 2: 39 (1980). —
-RÖR. rör (se rör, sbst.3 3 f); särsk. om sådant genom vägg(ar) l. skott (se skott, sbst.2 9) ledande rör genom vilket muntligt meddelande kan överbringas från ett rum till ett annat; förr äv. liktydigt med: ropare, megafon; äv. bildl.; jfr -tub o. språk-rör 1, 2. Dalin Arg. 2: 348 (1734, 1754; om ropare). Talrör löpte i alla murar (i en medeltida riddarborg), så att man kunde meddela sig med hvarandra från källaren upp i vinden. Strindberg SvFolk. 1: 67 (1881). I ett samhälle med genomförd planhushållning .. har man .. svårt att tänka sig en press som vore något annat än ett talrör för statsmakten. Selander Pegas. 202 (1935, 1950). —
(1, 2) -RÖST. röst vid talande; motsatt: sångröst. Knorring Cous. 1: 123 (1834). (Det är) besvärande .. att sångrösten har en helt annan status än talrösten. TurÅ 1984, s. 277. —
-SCEN.
1) scen (se d. o. 1) för talpjäser; äv. i utvidgad anv., dels om institution som framför talpjäser, dels, abstraktare, om det verksamhetsområde l. den konstart som den dramatiska scenkonsten representerar; jfr -teater. Herr Cederberg en ung, förhoppningsfull Acteur för talscenen. DA 1825, nr 45, s. 4. (1753) kom åter en fransk trupp till Stockholm, och .. Fransmännen .. beskrifvas som framstående både på talscenen och i operan. Sthm 3: 269 (1897). Fogelqvists recensioner från talscenerna och operan kan förbigås — han fick sällan tillfälle att recensera någon mer betydande talpjäs, och han var ingen verklig vän av operakonsten. UrDNHist. 3: 145 (1954).
2) om scen (se d. o. 2) i talpjäs; äv. om kortare talpjäs, motsvarande bl. en scen i en längre pjäs. Peterson-Berger Recens. 1: 17 (1896, 1923). (När) en radiosketch eller någon talscen uppföres (osv.). Radiolyssn. 1927, nr 21, s. 28. —
-SED. (tal- 1892. tale- 1555) (†) sed i fråga om att använda (tal)språket l. att uttrycka sig, sedvana i (tal)språket. LPetri 2Post. 114 b (1555). ETegnér i 3SAH 6: 407 (1891). —
(1, 3) -SJUKA. (tal- 1753—1872. tale- 1739) (†)
1) om lindrig diarrésjukdom som i folklig föreställning i ä. tid ansågs kunna följa av periodiskt ökad talförmåga. UpsLäkF 1868—69, s. 309.
2) om förhållandet l. tillståndet att vara sjuk (se d. o. 4) efter att tala, stor talträngdhet, pratsjuka; jfr -sot. HSH 8: 29 (1739). Tholander Ordl. (1872). —
(1—3) -SKADA. skada i persons förmåga att tala l. uttrycka sig; särsk. (jur.) om sådan skada som hindrar elev att följa undervisningen i skolan. SvD(A) 7 ⁄ 7 1962, s. 11. Med synskadat, hörselskadat eller talskadat barn (elev) (förstås) sådant barn som på grund av syn-, hörsel- eller talskada icke kan följa undervisningen i grundskolan. SFS 1970, s. 676. —
(1—3) -SKADAD, p. adj. [jfr -skada] om person: som har talskada; särsk. (jur.) om elev som på grund av sådan skada inte kan följa undervisningen i skolan. SvD(A) 7 ⁄ 7 1962, s. 11. En talskadad åldring. OoB 1963, s. 157. SFS 1970, s. 676 (om elev). —
-SPEL. (†) = -drama; motsatt: sångspel. (Operan är) omarbetad till operett .. Den är således ett slags tal- och sångspel. GotlLT 1852, nr 52 1/2, s. 2. Dahlgren Theatr. 61 (1866). —
(1—3) -SPRÅK. språk som används i tal, talat språk; särsk. om sådant språk betraktat ss. en egen, av omständigheterna vid talandet betingad form (inom ett land o. d.); motsatt: skriftspråk; i sht i sg. (särsk. sg. best.). Phosph. 1811, s. 268. Den för vårt tungomål egendomliga, så högst betydliga skilnaden mellan det vanliga talspråket .. och skriftspråket. Svedbom Sätt. 39 (1854). Anmärkas (kan), att det nuvarande skriftspråket icke sluter sig till något af Göta-målen .. men deremot ganska nära till talspråket i Södermanland. Rydqvist SSL 4: 157 (1868). Den ringa eller nästan obefintliga skillnaden i uttal mellan talspråkets vårtecken och vårdtecken bidrog .. till den folketymologiska omtolkningen. KyrkohÅ 1936, s. 290. jfr riks-talspråk.
-SPRÅKIG. (numera föga br.) talspråklig. Då realism i framställningen fört författaren någorlunda långt in i en talspråkig miljö. SkolaSamh. 1926, s. 56. SvD(A) 31 ⁄ 3 1959, s. 12. —
-SPRÅKLIG. som tillhör l. överensstämmer med l. utmärker l. har avseeende på talspråk(et). Talspråkliga former. FinT 1899, 47: 206. Brevnovellen Araminta May, där det brevskrivande parets lynnen avspeglas smidigt i ofta talspråkligt färgat språk, i ordvalet likaväl som i syntaxen. Svanberg SvStil. 26 (1936). Även ordvalet har (hos Strindberg) en del talspråkliga, ogenerade inslag. Holm EpokPros. 133 (1967).
Avledn.: talspråklighet, r. om egenskapen l. förhållandet att vara talspråklig. Svanberg SvStil. 11 (1936). —
(1, 4) -STIL. om stil (se stil, sbst. III 1) i fråga om att tala, stil hos tal; äv. i utvidgad anv., om talspråksstil hos skrift l. skriftspråk. NordT 1892, s. 73. Skådespelerskan (H. Borgström) står nu som den enda representanten för denna talstil (dvs. fasthet i replikföringen). OoB 1932, s. 240. —
(1, 4) -STRÄNG. (†) om sammanhängande, ordnad följd av ord l. yttranden utgörande en språklig helhet; jfr sträng, sbst. 5. Brunkman SvGr. 18 (1767). —
-STYCKE. (†) talpjäs, drama; jfr stycke 20 c. Rydberg KultFörel. 1: 112 (1880). GHT 1895, nr 295 A, s. 2. —
-SVAR. om datorstödd telefontjänst med inspelat tal; jfr -maskin. DN 29 ⁄ 12 1994, s. D2. (Fördelarna är) Att du kan gå in på Internet och få svar på det mesta och att vi har ett talsvar över ett 020-nummer där du kan knappa dig fram. Du behöver alltså inte prompt tala med en människa. SvD 29 ⁄ 10 1998, s. 4. —
-SVENSKA. (numera bl. tillf.) talad (riks)svenska, svenskt talspråk; motsatt: skriftsvenska. Atterbom Siare VI. 1: 138 (1852). Huru mycket mera de lärdes skriftsvenska var avancerad än deras tal-svenska, måste nu lämnas oafgjordt. Cederschiöld Skriftspr. 28 (1897). SAOL (1973). jfr riks-talsvenska. —
(1, 2, 4) -SVÅRIGHET~002, äv. ~200. jfr -rubbning. Olika former av ordblindhet förekomma, bl. a. finnas kombinationer med talsvårigheter. TSvLärov. 1945, s. 319. —
-SÅNG. (mellan sång o. tal liggande) intonerat tal (som kan vara ackompanjerat l. oackompanjerat); jfr recitativ. Valentin Musikh. 1: 83 (1900). Talsång, är .. förknippad med ett av den moderna konstmusikens märkligaste verk. Det var i Pierre Lunaire från 1912 .. som Arnold Schönberg gjorde sin ”Sprechgesang” beryktad och sedermera klassisk. GbgP 1 ⁄ 7 1993, s. 4. —
-SÄTT, se B. —
-TECKEN, sbst.2 (sbst.1 se sp. 246). (numera bl. i skildring av ä. förh.) till 1, 3, om tecken markerande önskan att tala l. sända signalmeddelande. All Telegraphisk corespondance börjas med en Signal som beteknar at man vill tala, eller et Taltecken. Edelcrantz Telegr. 41 (1796). KrigVAH 1854, s. 92 (om signalkula). —
(1, 2) -TEKNIK. teknik i fråga om att tala; särsk. (i sht i fackspr.) om konsten l. förmågan att metodiskt utbilda l. förbättra sättet att tala enligt fysiologiska principer (gm t. ex. förbättrad hållning l. andning l. röststyrka l. artikulation); i sht om sådan konst osv. ss. läroämne; jfr röst-vård. Kurser i Välläsning och Deklamation samt i Talteknik. Hufvudstadsbl. 1911, nr 135, s. 3. Han är givetvis icke blott skolad i (den japanska) Kabukiteaterns talteknik utan även framstående i vanligt spelsätt. Lilliehöök Nohara JapAns. 169 (1936). —
(1, 2) -TEKNISK. [jfr -teknik] som har avseende på talteknik; som innefattar l. syftar till l. medför (bättre) talteknik. Ottelin OffentlTal. 2: 13 (1913). Lämpligt ordnade taltekniska övningar. Östergren (1954). Taltekniska hjälpmedel. SvD(A) 8 ⁄ 6 1966, s. 7. —
(1—3) -TERAPEUT. (numera bl. tillf.) person som utför talterapi, logoped. (Det) föreligger .. en mycket kännbar brist i vårt land på väl utbildade talterapeuter och talpedagoger och först på sistone har talvården gjorts till föremål för en utredning. SvD(A) 22 ⁄ 4 1959, s. 17. Verksamheten (med logopedi) bedrivs främst av speciellt utbildade logopeder (språk-, tal-, och röstterapeuter). NE 12: 423 (1993). —
(1—3) -TERAPEUTISK. [jfr -terapeut] (i sht i fackspr.) särsk. om verksamhet o. d.: som utgörs av l. innefattar talterapi. SvD(A) 17 ⁄ 6 1968, s. 21. —
(1—3) -TERAPI. (i sht i fackspr.) verksamhet med syfte att behandla språk-, tal- o. röstrubbningar, logopedi. Utlandsstudier inom den del av medicinen, som .. gäller talterapi och talpedagogik, anses så nödvändiga, att medel begärts. SvD(A) 22 ⁄ 4 1959, s. 17. —
(1 c δ) -TIDNING. jfr -bok. Nya Kristinehamns-Posten kommer att bli landets första ”tal-tidning”, d v s valda delar av tidningen skall talas in på band, som stadens blinda får prenumerera på. GHT 6 ⁄ 9 1962, s. 7. —
(11) -TRAST. (tal- c. 1635 osv. tale- 1631. tall- 1689—1836; formen tall- i sidoformen talltrast till ssgn tal-trast torde bero på anslutning gm feltolkning till tall, sbst.3, i sådana områden där gammalt kort -a- levt kvar i dialekten) om trastliknande fågel vars läte kan likna l. erinra om mänskligt tal, i sht om fågel tillhörande släktet Turdus; särsk. (o. numera bl. zool.) om T. philomelos Brehm (T. musicus Lin.), sångtrast; jfr -tätting o. klådra, klädra. KyrkohÅ 1914, s. 424 (1631). (Sv.) Taaltrast .. (t.) Ein Vogel .. (lat.) Garrulus. Garrula cornix. Schroderus Dict. 143 (c. 1635). ORudbeck D. Y. (c. 1700) i 3ASScUps. VIII. 7: 11 (om T. musicus). Linné FörelDjurr. 135 (1748; om T. viscivorus, dubbeltrast). Fischerström Mäl. 168 (1785; om T. iliacus, rödvingetrast). Talltrasten, eller Nattwakan, känd för sin melodiska sång om sommarnätterna, är ofwanpå grönbrun, under och på sidorna brunfläckig. Hartman Naturk. 195 (1836). DjurVärld 10: 319 (1963; om T. philomelos). —
-TRATT. (i sht förr) på talrör l. mikrofon: tratt att tala i; förr äv. liktydigt med: talrör; äv. bildl. GHT 1896, nr 160, s. 1. Därs. 1897, nr 67 A, s. 2 (bildl.). Hörlur och taltratt voro genom kautschukslangar förbundna med (telefon)apparaten. TT 1899, M. s. 66. Vid centralsiktet (ombord på jagaren) sitter en man med telefonlurarna över öronen och taltratten i band runt halsen, beredd att omedelbart förmedla direktiv till kanonerna. SvFl. 1939, Specialnr s. 7. Han höll handen för taltratten (på telefonen) och viskade, att det var direktör Borell som ville träffa Nils. Gustaf-Janson KärlekDec. 233 (1959). —
-TRUTEN, p. adj. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) eg.: för vilken talet tryter: som inte kan hitta på att säga ngt, tystlåten, tigande, ordlös. Sahlstedt (1773). De sträckte ut sig och vilade slöa och taltrutna. Moberg Nybygg. 125 (1956). —
(1, 3—7) -TRÄNGD, p. adj. som har mycket stor lust att tala; pratsjuk l. pratsam; äv. i utvidgad l. överförd anv., om (talat l. skrivet) yttrande: som är mycket utförlig l. vidlyftig l. pratig o. d.; äv. bildl.; jfr skvaller-trängd. Swedberg Ordab. (1725). Så skrek hon (dvs. skatan) än i talträngd yra, / Tils hela svärmen Skator kom. Bellman (BellmS) 19: 142 (1793). För varje glas blev han allt talträngdare. Helsingius Ungd. 62 (1917). Med talträngt ordsvall. Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 2: 12 (1950). Lindroth Gruvbrytn. 2: 97 (1955; om redovisningshandlingar).
Avledn.: talträngdhet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara talträngd. Hof ESkr. 100 (1768). Pontoppidan blev häpen över den store författarens (dvs. G. Brandes) gränslösa talträngdhet, över hans skrytsamma berättelser om sina triumfer, offentliga och enskilda. FBöök i 3SAH LX. 2: 321 (1949). —
(1—4, 7) -TRÄNING. träning i att tala; särsk. till 1, 2, om sådan träning ss. led i talterapi; jfr -övning. Under erfaren talpedagogs ledning får barnen på Röda korsets Lidingöhem talträning. LD 1 ⁄ 10 1958, s. 12. —
-TRÖG. (numera bl. tillf.) fåmäld, tystlåten; jfr -truten. Tessin Bref 2: 357 (1755). Moberg Utvandr. 62 (1949). —
-TUB. (†) ropare (se d. o. 5), megafon; jfr -rör o. röst-tub. Polhem Brev 113 (1715). Hammarling Wodehouse PsmithOrdn. 55 (1934). —
(4) -TUR. (i Finl.) i fråga om turordning, om (tidsavsnitt avsatt för) anförande, inlägg. Stenmark FinlSv. (1977). Förslag om en begränsning av talturernas längd. Hufvudstadsbl. 20 ⁄ 4 1988, s. 10. —
(1—3) -UTVECKLING~020. utveckling avseende förmågan att tala l. göra sig förstådd med tal; språkutveckling. PsykPedUppslB 1796 (1945). Stamning kan börja vid tre olika perioder i livet: Under talutvecklingen, när tankarna kommer fortare än munnen hinner med. Vid skolstarten .. Vid intåget i puberteten. ICAKurir. 1986, nr 33, s. 10. —
(1—3) -VANA. (tal- 1908 osv. tale- 1678—1782) särsk.: vana i fråga om sätt att tala; ofta i pl. Columbus Ordesk. 79 (1678; uppl. 1963). —
(1, 2) -VERKTYG~02 l. ~20. (numera föga br.) talorgan. Suell SpråkLjud. 32 (1827). Östergren (1954). —
-VERS. litt.-vet. vers avsedd att framföras i tal. Hwad versarterna angår, så har man endast upptäckt en enda, Talversen eller det isl. Fornyrdalag. SvLitTidn. 1819, sp. 694. —
(1, 3) -VIG. (†) talför l. munvig. (Dalins) i allmänhet icke talviga tunga .. uttryckte sig på främmande språk med möda. Atterbom Siare 3: 463 (1844).
(1, 3, 4, 7) -VÄNLIG. som är väl ägnad för l. lätt att förena med talande l. samtal. GbgP 5 ⁄ 10 1983, s. 29 (om plenisal). DN 12 ⁄ 6 1985, s. 56 (om dansmusik). —
-ÄMNE. (tal- 1768—1954. tale- c. 1740—1898)
1) (†) till 1, 3, 4, 7, om ngns förutsättningar l. förmåga att tala l. berätta; äv. liktydigt med: förråd av stoff till omtalande l. berättande. Eurén Kotzebue Redl. 75 (1797). Hans rikedom på tal-ämne och hans mennisko-kärlek war större, än att han behöfde eller wille förolämpa någon. Nyrén Charakt. 139 (1836). Farinata .. fortsätter nu, som om ingenting passerat .. sitt politiska talämne från samma punkt, der den andra vålnaden kom och afbröt. CWBöttiger i 2SAH 50: 272 (1875).
2) (†) till 4, om ämne för tal l. predikan. KyrkohÅ 1926, s. 351 (1769; i fråga om predikan). Ljunggren SAHist. 1: 271 (1886).
3) (numera föga br.) till 5—7: ämne för samtal l. skvaller, samtalsämne; särsk. i sådana uttr. som vara ett allmänt talämne, vara ett allmänt samtalsämne. HSH 9: 157 (c. 1740). Oförsiktigheten at af förhastad nit gifwa talämne åt försmädare. Posten 1768, s. 83. Annoncen från Hofvet, som i dag äfven varit införd i Dagl(igt) Alleh(anda), har gjort en häftig sensation och varit ett allmänt taleämne. Kellgren (SVS) 6: 132 (1784). Talämnet hos alla blev naturligtvis om våra pigeprester. Över 20 sådana hade varit inne på lasarettet. SydsvMedHistSÅ 1965, s. 88 (1842). Östergren (1954; angivet ss. mindre br.). —
(1, 4) -ÄNGSLAN. (överdriven) ängslan inför att tala. Vid betygssättning bör lärarna ta hänsyn till talängslan hos eleverna likaväl som till läs- och skrivsvårigheter, talfel eller hörselfel. SvD 4 ⁄ 3 1969, s. 13. Enligt forskningsresultat lider de flesta människor av talängslan. En talängslan som inte är likvärdig med vanlig nervositet eller ”rampfeber” utan betydligt mer hämmande. GbgP 16 ⁄ 12 1987, s. 56. —
(1, 4) -ÄNGSLIG. som lider av talängslan. Undersökningen, som är den första att kartlägga de talängsligas skolsituation. SvD 4 ⁄ 3 1969, s. 13. —
(1—4, 7) -ÖVNING. (tal- 1815 osv. tale- 1769—1817) övning i att tala; i pl. äv. konkret(are); särsk. i fråga om konventionell undervisning; förr äv. liktydigt med: anförande, tal; jfr -träning. Weise 1: 115 (1769). (Ungdomens) talöfvningar kunna bestå dels uti disputations-acter, dels .. uti ljudelig upläsning af walda .. prosaiska och poetiska stycken. ÅbSvUndH 9: 9 (1820). Den hårdnackenhet hvarmed hvar och en vill försvara sina sattser, och som oftast öfvergår till tvister om ord och form .. en obehaglig fölgd af talöfningarne på riddarhuset. HT 1922, s. 172 (1829). Stapplande talövningar på ett främmande språk. HOlsson i 3SAH LXIX. 1: 18 (1960). jfr nations-talövning.
Ssgr: talövnings-klubb. (förr) jfr klubb, sbst.2 1. Logen hade talövningsklubb för att lära medlemmarna framträda offentligt. SträngnHist. 791 (1959).
-konvent. (om ä. förh.) konvent (se d. o. 1 d α ) för talövning. Hvarje termin hållas Talöfningsconventer på Svenska, Latin eller något af de moderna språken. StadgGbgNatUpps. 1860, s. 19.
B: TALE-ART, se A. —
(9) -BERÄTTIGAD. jur. berättigad att föra talan i rättegång. 2NF 7: 1134 (1907). Lagstiftaren har .. velat så mycket som möjligt inskränka kretsen av de taleberättigade och istället sökt skapa andra garantier för att de från talerätt utestängdas intressen komma att tillgodoses. Fornv. 1943, s. 259. —
-BRUK, -FEL, -FORM, se A. —
(7) -FOT. (tal- 1935 osv. tale- 1947 osv.) i sådana uttr. som vara l. komma på (sådan l. sådan) talefot med ngn, vara osv. på sådan fot (se d. o. 5 d) med ngn att man samtalar med varandra, ha l. få bra kontakt med ngn. GHT 2 ⁄ 12 1935, s. 22. Utan någon större svårighet kommer han på talefot med de flesta. DN 14 ⁄ 9, 1967, s. 8. —
-FRIHET, se A. —
(1, 3) -FROM. (†) talför, vältalig; jfr from 1, 2. Runius (SVS) 2: 20 (1699). Then sällan öpnat mun, giör vinet talefrom. Kolmodin QvSp. 1: 304 (1732). —
-FÖR, se A. —
(9) -FÖRLUST. jur. förlust av rätten till talan i rättegång. (Då) processen i konkursmål ägde samma definitiva karaktär som ordinarie civilprocess, krävde konsekvensen, att samma taleförlust för framtiden stadgades som preklusionspåföljd för konkursstämningens försittande. Minnesskr1734Lag 2: 932 (1934). —
-FÖRMÅGA, se A. —
(1—4) -GÅVA. (tal- 1767 osv. tale- c. 1730 osv.) (numera bl. tillf.) begåvning l. förmåga att tala l. hålla tal; stundom äv. i pl., med singular bet.; förr äv. närmande sig l. övergående i bet.: anförande, tal. HSH 1: 201 (c. 1730). Hon (blev) mållös och beröfvad sin talförmåga .. Talgåfvan börjar småningom återkomma. Hygiea 1842, s. 101. Föremålet för (S. J. Hedborns) talegåfva .. var en karakter, i godlynthet och Östgöta-patriotism ganska närbeslägtad med hans egen. Atterbom Minnest. 2: 150 (1853). Siwertz Ung 116 (1949; i pl.). —
-KLÅDA, se A. —
(1—4) -KONST. (tal- c. 1755 osv. tale- 1582 osv.) konst(en) att tala, i sht att tala väl, vältalighet; förr äv. konkret, om lärobok l. undervisningsmaterial o. d.; äv. om individuell förmåga l. färdighet l. individuellt sätt att tala; jfr retorik, sbst. 1, o. talar-konst. PErici Musæus 1: 80 b (1582). Så kunne wij .. icke heller kalla thet gått, eller berömat, thet man nästan i alle Scholer .. brukat särdeles Grammatiker eller Talekonster, therigenom en vng Lärepilt icke litet är worden förbijstrat och haffwer icke wist hwarest han vthi Grammatikan wistas haffwer. ÅbSvUndH 33: 80 (1614). Hvad kan nu af händelsen läras? / Jo händelsen lär ju oss klart: / At rådiga Hufvun må äras, / At drycker ge talkonsten fart. Lenngren (SVS) 2: 329 (1798). Petersson i Påboda .. ägde en utomordentlig talekonst. Ström UngdStrid. 197 (1940). Kritiken blir .. en sida av teaterfrågan. Sedan är uppsättning, regi, talkonst etc. andra sidor att diskutera. BBergman i 3SAH LV. 1: 178 (1944). —
-KONSTNÄR, -LJUD, se A. —
(6, 7) -LYSTNAD. (†) om mer l. mindre överdriven lust att tala, pratsjuka. Strand NeliSuec. 110 (1762). —
(9) -MÖJLIGHET. jur. om möjlighet att föra talan. De enda garantierna mot missbruk af talemöjligheten äro lagens bud om kriminellt ansvar för rättegångsmissbruk. Kallenberg CivPr. 1: 861 (1924). —
(9) -RÄTT. jur. i fråga om visst angivet rättsförhållande: rätt att föra talan i rättegång l. annan juridisk prövning; jfr sak-legitimation, åtals-rätt. Enär administrationsbos förvaltning åligger försäkringsinspektionen, har denna i sin egenskap af representant för nämnda bo ansetts böra äga ifrågavarande talerätt. Skarstedt FörsäkrLag. 53 (1904). I socialtjänstlagen finns talerätt för den som är över 15 år. MotRiksd. 1983—84, nr 1643, s. 10. —
-SED, -SJUKA, se A. —
-SÄTT. (tal- 1717—1854 (angivet ss. mindre br.). tale- 1680 osv. tals- 1611)
1) (numera mindre br.) till 1, 3, i sg.: dialekt; sociolekt; språk (se d. o. 4); äv. om enskild persons sätt att tala. Lind 1: 206 (1738). Doch imedlertid öfwade jag Capitainskan i dhet Tyska språket, och at sätta henne fast thervti, talade jag intet annat til henne, hwarigenom hon orden och talsättet i sitt minne inprägla måste. Humbla Landcr. 452 (1740). En Academie .. til wårt tale-sätts upodling. Tessin Bref 2: 243 (1754). Pigäsch .. var skällsord om de pigor, som försökte att härma efter sin matmor i alla åthävor (släpkjolar, löshår, smink och tillgjort talesätt). Martinson ArméHor. 220 (1942).
2) (utom i slutet numera mindre br.) till 1, 3: uttryckssätt l. formulering; ord l. fras l. (idiomatiskt) uttr.; förr äv. dels: term, dels närmande sig l. övergående i bet.: mening, åsikt; jfr orda-sätt 1, 2. Forsius Phys. 54 (1611). Thet förnähmste .. (i Haagtraktaten) war, at Konungen aff Spanien och Albertus sigh förklarade, at the medh the förenade Nederländerne tracterade såsom medh frije Folck, hwilket Tahle-Sätt såsom ett expedient behagat bleff. Brask Pufendorf Hist. 270 (1680). De Logiska Glasen (av en visdomsdryck) skänkte mig termer och talesätt. Dalin Arg. 1: 139 (1733, 1754). Som ingen Ordbok är fullständig utan phraseologia, så äro orden til sitt omskifteliga bruk och bemärkelser, med visza talesätt eller meningar uplyste. Sahlstedt Föret. 5 (1773). Näring och rörelse, ehuru efter allmänt talesätt här (i Västerås) som annorstädes minskad mot förra tider, har .. inom 50 år ansenligt ökats. Hülphers SvStäd. 1: 6 (1778). Han brukade icke mer svordomar eller andra talesätt, som innefattade missbruk av Guds namn. Moberg Utvandr. 109 (1949). särsk. om koncentrerat o. träffande, ofta mer l. mindre bildl. uttr. som syntaktiskt rättar sig efter sin kontext; jfr sentens 2 slutet. Mustiga ord och kårta talesätt. Schück VittA 4: 597 (cit. fr. 1737). (Sigismund) skulle ej bruka det talesättet, at kyssa hans Helighets (dvs. påvens) fötter. Dalin Hist. III. 2: 185 (1762). (Det finns sinnrika ordspråk) som med skäl få sitt rum i Ordboken. Där under begripas äfwen åtskilliga talesätt, som ordspråkswis nyttjas. DA 1768, nr 50, s. 1. Som de gamla sjunga, så kvittrar de unga lyder ett välkänt talesätt. Kulturen 1960, s. 12. jfr provins-talesätt.
3) (†) till 2, om sätt att uttala. (Vi) utsäge många Latinska ord orätt och oskiljaktigt ifrån de gamlas talsätt. Hof Anm. 12 (1760). Orediga talesätt, såsom skorrande, läspande m.m. härröra af styfhet eller slapphet i tunga, läppar eller gom. AArgillander (1762) hos Rosenstein BarnSj. Mm 7 b (uppl. 1771).
4) (†) till 6, i uttr. allmänt talesätt, om skvaller l. rykte. För öfrigt måste gärningen egenteligen berömma en Konung, och intet allmänna talesätt, som alltid stå til reds. Lagerbring 1Hist. 2: 330 (1773).
Avledn. (†): talesättlig, adj. till -sätt 4, om tillstånd l. förhållande: som endast hör hemma i l. berättas l. hålles för sant i allmänt tal l. (löst l. otillförlitligt l. obekräftat) rykte l. skvaller l. prat. Att icke blott en talesättlig utan värklig frändskap finnes mällan två människor, skenbart långt, långt borta från all skyldskap. Fröding Grillf. 1: 28 (1898). —
-TRAST, -VANA, -ÄMNE, -ÖVNING, se A.
C (4, 8): TALES-KVINNA. kvinnlig talesman. En bevekande maning från en stor kvinnlig yrkesgrupps förnämsta taleskvinna. SvD(A) 18 ⁄ 7 1934, s. 8. (K. Söder) är en trovärdig taleskvinna för det parti som mer än andra säger sig värna om glesbygd och lokalsamhälle. RöstRadioTV 1977, nr 13, s. 3. —
-MAN, se d. o. —
-PERSON. person som för talan å ngns l. ngn grupps vägnar; jfr -kvinna o. talesman. SvD 27 ⁄ 10 1984, Näringsliv s. 1. Socialdemokratiska studentförbundet tycker det är dags att en kvinna får ansvar för de ekonomiska frågorna inom partiet. Därför borde Ingela Thalén få posten som ekonomisk talesperson efter Allan Larsson. DN 8 ⁄ 9 1993, s. A7.
D (†): TALS-FORM, se A. —
-SÄTT, se B.
TALBAR, adj.2
1) till 1, om (dialog i) teaterpjäs: som (med lätthet) kan framföras l. deklameras. Dialogen (i teaterpjäsen är) smidig, slagfärdig och i hög grad talbar. DN(B) 5 ⁄ 2 1950, s. 9.
2) (skämts.) till 7, 8, om person: som det är möjligt att samtala med l. gm samtal påverka. Skaffa hit en talbar människa åt mig! Väring RangKatt 43 (1924). Dels var mannen inte vidare talbar, dels behövde det han sa inte vara sanningen. DN 6 ⁄ 4 1985, s. 6. —
TALERSKA, f. [jfr d. talerske]
1) (numera mindre br.) till 1, 6, 7, om kvinna som talar o. icke tiger; särsk. om talför l. pratsam l. sladdrande kvinna. En talerska är som den sladdrande bäcken som förråder sig själv. Södergran Dikt. 27 (1916).
2) (numera föga br.) till 3, 4, om kvinna som talar l. håller tal, kvinnlig talare. Det wore icke anständigt, at en qwinna upträdde såsom offentelig talerska .. (utan hon bör vara) en stilla åhörarinna. Ödmann StrFörs. 1: 246 (1799). Gudinnan skall .. låta blidka sig, och vi skola derigenom rädda, på en gång, två goda talerskor (dvs. en förstummad hustru o. en papegoja). Leopold 1: 317 (1800). Holm Gråväd. 31 (1911). jfr vältalerska.
3) till 1, 6, om kvinna som förtalar l. baktalar; i avledn. baktalerska o. förtalerska. —
TALIG, adj. (-egh 1698 (: twetalegh). -ig(h) 1536 (: wijstaliga, pl.) osv. -ogh 1526 (: mongtaloghe, pl.). -ug(h) 1526 (: iltalughe, pl.)—1715 (: taluger, m.)) [fsv. talugher; jfr ä. d. talig- i avledn. veltalighed till ssgn veltalig, fvn. tǫlugr]
1) till 1—3: som talar; ss. senare led i ssgr vars förled anger hur talandet tillgår l. vad som kännetecknar detta. jfr fri-, få-, gen-, ill-, len-, marg-, mång-, ring-, sann-, skarp-, slem-, stor-, väl-talig m. fl.
2) (†) till 1, 3, 6, 7: som är benägen att tala, språksam, talför, pratsam; skämtsam l. godmodig l. gladlynt; jfr talsam. (Sv.) Taligh .. (t.) Schertzhafftig .. (lat.) Iocosus. Affabilis. Schroderus Dict. 187 (c. 1635). (J. Hesselius var) i sit lefverne upriktig, i sit umgänge ingom til förtret, af alla älskad, talig utan ledsnad, skämtsam utan galla. Mörk ÅmVetA 1752, s. 20. (Damerna) blefvo taliga och tycktes hafva mycken godhet för mig i anledning af den goda .. punchen. Ferrner ResEur. 172 (1759). BL 18: 322 (1850).
Avledn. (till talig 2; †): talighet, r. l. f. särsk. om egenskapen l. förhållandet att vara språksam l. talför l. pratsam. Juslenius 287 (1745). —
TALSAM, adj. [jfr d. dial. talsom] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1, 3, 6, 7: som är benägen att tala, språksam, talför, pratsam (o. skämtsam l. godmodig l. gladlynt); äv. bildl.; jfr talig 2. Spegel (1712). Mœnalus, Arcada Berg (dvs. ett berg i Arkadien), har talsama Tallar i skogen. Nicander VirgEcl. 39 (1752). I allmänna sammanlefnaden var .. (D. Théel) intagande, ordhittig, frimodig, talsam och ofta skämtande. Hagströmer ÅmVetA 1797, s. 25. Frun var glad, talsam och tillgänglig. MLalin (1841) hos Dahlgren 2Ransäter 65. På kvällen promenerade vi till bondbyn och träffade åter herr Lasse som var talsam och munter. ÖgCorr. 29 ⁄ 8 1970, Bil. s. 2.
Avledn. (†): talsamhet, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara ”talsam”. Om Fruentimmers Talsamhet. Dalin Arg. 1: 346 (1733, 1754). Snart smälte det dåliga humöret och den franska talsamheten tog ut sin rätt. Wachtmeister MedelhSk. 6 (1844). Schulthess (1885).
Spalt T 255 band 33, 2002